Lärdomen från 2018: sudda inte ut extremismens betydelse om man vill bekämpa den

Publicerat av Gunnar Hökmark den

När Ebba Busch Thor för några dagar sedan hävdade att det visst finns svenska traditioner utlöste det anmärkningsvärda utfall som handlade om att det rörde sig om en högerextrem och nationalistisk konspiration. Andra har hävdat att det visst inte är svenska traditioner utan utländska, därmed tro sig bevisande att inget är svenskt.

Men det faktum att Lucia är ett helgon från Syrakusa på Sicilien gör det inte mindre svenskt att man just i Sverige firar henne som en symbol för det mörker som präglar Sverige i mitten av december. Att kåldolmar som det ibland sägs är turkiska gör det inte mindre till svensk husmanskost. Och allt det samma kan sägas om julen, julgranen, tomten som kommer från St Nicolaus i Anatolien med mycket mer.

Det är i Sverige vi har anammat och utvecklat de traditioner som bildar en gemenskap. Det är inte konstigt att omvärlden har kommit till Sverigte utan snarare ett uttryck för att vi sedan historiska tider varit öppna för inflytande och påverkan liksom alla andra, och kanske mer. Även denna öppenhet kan sägas vara en tradition.

I vilket fall är det här i Sverige vi firar Lucia och förutom pizza äter kåldolmar som en del av vår matvana. När företrädare för offentliga myndigheter i olika fall söker reducera det svenska i detta och dessutom avvärja firandet av detta kallade Busch Thor detta för en ”myndighetsvänster”.

Aftonbladets tidigare politiska redaktör Helle Klein var möjligtvis värst i sin nedsvärtning av tanken på att svenska traditioner ska värnas mot den typen av ingrepp: ”Att en partiledare sällar sig till extremhögerns konspirationsteorier och fiendebilder är riktigt illa. Det nya blåbruna blocket blir allt tydligare i svensk politik.”

Det är ett exempel på hur något förfärligt håller på att hända i svensk debatt i spåren av soidiskussionen om den politiska utvecklingen i Sverige ska baseras på riksdagens sammansättning eller om den ska bygga på en sammansättning som man inom några partier och inom media vill, nämligen man ska låtsas som att Sverigedemokraterna inte finns i förhoppningen att de därmed inte finns.

Socialdemokraterna hade aldrig några problem med att få de nödvändiga rösterna från Sd när alliansen hade en annan uppfattning men har väldiga problem med att förlora regeringsmakten om det sker genom att Sd stöder en annan politik. Då blir den politiken Sd stöder, oavsett att det inte är deras, en Sd-politik.

Så enligt denna dunkla logik har den budget som gäller för nästa år, en alliansbudget formad av m och kd, blivit kallad en Sd-budget. Inte för att det var en politik Sd föreslog, det var en annan, utan för att man stödde den. Men det stannar inte vid det. I den socialdemokratiska strategin har varit att smutsmåla all politik som nu inte baseras på en socialdemokratisk statsminister för att öppna dörren för ett fascistiskt maktövertagande med paralleller till 1930-talets Tyskland.

Begrepp som betecknar de absolut värsta och mest bittra erfarenheterna i modern europeisk historia håller på att bli vardagsord för att beskriva politiska motståndare. Enligt socialdemokratiska företrädare, inte minst Aftonbladets ledarsida, men också liberala ledarsidor väntar ett nazistiskt maktövertagande i följderna av att den svenska riksdagen, som den ska, har beslutat om en budget för staten.

Stefan Löfven hävdar att demokratin är i fara med en M-Kd regering. Aftonbladets ledarsida har tidigare menat att en M/ Kd-regering skulle vara att leda vägen till ett nazistiskt maktövertagande som i Tyskland på 1930-talet, där Ulf Kristersson skulle vara den moderna tidens motsvarighet till von Papen, som om det var den senare som la grunden för nazismens växande stöd bland det tyska folket.

På liberala ledarsidor som vill idealisera sin egen upplysthet genom att måla nidbilder av andra menar man på fullt allvar att vi har fått ett nationalistiskt block som kommer att öppna upp för nazismen, ibland finstämt beskrivet som en neandertalhöger framhejad av skumma näringslivsintressen, ibland som en fiskmåshöger som med någon svans piskar fram en nazistisk politik där frihet och demokrati blir tillintetgjord. I detta perversa perspektiv blir en alliansregering beskriven som vägen till ett nazistiskt Sverige och en tvåpartiregering med Kd och M till en underkastelse till Sverigedemokraterna som underminerar domstolsväsende, medias frihet och mänskliga fri- och rättigheter.  Det är rent ut sagt dumt och skamligt.

