I en demokrati förändras majoriteter och regeringar skiftar. Det är inte ett tecken på instabilitet. Regeringar ställs till ansvars därför att de ska ställas till ansvars. Det är en av demokratins många uttryck. Det är heller inte ett uttryck för instabilitet. Föreställningen att en misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist skulle hota den svenska demokratin –att den regeringskris som regeringen själv skapat skulle utgöra demokratins ände eftersom oppositionen ställer den till ansvar – som en av statsvetenskapens företrädare hävdade häromdagen, eller att det hotar svensk stabilitet och säkerhet som Stefan Löfven hävdar är rent ut sagt trams. Okunnigt och fel.
Sveriges och det svenska samhällets stabilitet bottnar i demokratin, riksdagens kontrollmakt och kravet på att en regering måste ha stöd i riksdagen för sin politik, liksom att vi byter regeringar som vi vill. Det gjorde vi 1991, 1994, 2006 och 2014, och vi har under denna mandatperiod haft all anledning att diskutera en annan regering baserad på riksdagens sammansättning . Och 2018 kommer vi frågan om ny regering vara lika aktuell som vid varje val. Det hotar inte svensk stabilitet och en regering som inte klarar att värna en majoritet under pågående mandatperiod får ge väg för en annan, eller utlysa nyval. Ingenting av detta är en kris annat än för den regering som tvingas avgå.
Betydligt mer allvarligt vore om innehavet av makt blev viktigare än rätt. Om statsråds försummelser accepteras bara för att maktens stabilitet inte ska hotas. Det är att underminera demokratins stabilitet och förtroende. En regering eller ett statsråd som har förverkat sitt förtroende ska ställas still ansvars och tvingas avgå om riksdagen så anser. Sådan är den grundlag på vilken Sveriges stabilitet vilar.
I debatten har det sagts att försvarsminister Peter Hultqvist inte kan hållas till ansvar för vad som skett i Transportstyrelsen. Det är ett påstående som är både rätt och fel. Transportstyrelsen lyder under ett annat statsråds ansvarsområde, men också under regeringen som sådan. Han kunde gärna inte ha ett ansvar för bristande tillsyn i en myndighet han inte hade ansvar för. Men när haveriet var ett faktum är och var han ansvarig för att regeringen agerar med den kraft och med de beslut som krävs för att hantera de hot och de risker som detta innebär för Sverige.
Försvarsdepartementet är inte frikopplat från svensk säkerhet i allmänhet, för att uttrycka det varligt, och svensk säkerhet är inte frikopplat från försvarsdepartementet. De risker och skador som drabbade försvarsmakten drabbar också andra delar av svensk säkerhet. De utmaningar för svensk säkerhet i allmänhet som haveriet innebär drabbar också försvarsmakten. Det är en felaktig föreställning att ett statsråds ansvar begränsar sig till verksamheten i det egna departementet. Det departement som han eller hon ansvarar för är i själva verket en del av regeringskansliet och av regeringens samlade resurser. Haveriet innebar allvarliga risker och hot för det svenska samhället som självfallet är ett ansvar att åtgärda för en försvarsminister i den funktionen men också för ett statsråd i allmänhet.
Det faktum att inrikesministern inte informerade statsministern är ingen ursäkt för försvarsministern att inte agera. Tvärtom, det gör hans ansvar desto större sett till behovet av analys och beslut. De skador och risker som haveriet innebar för försvarsmakten har ett intresse som sträcker sig vidare än till försvarsdepartementet. Det finns ett allmänt intresse utöver att regeringen som sådan har ett ansvar för rikets säkerhet. Det faller inte ensamt på försvarsministern utan på hela regeringen och ytterst statsministern.
Det är för mig helt ofattbart att ett haveri av detta slag har varit känt i mer än ett år, sedan SÄPO inledde en förundersökning mot en generaldirektör för brott mot rikets säkerhet, utan att man har talat om det med varandra. Ett betydande hot mot svensk säkerhet som man inte talar om. Inte informerar om. Inte bekymrar sig för. Inte varnar för. Det gäller i det så kallade säkerhetsrådet som uppenbarligen enligt den tidigare inrikesministern mest bestod av fikapauser, och det gäller i regeringsarbetet i sin helhet. Det framstår som en John Cleese liknande situation att man inte skulle nämna haveriet. Återigen, haveriet, dess omfattande risker och konsekvenser, och det faktum att SÄPO inlett en förundersökning för brott mot rikets säkerhet är ingen liten fråga. Det är en stor fråga. Både i sitt ansvar som försvarsminister och som ledamot av regeringen har Hultqvist brustit i en viktig fråga som berör svensk säkerhet.
Många menar då att detta kan ursäktas för att han är en så utmärkt försvarsminister. Då gör man förhoppningar till verklighet. Sverige har idag en undermålig försvarspolitik som består av förträngning av verkligheten och en underlåtenhet att agera. Nuvarande försvarsbeslut som är otillräckligt och utformat efter en felaktig omvärldsbild är underfinansierat. En handlingskraftig försvarsminister skulle självfallet se till att försvarsbeslutet i en alltmer orolig omvärld finansieras. Som det nu är har vi en ansvarslös försvarspolitik.
Nu är vi på väg mot en försvagning av det svenska försvaret, med Peter Hultqvist som försvarsminister. Andelen av BNP faller, vilket påverkar försvarsförmågan i absoluta termer, volymen riskerar att ytterligare reduceras. Det svenska flygvapnet står inför ett av de största och mest ansvarslösa slöserierna i svensk historia när dagens serier av Gripen ska slaktas för att marginellt bidra till väsentligt färre nya Gripen. Det saknas kängor och det saknas artilleri.
Utöver nuvarande försvarsbeslut behövs en kraftull återhämtning som kompenserar för de förlorade åren sedan 2004 då försvaret utformats efter en felaktig och naiv tro på att efter det kalla kriget finns inte längre några hot mot Sverige eftersom det kalla krigets hot inte längre finns. En hel rad av försvarsministrar har med grötmyndighet förklarat att det nu är nya tider och att tron på hot mot Sverige tillhörde omodernt gammeltänkande.
De hade fel men kan åtminstone ursäktas med att de inte visste eller förstod bättre. Men under Hultqvists tid har denna illusion passerats. Jag har föreslagit att försvaret skulle få ett engångsanslag på 40 miljarder för att återställa förmåga och därefter höjda försvarsramar med sikte på 2%. Det är vad ansvarstagande kräver.
Likväl anser försvarsministern att departementets beredningsgång är viktigare att hålla fast vid än att stärka försvaret i en tid då hoten är så stora att det finns dem som tror att en försvarsministers avgång skulle hota landets säkerhet. Så enligt planen ska ett nytt försvarsbeslut inte tas förrän 2020, med konsekvenser för Försvarsmakten först åren därefter. Kanske blir det marginella ökningar som minskar minskningen. Men inte mer. Det är svårt att i detta se ett ansvarstagande som skulle ge anledning att hylla Hultqvist.
Men oavsett det så kvarstår försummelsen och ansvaret. Så fungerar en demokrati. Ser man igenom fingrarna med försummelser mot rikets säkerhet för att man hellre vill värna makten värnar man vare sig försvaret eller den svenska demokratin. Än mindre svensk säkerhet.