Blogg

Grunnarna, Struntarna och Offrarna är alla olika typer av klimatförnekare

Kategorier: Blogg

Det finns klimatförnekare och klimatförnekare. Och så finns det förnekare av klimatproblemets omfattning.

Det finns här och där dem som hävdar att klimateffekten är påhittad och en konstruktion. Att det inte är en klimateffekt eftersom jorden historiskt sett har sina svängningar i klimatet , något de har rätt i men som inte förklarar de snabbare förändringar vi har sett under 1900-talet. De naturliga klimatförändringarna utesluter ju dessutom rent logiskt inte klimatförändringar skapade av människan. De tror inte riktigt på klimateffekten och vi kan kalla dem Grunnarna.

En del av dem hävdar till och med att det handlar om en gigantisk konspiration, oklart av vem och varför. Det är som alltid Soros, Bilderberggruppen eller något annat mystiskt väsen. Andra av dem vänder sig sannolikt mer mot det som de uppfattar som en överordnad dogm och vill ifrågasätta den bara just därför. Många blir upprörda över att någon uttrycker skepsis och misstro och vill återuppliva den medeltida katolska kyrkans inkvisition med förföljelse av oliktänkande där vederbörande bildligen ska brännas på bål, alla nära ska ta avstånd och samtliga avlägga trosbekännelse. Det är inte så tolerant och rätt så hysteriskt.

Sedan finns det de som faktiskt bara vill strunta i tanken på att det finns en klimateffekt. Det är världens alla Trumps, som skojar när det är kallt och säger att det visar att det inte finns någon klimateffekt, eller som menar att det därför vore bra med den så det blev lite varmare. De motsvaras delvis av dem som hävdar att varje värmevåg är ett bevis på klimateffekten. Den här typen av klimatförnekare förnekar mer på grund av sitt ekonomiska eller politiskt intresse, eller i tron att det handlar om en vänsterfråga och en konspiration av dem som vill planekonomi.

De är på sitt sätt farligare än Grunnarna eftersom de som i Trumps fall har politisk makt, även om hans inställning förlorar delar av sin betydelse i takt med att amerikanska delstater sätter långsiktiga mål och att den blotta tekniska utvecklingen kör om i alla fall kolanvändningen men förhoppningsvis även oljan. I USA är det fler som är sysselsatta inom solcellsektorn än inom kolindustrin. Men de struntar i vad som kan anföras för de vill förneka. Vi kan kalla dem Struntarna.

Men så finns det, och det är sannolikt värre åtminstone i den svenska debatten, de som förnekar den globala omfattningen i denna utmaning och tror att man genom självuppoffringar kan hantera klimateffekten. De tror helhjärtat och med panikångest på klimateffekten men förnekar att dess omfattning ställer krav på analys, utveckling och långsiktiga åtgärder och vill istället tro att det är genom enskilda offer i vardagen vi kan möta frågan.

Även här ser vi den medeltida kyrkans ångestskapande och krav på den enskilde att offra och även bestraffa sig själv för sina synder. Det är en ikonistisk rörelse som präglas av ceremonier som subventioner av elcyklar och högljudda deklarationer om att man inte längre flyger och att vi måste offra allt mer. Vi kan kalla dem Offrarna.

När den svenska klimatdebatten följer deras spår visar det att man inte har begripit vad klimatfrågan handlar om. Den är global och den har en omfattning långt större än att den kan mötas genom individuella offerhandlingar.

I samband med Visby-veckan tävlade olika media om hur man som det heter ”klimatsmart” ska resa till Gotland. Då blir det när det gäller Gotland, antingen färja eller flyg. Men sanningen är att hur några upprymda seminariedeltagare tar sig till Gotland har inte den minsta roll för hur vi möter klimatfrågan annat än som en rent religiös handling för det egna välbefinnandet.

Dels för att, om vi börjar med flyget, ökningen av flyg i Asien är större varje vecka än det svenska flyget. Det är inte ens en marginell minskning som uppnås genom att av det skälet ta färjan istället för flyget, den är inte mätbar. Dels därför att även färjan har sin klimatpåverkan.

På samma sätt som det för höghastighetståg skulle ta 40 år innan de i Sverige skulle bidra till marginellt minskade globala utsläpp, finns det en CO2 konsekvens av allt vi människor gör. Motsvarande gäller resonemanget om plastkassar, som i Sverige hanteras väl till skillnad från i Asien, där ersättningen tygkassar kräver en mycket långvarig användning av den för att minska klimateffekten. Mänsklig aktivitet påverkar världen. Inte bara genom städer där skogar fanns utan också genom vägar där åkrar fanns.

Man kan då, som en del faktiskt hävdar, sträva efter att minska antalet människor på jorden. Denna lätt fascistiska inställning till människan har sina rötter även i dem som menar att despoti kan vara det enda sättet att möta klimatfrågan, eller en allmän nedrustning av välfärden, genomförd av en despot. Despoter har förvisso alltid lett till en nedrustning av välfärd och välstånd men även av frihet och demokrati, liksom av miljö, eftersom de inte bryr sig om något annat än att bevara sin egen makt från opposition och kättare.

För att återgå till flyget; om så Sverige avvecklade allt flyg skulle det inte ha någon effekt på ökningen av CO2-utsläpp eftersom ökningen världen över är långt större än vårt flygresande som sådant. Det skulle inte bara leda till att vi hade färre Visby-veckor utan färre veckor av aktivitet och levande liv över hela Sverige. I sak skulle ett nedlagt flyg i Sverige innebära ett hårt slag mot den svenska ekonomin. Svenska företag skulle fungera sämre, den svenska arbetsmarknaden skulle fungera sämre, antalet besökande till Sverige skulle minska och mycket mer. Hela Sverige skulle inte leva men även våra storstäder skulle utan flygförbindelser med omvärlden hamna vid sidan om världsskeendet.

