Allmänt

Kampen för Baltikums frihet pågår än idag – artikel i Smedjan 

img_5832.jpg
Kategorier: Allmänt, Artikel, Startsida

Efter kriget klockan sex på U Kalicha. Det var den modige soldaten Svejks stående hälsning till sina vänner under första världskriget. Och så lade han till: Bättre att vi säger halv sju om jag skulle bli försenad. När Mats Johansson och jag tillsammans med Timbros styrelse under våren 1989 besökte Prag kändes det som en frihetsdemonstration att vi också såg till att ta oss till U Kalicha för en korv och en öl. Som Mats sade: En korv och öl kan aldrig vara fel om det är för friheten. Vi såg också till att vara där just klockan sex, för att i bästa fall invänta den försenade soldaten Svejk.

Det handlade om moral

Men kriget var inte över. Det var först under hösten som det som kom att kallas Sammetsrevolutionen svepte den hårdföra tjeckiska kommunistdiktaturen till historiens skamvrår. Många hade förrått sina landsmän, angivit dem, fängslat dem och avrättat dem för att som lojala Quislingar till Moskva upprätthålla kommunismen. Men vår korv och öl var en glimt i historiens öga för att markera att vi var övertygade om att det skulle bli ett slut på diktaturen. Och rätt så kom samhällelig moral att upprättas under hösten av en av vår tids stora statsmän och den tidigare dissidenten, dramatikern och poeten Vaclav Havel.

För Mats och mig var det som skedde en fråga större än politik. Det handlade om moral.

Dagen efter diktaturens fall var Svejk säkerligen där men Mats och jag hade inte tillfälle att titta in då, så vi missade honom. Över hela Europa trängde kraven på frihet fram. Det gällde även i demokratierna där individens rätt och marknadsekonomins dynamik kom att bära fram en ny politik. Och det gällde så mycket tydligare i Central- och Östeuropa. Det var en tid som underströk Victor Hugos berömda ord om att det finns någon kraft som är så stark som den idé vars tid är mogen.

De förtrycktas frihet ingen självklarhet i Sverige

För Mats och mig var det som skedde en fråga större än politik. Vi hade träffat dissidenterna. Författarna. Befrielseledarna. Tänkarna. De förtryckta. Det handlade om moral. När vi träffade det civila samhällets företrädare i alla dessa länder blev begreppet det civila samhället också en konkret mänsklig dimension. Samhället är större än staten. Det blev också ett ledtema för Timbro. Livet går långt utöver och bortom politiken och staten.

Vänsterpartiet var en ledande aktör för dessa regimer. En slags extra diplomatisk kår för förtryckets regimer.

Men det var ingen självklarhet att i Sverige se de förtrycktas frihet som självklar. Vänsterpartiet var en ledande aktör för dessa regimer. En slags extra diplomatisk kår för förtryckets regimer. De kommunistiska staterna var för dem befriade socialistiska samhällen.
För Socialdemokraterna var socialistiska länder på något sätt under ett mer moraliskt förtryck eftersom de ändå försökte förverkliga socialism. Därav den ständiga entusiasmen för Kuba och för Afrikas många enpartistater, regimer som gav sina folk långa tal, stora affischer om revolutionens välsignelser, köer, fattigdom och förtryck.

För Socialdemokraterna var socialistiska länder på något sätt under ett mer moraliskt förtryck eftersom de ändå försökte förverkliga socialism.

Samma gällde i förhållandet till Sovjetunionen och kommunismen i Europa. När vi i den moderata ungdoms- och studentförbundsgenerationen under 1980-talet ställde krav på fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa attackerades vi och andra med oss av Olof Palme för att vilja återuppliva kalla krigets korstågsfararmentalitet. Han kritisera oss för att vilja demonisera Sovjetunionen – en av vår tids vidrigaste regimer med 30 till 50 miljoner döda på sitt ansvar och sju decenniers totalitärt förtryck av människors liv.

Utrikesminister Sten Andersson (S) förnekade att de baltiska staterna var ockuperade och menade att det bara var en minoritet som ville ha självständighet. Den ryske premiärministern Ryzjkov betecknades som en god socialdemokrat. Och bara något år innan Sovjetunionens fall menade Ingvar Carlsson att de planekonomiska ekonomierna, trots sina demokratiska brister visat sig väl så kapabla att skapa materiellt välstånd som de kapitalistiska.

Utrikesminister Sten Andersson (S) förnekade att de baltiska staterna var ockuperade.

Våra många kontakter med ledarna för självständighetsrörelserna i de baltiska staterna gjorde att vi såg behovet av att utbilda människor som vuxit upp och studerat bakom järnridåns slutenhet i grundläggande frågor som marknadsekonomi och rättsstat. Det ledde till att Mats tillsammans med Sture Eskilsson och Peeter Luksep satte igång Market Economy Center. När jag en gång var i Tallinn lyckades vi genom informella kontakter hyra ett litet kontor åt stiftelsen i det sovjetkontrollerade Byggnadsarbetarförbundets stora hus. Det blev en bas för estniskt anställda att bygga upp kontakter och organisera utbildningstillfällen, både i de baltiska staterna och i Sverige.
En i stort oskriven historia

Det är i stort en oskriven historia som ledde till att en ny politisk generation efter sovjettiden lärde sig om marknadsekonomi, äganderätt, valutapolitik, modern nationalekonomi, rättsfilosofi och sådant som hör till ett fritt samhälles grunder. Estlands snabba utveckling som en fri nation berodde mycket på att de som då kom att leda landet hade fått intensivutbildning och möten med de främsta svenska akademikerna inom dessa områden. Och inte att förglömma, de hade ett rikt kontaktnät med närstående politiker i Sverige.

Den här verksamheten kom att accelerera efter det att jag tillsammans med Peeter Luksep, Andres Küng och Håkan Holmberg startade Måndagsrörelsen till stöd för balterna. Mats var den person som såg till att det fanns ett organisatoriskt stöd och stadga som gjorde att Måndagsmötena kunde utvecklas till de informella medborgarmöten för frihet de var. De gäster vi fick från de baltiska länderna fick också i många fall en relation med den utbildning som genomfördes av Market Economy Center.

Sovjetunionen föll. Men vänsterns skuld för dess idéers konsekvenser kvarstod.

Och så blev de baltiska staterna fria. Sovjetunionen föll. Men vänsterns skuld för dess idéers konsekvenser kvarstod. Den debatten fördes vidare. Och den blev än mer aktuell när allt fler in på början av 2000-talet trodde att vi uppnått den eviga freden. Mats skrev om det nya Ryssland när väldigt få andra gjorde det. Han myntade begreppet Det kalla kriget 2.0 och han drev upplysningen vidare om den verklighet vi lever i.
Därför är det bara en naturlig konsekvens att han redan under sin tid som riksdagsledamot etablerade tankesmedjan Fri värld som tillsammans med Utrikesakademien på nytt har satt en ny utrikespolitisk agenda baserad på moral och rätt. Den omfattande Nato-debatten bidrog han till genom nya nätverk och genom att i Svenska Dagbladet etablera Säkerhetsrådet som ett forum för ständigt ny och vital debatt.

Mats visade att vi kan ta oss an dem, att det handlar om hårt arbete och tydliga ideal, att man måste våga stå för det som är rätt även om andra just då anser det omodernt.

Nu fortsätter utmaningarna. Mats visade att vi kan ta oss an dem, att det handlar om hårt arbete och tydliga ideal, att man måste våga stå för det som är rätt även om andra just då anser det omodernt. Det enda som blir riktigt omodernt är nämligen det som anpassas för att en gång vara modernt. Så kampen fortsätter som Mats hade sagt, och vi får väl ses på U Kalicha klockan sex efter det krig som nu pågår. Låt oss säga halv sju för säkerhets skull. Det kan ibland ta tid att vinna kampen för frihet men man gör det till slut.

En korv och öl kan aldrig vara fel om det är när friheten vunnit ytterligare ett slag.

One Response to Kampen för Baltikums frihet pågår än idag – artikel i Smedjan 

  1. Melana says:

    Gunnar, inga planer att följa efter Bzhizinkij?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *