Under den kommande veckan röstas i Ekonomiska utskottet mitt förslag till lagstiftning om bankstrukturfrågan. Min inriktning har varit att underlätta för investeringar, likviditet och market making som är nödvändig för att få fart på Europas ekonomi.
Det kommer av allt att döma bli en smal majoritet eftersom företrädare för den socialistiska gruppen insisterat på krav som om de genomförts, utan någon risk fokusering, hade lett till att Europas banker hade tvingats minska sina aktiviteter inom dessa områden utan att därmed någon ökad säkerhet eller stabilitet hade uppnåtts. Nu får vi se på tisdag kväll hur det har gått men jag räknar med att EPP tillsammans med den liberala och europeiskt konservativa gruppen ska bli en tillräcklig majoritet.
Om denna fråga har en stor betydelse för Europas tillväxt på längre sikt har den grekiska frågan en omedelbarhet som gäller främst Greklands möjligheter att vara välfärdsland och stabil euromedlem. Under den kommande och kommande veckor måste den grekiska regeringen visa om den har förstått vad som krävs.
Det stora problemet med den grekiska skuldfrågan är att kommunistiska Syriza fortfarande tycks tro det är världen utanför som har tvingat Grekland att spara och att möjligheten att fortsätta spendera pengar man inte har är en grekisk demokratisk rättighet. Detta är en bild som också präglar många andra som beskriver åtstramningspolitik som skälet till Greklands ekonomiska kris. Så är det inte.
Det är tvärtom Greklands spenderpolitik under många olika regeringar som har gjort slut på pengar och på lånemöjligheter. Man har gjort av med de pengar man hade och även med de pengar man inte hade. När man gjort det finns inget annat än att anpassa utgifterna till de pengar man får in. Utan EU, eller Eurogruppen, hade Grekland inte kunnat finansiera de utgifter man nu kan ha. De som hävdar att det är EU som tvingat in Grekland i åtstramning har fel. Så är det inte. Grekland har som land gjort av med både pengar man hade och inte hade.
Det är heller inte så att det är budgetbesparingarna som har skapat arbetslöshet och ekonomiska problem. Det är växande arbetslöshet, förlorad konkurrenskraft och oförmågan att möta ekonomiska problem som har skapat krisen och gjort slut på pengarna.
Problemet är att den nya grekiska regeringen har gjort frågan om grekiska utgifter till en fråga om förhandling där man ska mötas någonstans emellan, som om den grekiska budgeten är en allmän angelägenhet för finansiering. Så är det heller inte.
Europas regeringar har stött Grekland genom att garantera lån som varit en förutsättning för att klara den nödvändiga omställningen. Ett dåligt tecken är att den grekiske finansministern Varoufakis i ett rätt unikt blogginlägg fortsätter att hävda att hans förhandlingar med europgruppen utvecklas väl, samtidigt som allt fler regeringar nu menar att tiden förhandlingsutrymmet försvinner dag för dag på grund av att grekiska företrädare inte lyssnar och inte vill förstå allvaret.
Tragedin är att den tidigare regeringen, under Antoni Samaras, lyckades vända utvecklingen, vilket innebar ett större budgetutrymme liksom en ökning av jobben. Nu följer med Syrizas nya spenderpolitik att man än en gång gör av med pengar man inte har och om detta fortsätter tvingas ställa in betalningarna under kommande månad. Redan nu klargör regeringssidans företrädare att man inte utan EU-hjälp kommer kunna klara av kommande betalning samtidigt som man vägrar följa avtalet med EU.
Det faktum att detta är en politik som välsignas av det svenska Vänsterpartiet hjälper vare sig jobben eller välfärden i Grekland. Däremot visar det att den svenska rödgröna politiken hotar jobb och välfärd ju större genomslag Vänsterpartiet får.