Så 09 59 i går upphörde mitt mandat som Europaparlamentariker. En uppgift som tagit en stor del av mitt liv och både vardag och helg lämnar jag nu vidare. Det känns i grunden roligt och spännande att nu fokusera på andra saker som ska dominera min tid.
Med mig har jag glädjen att få ha arbetat med fantastiska medarbetare som gjort det möjligt att uppnå väldigt mycket och göra skillnad.
Vi har fått grunden till bankunionen utformad på ett sätt som både bygger på en realism för vad som krävs när man hanterar banker i kris. Den nya europeiska bankkrislagstiftningen, först utformad 2014 men nu de senaste åren reformerad genom tre olika ytterligare lagstiftningar, innebär att banker tvingas vara mer stabila inför kris samtidigt som det offentliga har en möjlighet att gå in och stabilisera vid en bankkris. Det är dessa stora och omfattande lagstiftningar som nu är grunden för bankunionen och eurozonens utveckling. De ursprungliga förslagen från kommissionen saknade den realism och konsekvens som vi nu har fått på plats. De hade också drivit fram en krympning av bankers möjligheter att finansiera investeringar. Nu står de på stabil grund med möjlighet att agera dynamiskt.
Kommissionens förslag om att separera stora bankers insättningsverksamhet från investmenverksamhet hade skadat den europeiska ekonomin och var en av många symbolåtgärder utan förankring i hur banksektorn fungerar som kom efter finanskrisen. Det förslaget lyckades jag efter två år finna en majoritet i parlamentet som stoppade. Och till slut drogs det tillbaka.
Den ekonomiska politiken har nu stöd av en stabilitetspakt som ställer stränga krav på budgetlagstiftning, med motsvarande krav som den svenska, och där kommissionens förslag om sanktioner bara kan hindras aven majoritet av rådets ledamöter från att verkställas. Därmed fick stabilitetspakten tänder som många inte trodde var möjligt att driva igenom bara några månader innan vi till slut fick en kompromiss där medlemsstaterna, och socialisterna, vek sig. Vi fick igenom ett ramverk för den ekonomiska politiken som motverkade att kommissionen började tillämpa en godtycklig flexibilitet som tillät upprepade underskott utöver stabilitetspakten, och lyckades istället sätta fokus på behovet av strukturreformer, i strid med socialistgruppen som hellre ville se att man spenderade mer pengar än man hade i tron att det skulle ge mer pengar än man hade innan. I en lång rad rapporter har vi lyckats sätta fast denna agenda.
Telekompolitiken har nu en lagstiftning som utgår från att ständigt öppna upp för ny konkurrens och nya aktörer. De gamla monopolisterna har förlorat det övertag gammal lagstiftning gav dem. De måste tillåta nya aktörer använda gamla nät, de måste se till att konkurrens kan nå fram till konsumentens dörr och framförallt, de måste agera på en marknad där så mycket spektrum frigörs att det blivit möjligt att utveckla gränslösa tjänster, transeuropeiska nät och avtal som gör det möjligt att som vi sett avveckla kostnader for roaming både för samtal och surf. De nya krav på kapacitet och utrymme som jag drivit igenom ansågs vara för mycket men har nu blivit basen för det som kommissionen kallar Gigabitsamhället. Vi talar inte längre om kapacitet och hastigheter i termer av Megabits utan Gigabits. Det är en förutsättning för den nya digitala marknad där EU kan bli ledande men där mer måste göras i form av investeringar, 5G och än större kapacitet. Hade vi inte fått igenom kraven på högre kapacitet för kabelnät och fiber och fördubblat kraven på medlemsstaterna att frigöra frekvenser för mobila bredband hade den utvecklingen inte varit möjlig.
Forskningen med dess krav på excellens men med långt mindre krav på rapporter och byråkrati. Rysslandspolitiken med krav på stramhet och öppenhet för ett Ryssland som följer regler och sanktioner för ett som inte gör det. Grannskapspolitikens inriktning på ökat samarbete och integration med de länder som försöker frigöra sig från rysk dominans och underminering.
Klimatpolitiken med inriktning på marknad, förnyelse och öppenhet över gränserna. Energipolitiken med krav på konkurrens över hela den europeiska marknaden och frikoppling mellan producent och distributör. Den utökade lagstiftningen som nu innebär att även Gazprom måste följa detta för ledningar som kommer utifrån EU men bär in på vår gemensamma marknad. Försäkringslagstiftning som tar hänsyn till de svenska bolagens garantifonder till förmån för kundernas extra stora pensioner när de inte behöver användas. En nu lagstiftning på finansiella marknader som utgår från att finansmarknaden handlar om att hantera risk, inte att reglera bort den, för att den vägen utveckla mer investeringar och tillväxt.
Digital ekonomi och konkurrens. Konkurrenslagstiftning som gäller brett och även gradvis mer tjänster i allmänhetens intresse. Mediepolitiken som bygger på publikens krav, inte på politikers styrning. Frihandel som en av unionens viktigaste uppgifter i en allt mer osäker värld där stora makter underminerar den internationella rättsordningen. Gemensam säkerhet genom gemensam försvars- och säkerhetspolitik och gemensamma satsningar på försvarsindustri som inte utesluter europeiska aktörer med ägande utanför EU. Rymdpolitik som sätter Sverige på kartan utifrån att vi kan leda. Utvidgningen med bland annat Kroatien 2013. Mycket annat. Mycket förändringar. Mer marknad och respekt för marknadsekonomins överlägsenhet. Fokus på frihet, demokrati och säkerhet.
Detta fortsätter för min del. Frihet, demokrati och säkerhet måste vara grunden för den internationella rättsordningen. Svensk och europeisk säkerhetspolitik måste utformas för att vi – Sverige och Europeiska Unionen – ska stå starka i världen. EU måste vara en stark kraft för fri handel och en global handelsordning som behandlar alla lika. Vi är nämligen i dag den enda globala aktören som står för frihet och rätt och multilateral handel. Det är allvarligt men gör det desto viktigare att EU agerar. För en internationell rättsordning baserad på den liberala demokratins institutioner. Som ordförande i tankesmedjan Frivärld – Stockholm Free World Forum – tänker jag ägna mycket tid och energi åt detta.
Åter andra uppgifter som jag har upplevt som befriande och nyttiga för kunskap och förståelse kommer jag ägna mer tid åt. För styrelsearbete kan jag nu få mer tid. Rådgivning om den värld och det Europa vi lever i blir ett ytterligare ben i min vardag. Spännande och roligt att få fortsätta med det jag gjort men också kunna öppna upp nya dörrar. Det är ett privilegium att kunna öppna nya dörrar utan att stänga de gamla. Som sagt, jag sätter inte punkt,