Blogg

Kampen mot antisemitismen kräver mer än löften

Kategorier: Blogg

I dag den internationella minnesdagen för Förintelsen. Ett hemskt minne som måste leva, för att hedra både de överlevande och offren men också för att påminna oss alla om det otänkbara som likväl blev en verklighet. För några år sedan var jag i Auschwitz-Birkenau just denna dag. Det var en svidande vinterdag med en kyla som var svår att stå emot för den som var kraftigt påklädd. För dem som inte hade något annat än lägerklädseln var vinterdagarna under krigsåren egentligen inte möjliga att överleva. Två saker satte sig mer än andra i mitt minne från den dagen. Den ena var järnvägsspåren, som leder in genom den stora porten av tegel, och som plötsligt vid gaskammarna tog slut. För där var det tänkt och menat att allt skulle vara slut. Så var det tänkt, så var det planerat och så var det byggt med en industriell logistik som speglar ondskan. Så vidrigt och så uppenbart när man står där och tittar på det som en gång var gaskamrarna.

Det andra var en berättelse om sig själv som en överlevande som guidade vår grupp berättade. Som liten flicka hade hon varit på väg från en byggnad till en annan. Lägrets avlopp rann genom avloppsdiken som man måste gå över med spångar. Och två lägervakter, bara för att de tyckte det var skoj puttade ner henne i träcket, vilket i den vinterkyla som rådde var döden, antingen genom att frysa till döds eller dränkas i träcket. En äldre lägerfånge, eller vad man ska säga för varje ord relativiserar den mänskliga förnedringen, hoppade då ner och drog upp henne, med stor risk för sitt liv, antingen att lägervakterna skulle skjuta honom eller att han skulle förfrysa eller få lunginflammation. Som den överlevande sa, det hade de, lägervakterna inte behövt göra, det var en självvald ondska, och det hade inte han behövt göra, det var en självvald god handling. Valen är många, från att passivt vara en del av ondskan, eller bara se på, till att aktivt bidra till den och  till att passivt gå förbi till att själv handla för att med risk för sitt eget liv rädda en annan.

Kanske är det så att de många minnena som vi påminns denna dag och många andra mer blir till det otänkbara än det faktiskt inträffade. Det leder lätt till att vi inte riktigt tror på att det kan hända, trots att det händer gång på gång, på nytt och igen. Stalinismens utrensningar, som många valde att inte se som de massmord de var utan som verk i befrielsens tjänst. De röda Khmererna och Dödens Fält som försvarades och till och med hyllades av Västeuropas intellektuella vänsterelit. Nordkorea som gratulerades för insatser i socialismens tjänst. Mao Tse Tung som hyllades av en hel ungdomsgeneration under 68 -vågen under en tid som i dag romantiseras på ett sätt som förtränger diktaturhyllande, demokratiförakt och stöd till dödens tyranner. Det otänkbara leder lätt till tankeflykt.

Det är lättare att se NMR, som är så uppenbara,  som antingen inget har förstått i sin enfald och iver att brutalisera eller som har förstått i sin längtan till hatet, som det stora Monstret. Men de är som väl är få men hotfulla på grund av sin våldsmentalitet. Dem bör vi hantera med rättsstatens medel istället för låtgåmentalitet som om deras ideal har någon större styrka än de fåtal själar som samlas. Det är desto viktigare att se den antisemitism som har en större bredd i vårt samhälle. Som har gjort en stad som Malmö till en stad många judar vill lämna. Som har skapat hotfullhet mot judar på gator och torg i Göteborg och gjort att många i Stockholm låter bli att klä sig på ett sätt som visar judisk tillhörighet. Som lett till att föreningar till stöd för Israel har fått stängas ner efter hot.

Den har en större bredd och påverkar i vårt samhälle genom sin omfattning men också genom den försiktighet och den undfallenhet vi ser. I Malmö inte minst där den socialdemokratiska ledningen låtit förstå att det kan vara judarnas eget fel, en av antisemitismens allra äldsta nycklar, och där SSU kom att domineras av antisemitiska och homofoba grupper utan att någon noterade, ville eller vågade reagera. När lärare inte vågar undervisa om Förintelsen. När lärare eller andra inte vågar säga att man är judar. När synagogor och judiska församlingar upplever sig stå under ett ständigt hot som man i vardagen är ensamma om att möta.

Vi ser det också i hatet mot Israel, och jag talar inte om kritik mot Israel och dess regering av samma slag som varje land och regering kan och bör möta,  ett hat som är den förenande faktor som också präglar Mellanösterns brutala regimer och terrorgrupper, som vill eliminera Israel. Iran och dess företrädare i Libanon och i Gaza. Tystnaden inför dessa hot skapar ett utrymme för hatet i Sverige när vi inte borde acceptera något av dem. Passivitet inför grupper som kommit från Mellanöstern och burit med sig antisemitismen kan inte accepteras. Människor som sökt sig till Sverige och bär med sig hatet och hoten mot andra människor får söka sig någon annanstans. Våldsdåd och hat måste möta de rättsliga konsekvenser som krävs. Vår gräns måste kontrolleras för att dem som sökt sig hit, i gamla flyktingvågor eller i dagens nya, ska känna sig trygga mot dem som hyllar våldet. Sverige borde vara en ledande kraft i att fördöma de regimer som odlar antisemitismen och föraktet mot mänskliga fri- och rättigheter.  Antisemitismen är inte acceptabel någonstans oavsett varifrån någon kommer.

Ensidigheten mot Israel bygger på en gammal tanke som även återkommit i våra nyhetsmedia. Att det egentligen är judarnas fel.

En dag som i dag finns det skäl att se inte bara de mest extrema och deras brutalitet utan också den antisemitism som fått fotfäste i politiska partier och som inte möts av tydligt avstånd utan försök till förståelse. När politiska partier suddar ut gränserna mot extrema grupper suddar man ut det egna motståndet. När politiska företrädare för politiska partier inte håller gränsen mot terrorgrupper. När begrepp som nazism och rasism blir till skällsord för en politik man ogillar eller som en bild av det svenska samhället legitimerar man de mörkaste krafterna. Kampen mot antisemitismen är en kamp mot hat som relativiserar människovärdet. Den bör inte utövas bara i talarstolar på minnesdagar utan i den verklighet som vi faktiskt möter den i. Den kräver tanke och åtgärd och inte bara löften.

 

 

 

 

One Response to Kampen mot antisemitismen kräver mer än löften

  1. Martin Danielsson says:

    Så bra skrivet. Läser just nu i boken “Världen väntar inte” och tycker att mycket fortfarande är rykande och skrämmande aktuellt. Alltså, ett stort tack och hoppas få se mer av din penna. Tycker bara att M har blivit alltför otydligt allt sedan Gösta Bohmans dagar. Det finns så mycket värde i ett konservativt parti med liberal överbyggnad. Den passar även i en föränderlig värld. Annars tar annat över. Kanske bara en tillfällighet att det är en skåning: Jimmi Åkesson. Låt det inte ske!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *