Tanken på kollektiv skuld och arvsynd är förskräckliga fenomen som genom historien har plågat mänskligheten. Det är föreställningen om den kollektiva skulden och definieringen av judar som bärare av en sådan identitet- från Jesus korsfästning, smittsamma sjukdomar, förräderi till ekonomiska kriser – som i alla tider präglat antisemitism och på motsvarande sätt all rasism.
Det är därför skrämmande att definieringen av människor med identitet och skuld utifrån ras, etnicitet eller kön allt mer präglar amerikansk och svensk samhällsdebatt. Exemplen är många och blir fler. Expo-medarbetaren Bilan Osman skrev efter George Floyds död på Facebook: För var dag som går så pallar jag inte med vita människor samt att hon börjat känna ett förakt för vitheten. Det är slående att det nu blivit till en normalitet att på Twitter skriva att man hatar vita människor och att vita är fega och sjuka.
Denna nya rasism döljer sig under begreppet identitetspolitik men är inte något nytt. Det nya är acceptansen av allt fler debattinlägg som klassar ras och grupp. Den svenska journalistkåren som anser sig själv vara ett skydd mot rasism tycks allt för ofta, utan eftertanke och utan kritisk granskning, förmedla vidare identitetspolitikens fördummelser i tron att det handlar om något progressivt eller chict radikalt. I själva verket är tankarna på kollektiv skuld och arvsynd rasismens mest brutala kärna.
Identitetspolitik syftar till att ta över definitionen av vem individen är. Den upplöser avgörande mänskliga företeelser som är grunden för all humanism nämligen personligt ansvar, frihet att forma sitt liv som man vill och med dem man vill, empati för den enskilde och respekt för vår individualitet.
För min del känner jag inte någon skuld för att vikingar under århundraden sysslade med slavhandel och med trälar. Hur skulle jag kunna göra det? Det vore att acceptera rasismens fördummelser om blodsskuld, arvssynd och kollektiv identitet. Och även om jag accepterade identitetspolitikens logik; hur skulle den blandning av ursprung som vi alla är en funktion av, kunna säga oss något alls om identitet och skuld? Jag är jag, och ingen annan.
På motsvarande sätt lägger jag inte någon skuld på afrikaner för den slavhandel som präglade Afrika och som i praktiken fortgår. Det gäller även den slavhandel som i arabvärlden och i Afrika saluförde vita människor, den var och är nämligen vare sig värre eller bättre än den med afrikaner. Hudfärg – oavsett vilken – legitimerar vare sig förtryckare eller slavägare.
Lika lite bär dagens européer på en skuld för illgärningar i andra tider bara för att de som utförde dem då var från Europa. Av samma skäl kan ingen asiat hållas ansvarig för Djingis Khans och hans efterföljares massvåldtäkter och avrättningar av hela städer, Mao Tse Tungs massmördande eller Xi Jinpings förtryck och folkmord av uigurer.
Likväl har just sådan rasism präglat synen på människor från den asiatiska världen på samma sätt som motsvarande rasistiska tankefigurer där finns mellan kineser, japaner och koreaner. Ingen kan hållas ansvarig för andras handlingar, vare sig för sina förfäders eller för illgärningar begångna av människor med samma hudfärg. Så kan bara rasister tänka.
Identitetspolitiken står inte för något nytt utan är bara en simpel upprepning av det äldsta och sämsta i mänsklighetens historia. Kollektiv skuld, rasism och förakt för individen. Individen underordnad den kollektiva identiteten. Mer progressiv än så är den inte.