Kinas köp av företag i världen är en del av en normal världsekonomi, för den som vill öppenhet och fri handel, och samtidigt inte, eftersom Kina inte är ett öppet samhälle och en öppen ekonomi. Ägandet av de stora kinesiska företagen står ofta under den kinesiska staten, och kommunistpartiet, eller under privatpersoner som i sin tur står i nära beroende till den kinesiska staten. Det innebär att det kinesiska näringslivet blir en del en strategisk tillgång till den kinesiska regimens utrikes- och säkerhetspolitiska mål.
Det innebär en ökad kinesisk makt bara genom ägandet och beroendet samtidigt som det ger Kina under kommunistpartiets ledning en strategisk resurs för inflytande, påverkan och maktutövning. Det är uppenbart när det gäller strategiska tillgångar som infrastruktur, telekom och andra områden för högteknologi och forskning. Det som inte är ett problem i och mellan öppna ekonomier blir till ett problem av något slag när det handlar om en regim där företag, näringsliv och investeringar får strategiska syften för elitens maktutövning.
Det är till exempel naivt och tro annat än att mycket stora kinesiska investeringar i Afrika är frikopplade från den kinesiska diktaturregimens utrikes- och säkerhetspolitiska strävanden. Det samma gäller mycket stora investeringar längs den nya silkesvägen. Och det gäller självfallet investeringar i Europa, från Grekland till Göteborg. Företag som står oberoende från sina länders regimer spelar en annan roll i samhällsekonomi, internationell ekonomi och mellanstatliga relationer än företag som är instrument för en regims maktutövning och ambitioner gentemot andra länder.
Det innebär att företag som är direkt underordnade regimers kontroll spelar en annan roll än de som i första hand styrs av privata ägarintressen. Det innebär också att företag som är underordnade diktaturregimers styre agerar på ett annat sätt än företag i en fri ekonomi. Det handlar om skillnaden mellan hur diktaturer och öppna samhällen fungerar. Företag under diktaturens kontroll styrs av en annan logik än företag i ett fritt och öppet samhälle.
På samma sätt som Gazprom inte kan betraktas som ett vanligt kommersiellt företag måste man analysera och reflektera över de stora kinesiska företagen, deras investeringar och företagsinköp.
I en tid då makt och krigföring inte bara utövas med militära medel utan också med andra nivåer av krigföring, påverkanspolitik och strategiska tillgångar finns det anledning att föra den diskussionen. Det gäller inte minst som Kina gärna använder sin ekonomiska makt för att straffa andra. Så var fallet när den norska Nobelpriskommittén delade ut sitt pris till en kinesisk dissident och så är fallet när Grekland beroende av kinesiska investeringar inte vill att EU riktar kritik mot förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter i Kina. Kina ser sina investeringar och sina företag som en del av en strategisk resurs för att påverka vår världsordning. Och för att vara tydlig, det är inte den liberala världsordningen man vill värna.
Svaret är inte att stänga Kina ute eller att etablera en ny tids protektionism. Däremot måste kraven ställas på Kina att vara lika öppna som mot andra länder. Kinesiska företag som agerar på den internationella marknaden måste leva upp till grundläggande krav på transparens och öppenhet, inte minst vad gäller ägande. Företag som är underordnade främmande makters regimer bör utsättas för en prövning om de kan och vill agera på den internationella marknadens villkor eller på regimens.
När nu en betydande del av Volvo lastvagnar kommer i kinesisk ägo ser vi komplexiteten i dessa frågor. Å ena sidan har Volvo Cars en framgångsrik historia bakom sig. Å andra sidan är en förklaring till detta mycket stora resurser för investeringar som i grunden bara är möjliga att upprätthålla i en ekonomi där näringsliv och regim går hand i hand under förtryckets logik. Vi vinner inget på att stänga Kina ute men vi kan förlora mycket på att inte inse att i en global och öppen ekonomi är en regim som lever efter en helt annan politisk logik en utmaning, inte bara mot den fria ekonomin utan även mot vår framtida konkurrenskraft.
Vi bör gärna se att Kina och kinesiska företag deltar i den globala ekonomin som en aktör bland andra men vi bör inte lura oss att Kina och kinesiska företag är aktörer som andra. Vi bör agera för att värna den liberala världsordningen och den öppna globala ekonomin, inte låta dess frihet och globalisering bli dess svaghet.