Innebär sjunkande energipriser ett hot mot svensk ekonomi? När oljepriset faller under 50 dollar fatet innebär det en risk för lägre svensk inflation, om det nu är en risk att inflationen är lägre än 2 %. På samma sätt som låga räntor kan ses som en stimulans för ekonomin är även låga energipriser det. Men låga energipriser innebär en sänkt inflation medan sänkta räntor inte påverkar det inflationsmått som styr penningpolitiken liksom de stigande fastighetspriser, och därmed boendekostnader, låga räntor heller inte påverkar inflationsmåttet.
Innebär en ökad potentiell tillväxt, vilket står i förgrunden för den ekonomiska politiken, ett hot mot den ekonomiska utvecklingen? En ökad potentiell tillväxt innebär nämligen att inflationen beroende på efterfrågan tar fart först när det blir trångt om tillväxtförutsättningarna, det vill säga den potentiella tillväxten är för liten i förhållande till den verkliga tillväxten.
I de olika makroekonomiska bedömningar nu klassas sjunkande oljepriser som en risk för lägre inflation som om lägre prisutveckling är ett hot av eget slag. Men så är det inte. Det finns betydande problem i varje ekonomi om efterfrågan faller men om utbudet ökar är detta inte en risk utan en möjlighet till att vidga arbetsmarknaden, öka produktionen, öka löner och det offentligas skatteinkomster.
Ett sjunkande energipris beroende på minskad kinesisk efterfrågan är ett uttryck för minskande kinesisk efterfrågan, vilket kan vara ett problem för den globala ekonomin och för ett exportberoende land som Sverige, men inte nödvändigtvis för ett land med en energiintensiv industri som den svenska. Om oljepriset faller på grund av minskad efterfrågan på grund av minskad efterfråga på olja är det självfallet inte ett omedelbart problem liksom det inte är ett problem för svensk ekonomi om oljepriset faller på grund av ökat amerikanskt utbud, ökat saudiarabiskt utbud och Irans återkomst som exportör till den globala ekonomin.
För några dagar sedan skrev jag i Svenska Dagbladet om hur en gammal modell nu håller på att förvrida den ekonomiska agendan till att bekämpa låg inflation, i syfte till att få en högre, istället för att öka den potentiella tillväxten och konkurrenskraften genom strukturreformer. Tron på att en ökad inflation ger ekonomisk tillväxt har visat sig fel i den globala ekonomin. De länder som har haft mest stimulanser för att öka efterfrågan har fått störst problem samtidigt som de som har fokuserat på utbud och konkurrenskraft klarat sig bättre. Det är en ekonomisk tankemodell som påminner om den gamla filosofiska paradoxen om att alla röda bilar inte är brandbilar bara för att alla brandbilar är röda.
Det som är slående i de inlägg som reagerat mot min artikel inte har hanterad den viktigaste frågan, nämligen vad händer i en ekonomi med alltför låga eller negativa räntor. Det uppenbara svaret som vi ser är att tillgångsvärden stiger medan reala investeringar blir mindre lönsamma.
Hur detta kan avhjälpa problemet med minskade oljepriser, eller ens göra minskande oljepriser till ett problem, har ingen riktigt kunnat hantera. Sanningen är att inte ens Keynes hade kunnat göra det eftersom hans teorier tog sikte på att öka efterfrågan, inte öka inflationen. Han spände inte kärran framför hästen utan gav hästen lite mer havre där den sprang före kärran. Den teorin har sina begränsningar om hästen inte längre orkar springa eller inte kan springa fortare men har en viss logik. Tanken på att låg inflation i sig är ett hot bygger på tanken att kärran drar hästen snabbare framför sig om den lastas med mer havre.
Det är dags att se en växande arbetsmarknad, ökade investeringar och ökat företagande som en positiv förstärkning av den potentiella tillväxten, inte att döma ut stabilt penningvärde för att den globala ekonomin växer. Och glömma de modeller som lätt manipuleras beroende på vilket mål man sätter eller vilka faktorer man räknar in.
Hade vi haft som mål 1% inflation hade vi inte haft växande fastighetsbubblor och reala investeringar som fått en minskad relativ lönsamhet. Hade vi räknat in växande tillgångsvärden i inflationsmåttet hade vi varit nöjda med den inflation vi har. Mer avancerade är inte de modeller som nu för den ekonomiska politiken bort från utbudsreformer.