Håkan Holmberg – en frihetskämpe

Publicerat av Gunnar Hökmark den

En frihetskämpe är det som har lämnat oss. Ständigt så kunnig att han kunde övertyga, ständigt så insatt att han kunde argumentera, ständigt så påläst att han kunde värna frihetens ideal mot dem som ifrågasatte inte bara frihet utan demokrati. Håkan Holmberg var en stor man i en blid skepnad men med en av de starkaste rösterna och vassaste pennorna. Han var en vän som aldrig trängde sig på men som vänligt och försynt alltid såg till att vi vara flera när det gällde att stå upp för rätt och frihet. 

Han var folkpartist och jag moderat. I riksdagen formade vi en frihetens allians för de baltiska folkens frihet, för att Sverige skulle göra sin röst hörd mot det förtryck som plågade medborgarna i östra Europa. För min del var det en väldig glädje när jag i en riksdagsdebatt -angripen av socialdemokrater på grund av kraven på ett fritt Baltikum – plötsligt fann en frände och allierad vid min sida. I slutet av 1980-talet var det nämligen inte bara kontroversiellt utan också ansett som extremt att kräva frihet för Östeuropas förtryckta folk. Men vi stod där och vi tog debatten. Det blev starten på ett skifte i den svenska politiken för de baltiska folkens frihet. Det tog sin tid eftersom socialdemokraterna var djupt förankrade i en doktrin som byggde på acceptans för det rådande förtrycket men esternas, letternas och litauernas mod inspirerade inte bara oss utan kom också att vända svensk debatt. 

För Håkan var det en naturlig del i den liberala övertygelse som var vår gemensamma. Alla folks frihet. Han hade tidigt varit en av de ledande svenska intellektuella som i Sverige skapade ett stöd för Solidarnos i Polen och han hade en djup kunskap om vad som skedde i de olika länder där frihet nu hade blivit till ett verkligt hopp.

När vi skulle starta Måndagsrörelsen för de baltiska länderna var det naturligt att ta initiativet tillsammans med Håkan. Så blev det så att Håkan Holmberg och jag blev de två politiskt förankrade och Andres Küng och Peter Luksep de två mer baltiskt förankrade vännerna i den kvartett som under 79 möten samlade så många människor på Norrmalmstorg i Stockholm och gav upphov till måndagsmöten över hela Sverige. 

Vi blev till slut erfarna regissörer av teatergruppers framträdanden, körers sång, orkestrars musik, poeters uppläsningar och appeller från svenska, danska, norska, isländska, finska, amerikanska politiker, och många fler, liksom framträdanden av frihetskämpar från alla de baltiska länderna. På Norrmalmstorg talade åtminstone två blivande presidenter och en blivande premiärminister men jag kan missa ytterligare några av det slaget. Håkan hade däremot vetat och kommit ihåg, inte bara det utan också andra långt viktigare saker.  Så var det alltid. Han visste och förstod det som var viktigt och han såg till att vi alla fick stöd genom det. 

Det var för oss ingen politisk kampanj utan det var fria medborgares manifestation till stöd för att ester, letter och litauer skulle bli fria medborgare. Gång efter gång stod Håkan där, tillsammans med Peter, Andres och mig. Det gör mig ledsen att han nu står med Andres och Peter som också allt för tidigt lämnat oss. 

Håkan hade en kvalitet som var oumbärlig, han visste inte bara vad som var rätt utan han hade också rätt i allt som var viktig kunskap.  Försynt, tydligt och skarpt på en gång. Nu saknar vi honom, hans kunskap och klokhet liksom hans outsläckliga engagemang. Hans övertygelse lever vidare genom alla oss som fick arbeta med honom. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.