Konspirationsteorierna döljer regeringens ansvar

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Har den svenska Corona-strategin haft en dold agenda, som medvetet kalkylerat med människors liv? Det är anmärkningsvärt när även seriösa medier drivs av att hitta det dolda och konspiratoriska i en tid där det är uppenbart att man måste se upp det konspiratoriska och förvrängda. Det mest anmärkningsvärda är att det konspiratoriska inslaget i nyhetsrapporteringen förenas med en nästan öppen beundran till Folkhälsomyndigheten ett okritiskt förhållningssätt till regeringen. Det är som om kritik och kritisk granskning av regeringen ifrågasätter januariöverenskommelsen som man inte vill kritisera.

Först till den dolda agendan och konspirationsteorierna kring vad Folkhälsomyndigheten sagt och inte sagt vad gäller flockimmuniteten. Den har sagt hela tiden att den inte har haft detta som mål men både ledarsidor och nyhetsredaktioner har hävdat att den har haft det målet. Ibland med lösryckta citat ur mailväxlingar, ibland från interna diskussioner eller högtänkande kring begreppen. Men som så ofta ligger det uppenbara i det uppenbara. Den strävan som FHM hade var att hålla nere ökningen av sjukdomsfall för att inte sjukvården belastning skulle bli övermäktig. 

Detta lyckades man med samtidigt som man överhuvudtaget inte var i närheten med att nå en flockimmunitet. Man kan ha många synpunkter på hur den svenska smittspridningen utvecklades men någon flockimmunitet var man inte i närheten av.

Den svenska sjukvården, från och till attackerad av socialdemokrater för att den inte fungerar som en förklaring till Corona-krisen, höll också ställningarna med marginal. Både vad gäller intensivvård och vanlig vård. Det faktum att sjukvården inte blev överbelastad är inte ett uttryck för en flock-immunitetsstrategi utan för att smittspridningen blev så pass begränsad att man inte uppnådde en flock-immunitet.

För det andra, det konspirativa funderandet missar en annan sak. Det fungerar som trollkarlens vita kanin som alla tittar på, det för nämligen blickarna bort från den som har ansvaret för att styra riket och nationellt möta en kris i form av pandemin. Nämligen regeringen och ytterst statsministern. 

Konspirationsfunderandet bortser från att det inte är FHM som styr riket, inte ens vad gäller en pandemi, utan regeringen. Enligt grundlag och politiskt ansvar. De många funderingarna kring Folkhälsomyndighetens dolda agenda och förljugna strategi inte bara utgår ifrån att regeringen inte hade någon strategi utan också från att det är acceptabelt att den inte hade eller har det. Det är för att välja ett vänligt ord befängt.

Tanken på att FHM i i strid med regeringen eller utan regeringens vetskap hade en strategi under ytan är inte bara oförklarlig – varför skulle den ha det – utan också ett fundamentalt underkännande av den regering som borde ha en strategi för att möta en historiskt sett unik nationell kris. 

Kring detta torde det finnas en bred insikt i. Att regeringen inte hade eller har någon strategi. Men det finns dessvärre en omfattande tystnad inför att ställa regeringen till ansvar för att den inte i en långvarig akut kris saknar strategi.

Det är med viss förvåning som jag noterat att några av våra ledande journalister på fullt allvar tror att regeringen inte har ansvaret eftersom vi i Sverige har självständiga myndigheter och regioner. Det är en sammanblandning av principen om myndigheters oberoende vid hantering av ärenden och det faktum att regeringen styr riket, ger instruktioner, beslutar vad som ska göras samt föreslår de lagar som riksdagen stiftar. 

Men det har regeringen inte kunnat göra eftersom den inte har haft en strategi. Bara plötsliga infall. Som den särskilda krislagen som måste vara accepterad inom några timmar men som aldrig användes. Som oredan kring testning där det under lång tid var fel eller onödigt att göra det, att det sedan var riktigt att göra det men att det var regionernas fel att de inte gjorde det som de inte fått i uppdrag att göra och som inte åvilade dem, och så vidare. Under våren och inte minst i inledningen av krisen missade regeringen att se till att vi fick en testning, spårning och regler för karantän som bara den kunde ha omsatt i beslut i olika former. 

De som nu menar att om allt hade varit statligt hade allt fungerat bättre missar det faktum att det är regeringen som har utmärkt sig med att inte fungera. Säga vad man vill om sjukvårdens indelning i regioner – det är en ineffektiv planstruktur –  så har sjukvården klarat sin uppgift men inte regeringen. 

Det finns inget i det som borde ha gjorts som inte kunde ha gjorts av regeringen, antingen i form av instruktioner, regeringsbeslut eller genom förslag till lag som kunde ha passerat riksdagen lika snabbt som krislagen. Myndigheter är oberoende när de tar fram ett beslutsunderlag men det är regeringen som beslutar hur Sverige som land  ska göra. Det borde gällt tydliga regler för karantän, inresor liksom regler för skolor och förskolor under de mest kritiska veckorna. 

Det gäller även nu när FHM bedömde att riskerna för en andra våg var små eller minimala. Det borde ha varit regeringen som på grundval av det frågat sig om man inte skulle ta det säkra före det osäkra. Att FHM hade fel är för myndigheten pinsamt men kanske förklarligt med tanke på kunskapsläge och alltings osäkerhet eller på grund av bristande förmåga. Det finns ingen konspiration eller dold agenda i det men ett misslyckande i sak.  Och det är en regering som har att göra den politiska bedömningen om hur välja säkerhet. 

Hela fokuseringen på FHM, ev dolda budskap och gömd agenda bortser från att regeringen som har ansvaret saknade strategi och att det är den som bör granskas. Sjukvården levde upp till kraven. Regionerna ska självfallet ställas till svars för hur de har skött sina uppgifter. Det gäller även kommuner och äldreomsorgen. Men bedömningar om hur man på regional och lokal nivå möter en nationell kris och global pandemi kan inte vara kommunalpolitikers ansvar och är det inte heller. 

Konspirationsteorier av olika slag är en flykt från det ansvarsutkrävande som en kritiskt granskande journalistik borde bygga på. Inte beundra statsepidemiologen utan kritiskt granska beslutsfattare i myndigheter och regering. Inte för vad man tror de har sagt och menat utan för vad de faktiskt har sagt och gjort. Och inte gjort. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.