Världens största diktatur är på väg att bli världens största ekonomi. Det ger självfallet konsekvenser vad gäller Kinas förmåga att påverka omvärlden och sätta sin agenda på den internationella världsordningen. Kina har uppskattat den fria handeln och den globala ekonomins öppenhet men har inte själv gjort motsvarande reformer, utan tvärtom sedan 2013 blivit ett allt mer kontrollerat samhälle med all makt samlad under kommunistpartiet. Detta måste självfallet sätta sin prägel på den europeiska agendan när i dag det årliga toppmötet mellan Kina och EU hålls.
Det kinesiska näringslivet och de som arbetar är i lag förpliktade att utomlands verka för den nationella utrikespolitiken. Det är en utrikespolitik under kommunistpartiets ledning som självfallet aldrig kommer värna demokrati eller mänskliga fri- och rättigheter, än mindre en internationell rättsordning på den liberala demokratins grund. Europeisk och svensk politik måste utformas utifrån dessa fundamentala fakta; den kinesiska ekonomins avgörande betydelse och den kinesiska diktaturens hot mot en demokratisk världsordning.
Det allra första som i dag måste göras klart för de kinesiska ledarna är att Europa, Europeiska unionen och medlemsstaterna ser det som fullkomligt naturligt och normalt för oss att i våra relationer kritisera förtryck och övergrepp mot mänskliga fri- och rättigheter. Relationer med Europa och EU förutsätter att man accepterar fria samhällens öppna kritik och demokratiers reaktion mot diktatur. Ingen regering ska rädas att kritisera Kina när dess medborgare fängslas för att de varit en del av den yttrandefrihet som är självklar i fria samhällen.
Inga fristående institutioner eller länder ska rädas att hedra dem som står upp mot förtrycket i Kina. Inga företagsledare ska rädas att citera Dalai Lama lika lite som politiker ska rädas att hävda Tibets rätt till sin frihet. Relationer med Europa förutsätter att man inser detta och vänjer sig vid det. Sverige liksom EU har ett ansvar för att vänja de kinesiska ledarna att det är detta som är demokratins och därmed vår normalitet.
Det andra som måste göras klart för Kina är att landets deltagande i den globala fria ekonomin förutsätter att man gör den egna ekonomin fri och öppen för andra. Fri handel förutsätter frihet. Det innebär att europeiska liksom andra utländska företag måste ha samma villkor i Kina som kinesiska företag har och önskar ha i EU.
Det tredje är att det internationella regelverket för handel och investeringar med skydd för intellektuella rättigheter måste respekteras. Vill Kina fortsätta sin utveckling som ledande aktör i den globala ekonomin måste man acceptera de grundläggande regler som handel, investeringar och patentskydd innebär.
Det fjärde som måste klargöras för de kinesiska ledarna är att företag som agerar som företrädare för kinesisk säkerhets- och utrikespolitik med offensiva syften mot våra samhällen måste mötas av restriktioner. Investeringar i strategisk infrastruktur förutsätter företag som är oberoende och inte följer några andra regler än marknadens och kundernas. Om Kina medvetet låter företag vara aktörer för en politik som underminerar demokrati och nationell suveränitet är det en företagsamhet som vi måste värja oss emot istället för att välkomna.
Det är dags att sätta agendan för hur Europa och Kina ska utveckla sina relationer innan vi når den situationen att demokratiska länder måste böja sig inför den ekonomiska kraft som den kinesiska statskommunismen vill utöva mot den fria världen och mot demokratin som idé.