Skamligt inte minst för att det suddar ut ordens betydelse och banar väg för extrema krafter om man förknippar dem med de partier som stått i täten för att värna en grundlag där mänskliga fri- och rättigheter står i förgrunden.

Det är dumt eftersom varför skulle M, Kd eller L och C driva en politik som står i motsats till egna grundläggande värderingar? När regeringar har avgått på grund av skilda uppfattningar om skattepolitik eller energipolitik är det befängt att hävda, förmodligen mot sin egen tro, att Sverigedemokraterna skulle kunna vända upp och ner på det svenska politiska systemet om det nu är det som de skulle vilja. Men värst är hur dessa förmenta kämpar för upplysning fördunklar orden och den europeiska historien.

Nazismens och fascismens brott mot mänskligheten tillhör Europas mörkaste stunder. De följdes av stalinismens och kommunismens övergrepp och brott mot mänskligheten i de ytterligare drygt fyrtio år som följde på andra världskrigets slut.

Den totalitära diktaturen och det totala kriget var för båda dessa mörka krafter en gemensam nämnare, liksom den delning av Europa som innan världskriget gjordes av Hitler och Stalin genom den så kallade  Molotov- Ribbentrop-pakten. Det som gjorde nazismen till en ondskans kraft större än andra var hatet mot judar, tillbedjan av den tyska nationen överordnat allt annat samt tron på den ariska övermänniskan, som gav en rättighet att döda och eliminera för att utrota judendom som nazister kom att hata.

Det som gjorde kommunismen till den andra historiskt unika mörka kraften var hatet mot individen som kom av tillbedjan av den totalitära staten och den förmenta vetenskap som överordnades varje sanning, varje vett och varje mänsklig värdighet. Långt fram till 1990-talet tillbad de svenska kommunisterna i namn av Vänsterpartiet kommunisterna och senare Vänsterpartiet de kommunistiska regimerna. De underordnade sig, finansierades av Moskva och var en stolt del av den kommunistiska världsrevolutionen.

De var så underordnade att när andra världskriget bröt ut försvarade de både Tyskland och Sovjetunionen som gemensamt delat Europa. Sida vid sida stod svenska kommunister och nazister och försvarade Tysklands inmarsch i Polen och Sovjetunionens senare anfall mot Finland. När Nazityskland invaderade våra grannländer Danmark och Norge applåderade båda partierna detta liksom Stalins krig i Finland. I Norge gav den tyske nazistledaren Quisling ett namn för alla de förrädare mot sina medmänniskor, sina folk och sina ledare som sedan kom att styra de diktaturer som insattes av de totalitära regimerna.

Det svenska Vänsterpartiet har återkommande sagt sig ha gjort upp med sin historia men fastnar ständigt i det nät av beundran för det totalitära som ledde till att man grät över Berlinmurens fall, att det östtyska sociala experimentet inte längre kunde fullföljas, beundrade och hyllade Castro och den kubanska diktaturen och tillbad den ekonomiska politik som fört Venezuela som ännu ett land in i förtryckets misär. Vänsterpartiets nuvarande partiledning gick samtliga med i ett parti som definierades av hyllningar till Europas kommunistiska förtryckarregimer. Än i dag säger det som tidigare generationer att det privata ägandet ska upphävas, vilket är vägen till den totalitära staten.

Det är få som i dag säger sig stå fast vid beundran till den kommunistiska doktrin som dominerade halva Europa och som band folk efter folk i andra delar av världen till fattigdom och diktatur. Kommunistiska företrädare ägnas ofta medial uppmärksamhet och beundran för sin politiska passion och de återfinns på lite kultursidor här och där liksom i partiorganisationer till vänster om Vänsterpartiet förutom att de regelbundet dyker upp bland Vänsterpartiets företrädare på regional eller lokal nivå.

I Europaparlamentet är Vänsterpartiet organiserat i en grupp som formats av det gamla Östeuropas kommunistiska partier och de kommunistpartier som ännu inte gett upp sin dröm om revolutionen och proletariatets diktatur. Kommunismens mörka krafter finns i Europa men de är marginella och utan den våldspotential som deras program förutsätter.

Nazismen har sina perversa anhängare som en del vill framställa som fler än de är för att öka dramatiken men som alltför många inte ser till att vi bemöter för den kriminalitet deras våldsbejakande handlar om. I Tyskland finns nynazistiska grupper liksom NMR i Sverige och i ett antal andra länder. De är ett hot framförallt genom sitt hat men inte genom sitt folkliga stöd som de saknar. De utgör perversa krafter som vurmar för minnena från det värsta mänsklig grymhet och politisk brutalitet.

Det är denna historia och det är med dessa mörka krafter som liberala ledarskribenter och socialdemokratiska propagandister vill likställa med och måla på sina politiska motståndare.

Det skrivs kanske upphetsat av en inre vilja och en intalad tro att vara det liberalas sista stolta väktare och de sanna företrädarna av upplysningens ideal men de underminerar det liberala genom att relativisera nazismen och fascismen till att vara olika grader av det politiska motstånd man möter i en budgetomröstning i den svenska riksdagen, när man förlorar. Det handlar inte om upplysning utan om fördunkling och ett förhärligande självbedrägeri om att man själv skulle vara den ende liberalen.

Menar man att en alliansregering, oavsett med hur många partier den är sammansatt av, är att likna med en svensk utveckling mot fascism och nazism agerar man aktivt för att underminera betydelsen inte bara av orden utan av den plågsamma och vidriga historia som skördade unikt många offer i Europas historia.

Det är inte bara en fördumningens polarisering man skapar utan också en fördunkling av betydelsen av nazism och fascism. Kan allt man ogillar liknas vid nazism och fascism finns inga ord kvar för de totalitära rörelser som trasade sönder Europa och människovärdet.

Det var konservativa ledare runt om i Europa som ledde försvaret av friheten. Det var den kristdemokrati som i decennier varit moderaternas närmaste allierade och partivänner i europeisk politik som efter andra världskriget byggde upp Tyskland. Det var de Gaulles politiska rörelse som gav Frankrike en demokratisk stabilitet efter andra världskriget och Vichyregimens söndrande. Det var moderaterna och våra partivänner runt om i Europa som aldrig accepterade vare sig delningen av Europa eller det kommunistiska förtrycket av den halva av Europa som vi i dag är återförenade med.

Det var moderaterna som under decennier i svensk politik gick i täten för de liberala reformer som formade ett nytt och modernare Sverige med förstärkt grundlag, fria media istället för radio och TV-monopol och styrning av den fria pressen genom statliga stödformer. Det var moderaterna som la grunden för den våg av politiska vägval som byggde på respekten för individen och dess frihet. Det är moderaterna som mer än andra värnat ett oberoende rättsväsende, en stark rättsstat, en polis som har resurser att skydda oss och vårt samhälle och ett starkt försvar av vår frihet. Det är vi som gick i täten för att Sverige skulle bli en del av ett öppet Europa och den allians av demokratier som Nato är.

Det är den gemensamma uppslutning kring de grundläggande värden som format denna politik som förenat alliansen. Det är urgammal frihetskamp, lidelse för frihet och tolerans, respekt för människovärdet och det civila samhällets betydelse och visionen om individens frihet och gemenskap som lagt grunden för alliansen.

Att brunmåla tanken på en alliansregering är att göra sig helt rotlös från det moderna Europas lidande, dess historia och dess nuvarande verklighet. Att hävda att en budget som stärker försvar och rättsväsende, som stärker mångfald och valfrihet och som stärker de enskilda människornas hushåll liksom stabiliserar kommuners ekonomi när det gäller välfärd och trygghet bereder vägen för nazism och fascism är fördummande och kan bara gynna de som söker utveckla stöd för nazism och fascism.

Det är inte inom alliansens partier som det funnits en tystnad inför antisemitism i det egna partiet, en politik som tillåtit att en av våra största städer har blivit internationell känd för den antisemitism som möter judar på gator och torg, det är inte inom något av dessa partier som man samarbetat med politiska rörelser närstående det muslimska brödraskapet eller palestinska terrorgrupper lika lite som turkisk nationalism. Det är heller inte inom dessa partier som enögd israelkritik gjort gemensam sak med Israels fiender eller israelhat har förenats med antisemitismens språkbruk.  Tystnaden inför antisemitismen, eller toleransen för den när den kommer från andra länder, har inte präglat dessa partier.

Det är heller inte inom dessa partier som man blundat inför den hederskultur som gör skillnad på människors värde, både vad gäller religion och kön. Det är heller inte inom dessa partier som man förenat sig med Putinregimens språkbruk och med den syn på europeisk säkerhet som präglar Moskva.

Det som präglade både Tyskland och Italien under mellankrigstiden var att politikens centrum försvagades av sina egna motsättningar istället för att erbjuda väljarna alternativ om förändring. Extremismen vann inte av egen kraft utan av centrums svaghet. Vi ser liknande tendenser i Europa i dag. I Italien eller i Frankrike där centrum i det förra fallet har imploderat av sin egen populism och handlingsförlamning, i Frankrike där extremerna vuxit sig starka på grund av centrums svaghet.

Man kan säga mycket om Sverigedemokraterna. De har förvisso rötter bland extremt nationalistiska grupper som vill sätta svenskhet över svenskarna, de har uppenbarligen ett antal företrädare med ursprung i nazistiska grupperingar, ett ytterligare antal människor med en vidrig människosyn och kriminellt agerande.

Men deras partiorganisation präglas framförallt av främlingsfientlighet och frustration över den förändring som en öppen värld innebär. De är inte ett nazistiskt parti, om man menar allvar med vad nazism och fascism är.

Det är ett inskränkt nationalistiskt parti som ogillar omvärlden så mycket att man ogillar människor från främmande länder, medlemskap i EU och samarbete med Nato och som gillar nationalism så mycket att de beundrar nationalister som är ett hot mot Sverige som Putin snarare än vår egen nation. Det är ett parti som bär på idéer som jag hela mitt liv har arbetat mot men om man menar att de är nazister har man förträngt vad nazister och nazism är.

Deras väljare däremot motsvarar en betydligt större andel av svenska folket än de värderingar en del av deras företräder bär på. Att jämställa Sverigedemokraternas väljare, eller de som har funderat på att rösta på partiet, är att brunmåla en stor del av det svenska samhället på ett sätt som bara små nazistiska och fascistiska grupperingar har något att vinna på. De allra flesta av Sverigedemokraternas väljare kommer från missnöje, oro, rädsla och frustration över ett samhälle som ibland har förnekat svåra problem och som inte har förmått att hantera dem. Sverigedemokraterna har visserligen sett dessa problem överallt och var de än tittat samtidigt som de blundat för mycket annat värt att se men de skulle sannerligen inte vara kapabla att lösa de problem vi står inför.

Sverigedemokraternas stöd till en moderat och kristdemokratisk budget är inte ett steg på vägen mot det nazistiska maktövertagande som präglade Tyskland under 1930-talet. De vare sig är eller kommer att bli ett sådant hot. Det är snarare ett uttryck för att deras väljare vill ha lägre skatter, bättre stöd till äldre och starkare försvar.

Det kommer heller inte bli ett sverigedemokratiskt maktövertagande på grund av att de röstat för en alliansbudget. En röst på en alliansregering eller en alliansbudget är så långt bort man kan komma från ett steg mot nazism och fascism om man med nazism och fascism menar något annat än lägre skatter, starkare försvar och polis liksom mer pengar till kommuner. Den fara vi löper däremot är om det inte kan föras en allianspolitik i Sverige i rädslan för att Sverigedemokraterna stöder den. Då kommer de som söker ett alternativ till en rödgrön politik söka sig alltmer ut från politikens centrum till dess ytterligheter, till Vänsterpartister och Sverigedemokrater.

Det är dags att ansvarsfulla krafter låter drömmen om en intellektuell elegans man inte kan leva upp till ersättas av en intellektuell analys som bygger på upplysningens insikter om att fördomar fördummar. Slaget mot extremismen förs genom ett starkt politiskt alternativ, inte genom att sudda ut vad som är extremt och kalla alla extrema. Tillmälen som neandertalhöger och fiskmåshöger talar mer om en intellektuell debatt som stannat än om en debatt som är intellektuell, liberal eller upplyst. Lärdomen från 2018 måste bli att inte sudda ut extremismens betydelse och karaktär om man vill bekämpa den.

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier: Blogg

1 kommentar

JB · 31 december 2018 kl. 12:59

Gunnar,
Gunnar jag har den stor respekt för dig men du resonerar så märkligt ibland

”Det är ett parti som bär på idéer som jag hela mitt liv har arbetat mot men om man menar att de är nazister har man förträngt vad nazister och nazism är.”

Isåfall – skriv något snällt om Jimmie åkessons och hans parti här på din blogg den 27 Januari. Du vet säkert vad det är för en speciell dag ?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.