Hoppa till innehåll

Krönika i Norrköpings Tidningar: Diktaturens logik är barbariets

  • av

De förvånade reaktionerna efter Gadaffiregimens grymma våld mot sina motståndare säger något om hur lite vi förstår skillnaden mellan demokrati och diktatur. Det är svårt att begripa hur en regim kan avrätta, bomba, skjuta och förnedra sina medmänniskor. Men det är vad en diktatur bygger på. Det är inget nytt i Gadaffis fall, det är heller inget nytt som vi ser när Assadregimen bedriver väpnat krig mot civila i Syrien och det har aldrig varit nytt i någon diktatur. Det var så som Sovjetunionen så länge kunde överleva och det är vad som i dag präglar varje diktatur, från Iran till Kina.

När den egna makten ifrågasätts använder sig diktaturen av våld. Så länge medborgarna lyder och lider räcker vanlig terror och förbud mot det fria ordet.

Men när studenterna i Peking samlades på Himmelska fridens torg blev resultatet en blodig massaker med stridsvagnar mot unga människor. När iranska medborgare krävde demokrati blev resultatet ohämmat våld, avrättningar, fängelsehålor, tortyr och våldtäkter. I Zimbabwe eller i Burma gäller samma logik liksom i Vitryssland. Diktaturen är aldrig en företrädare för det egna folket. Hade den varit företrädare för folket hade den inte behövt vara en diktatur.

Frånvaron av motstånd bygger inte på att allt är frid och fröjd utan på att så många människor är rädda att deras döttrar och söner ska försvinna, torteras och våldtas, att de som vågar stå upp på gator och torg arresteras och misshandlas och att det finns militär som är beredd att kämpa ner varje demonstration. Diktaturens logik är barbariets.

Föreställningen om att en diktatur är civiliserad, en regim bland andra och att den ändå innehåller en del friheter är falsk. Den bygger på en relativisering av mänskliga fri- och rättigheter som är diktaturens livsluft. I utbyte mot löften om bostäder, sysselsättning och en högre standard kan man ha överseende med förtrycket.

Så såg många på Sovjetunionen, och förträngde att frånvaron av demokrati vare sig ledde till bostäder, sysselsättning och högre standards. Så såg många på afrikanska enpartistater. Så har många sett på arabvärldens diktaturer. Och så ser många på Kina.

Resultatet är att vi relativiserar demokratins värden. Och att vi inte förstår diktaturens logik, vare sig mot dess undersåtar eller mot andra länder som vårt eget. Det drabbar vår förmåga att värna om demokratin i vårt eget samhälle. Det urholkar vår insikt att vi har ett ansvar för att världen över stödja demokratins krafter och dra en gräns mot varje diktatur. Kan vi inte dra den gränsen gentemot andra länder kan vi inte dra den i debatten på skolor, gator och torg. Ursäktar vi diktaturen sviker vi demokratin.

Den insikten bör vi ha med oss i vår syn på världens kvarvarande diktaturer. Även de beter sig som diktaturer. Precis som Libyen och Syrien gjort i decennier. De borde ingen förvånas över.