Ett Sverige som förlorar ekonomisk betydelse förlorar politisk betydelse vilket i sin tur innebär förlorad förmåga att gå i täten för den globala klimatpolitiken. Det innebär också att vi förlorar vår ledande kraft att visa att ökad tillväxt går att förena med minskade utsläpp. Sverige har de senaste 30 åren minskat utsläppen radikalt mycket mer än andra länder. Det har vi gjort genom att vi inte gjorde som miljö- och naturrörelsen ville, eller så som Miljöpartiet och Socialdemokraterna ville. Vi avvecklade inte kärnkraften och introducerade inte naturgas på 1990-talet. Hade vi gjort det hade vi suttit fast i naturgasanvändning som många andra euroepiska länder, dessutom i ett beroende till Ryssland som dessa har.

Genom att vi inte avvecklade kärnkraften kunde biobränslen växa fram som en parallell energikälla. Vi har sedan 1990-talet minskat utsläppen med 30% genom minskade utsläpp. Vi har dessutom bidragit till att driva fram strängare krav på utsläpp. I Sverige finns också en industriell utveckling av koldioxidfri stålproduktion, något som förutsätter att Sverige kan ha en konkurrenskraftig stålindustri, med de krav det ställer på logistik, transporter och flyg för att vara en nära del i den internationella ekonomin, och för att kunna vara en nära del i internationell vetenskap. Vi har dessutom varit ledande i att utveckla flyget vad gäller minskade utsläpp, nya bränslen med mera.

Det är självfallet så att det är viktigt att flyget liksom alla andra transporter, liksom alla andra processer släpper ut så lite som möjligt. Den processen är långt viktigare än att vi reser lite mindre eftersom den tekniska utvecklingen får en global betydelse medan enskilda offeraktioner på vägen till Visby spelar mycket liten roll.

Men långt större och viktigare än att vi minskar det globala flygets utsläpp är att vi minskar behovet och efterfrågan på fossila bränslen. Så länge fossila bränslen används i världen, och användningen ökar, spelar det ingen roll att vi i Sverige tillämpar våra egna lösningar med avvecklat flyg till Gällivare eller Halmstad, elcyklar i städerna och höghastighetståg som leder till större utsläpp de 40 första åren. Kan vi däremot bidra och leda en utveckling som innebär att andra energikällor ersätter de fossila får det en omedelbar betydelse i hela världen. Solcellteknologin är uppenbart en sådan. Dagens generation av kärnkraft är det liksom kommande generationer. Fusionskraft, väte, vind och en lång rad andra former för att omvandla energi till el eller bränslen kräver en ekonomisk utveckling genom handel, forskning och investeringar.

En stagnerad världsekonomi där andra länder i världen förlorar sina exportmarknader gynnar inte en sådan utveckling. De delar av världen som inte har kommit så långt som vi behöver utveckla sin ekonomi för att utveckla sina teknologier. Annars kommer de fortsätta använda fossila bränslen eller hugga ner skogar.

Tron att det är klimatsmart att inte handla från andra länder bortser från att klimatfrågan är global och förutsätter att alla delar av världsekonomin kan utvecklas. Det är inte klimatsmart att låta fattigdom förbli. Det är heller inte klimatsmart att säga nej till industriell produktion i Sverige, för att därmed låta den ske någon annanstans.  Klimatfrågan  kräver större och bredare ansats än symbolpolitik och offer. Det ser vi genom att utsläppen nu ökar under rödgrön politik.

Detta, att utsläppen nu ökar,  är en av de största nyheter för den som är intresserad av klimatfrågan och som inte vill förneka dess omfattning och globala betydelse men den är den minst omskrivna. Istället är fokus på frågor typ om hur man ska resa till Visby.

I själva verket innebär den rödgröna regeringens nedläggning av kärnkraft en tusenfalt  större CO2 användning än marginella minskningar genom elcyklar eller genom en av expertmyndigheter som ineffektiv utdömd klimatpolitik. Om alla de som reste till Visby hade agerat för att Sverige ska använda sin kärnkraft hade de kunnat resa fram och tillbaks flera gånger om och utsläppen hade likväl blivit väldigt mycket mindre.

Klimatfrågan är stor, den kräver långsiktighet och den kräver att vi utnyttjar demokratins och marknadsekonomins öppenhet och mångfald, inte planekonomins och despotins envälde och än mindre religiöst bigotteri där man tror sig åstadkomma något genom att inte göra en resa. Det är bra att resa till Visby för varje resa har något att lära oss.

Offrarna, Struntarna och Grunnarna mår inte bra av att sitta hemma själva. De har ofta otur när de tänker.

 

 

2 Responses to Grunnarna, Struntarna och Offrarna är alla olika typer av klimatförnekare

  1. Anders Lindqvist says:

    Tack Gunnar! Huvudet på spiken.
    Tycker du borde försöka få in detta inlägg i dagspressen för att då spridning.

  2. Bo Andersson says:

    Jag blir mycket besviken på att du är så illa påläst om CO2!
    Betvivlar starkt att du lyssnat på Richard Lindzen, Patric Moore, vår egen Nils Axel Mörner, Lennart Bengtsson, Peter Stilbs, Lars Bern och nu senast Elsa Widding. De finns på You Tube. Men du som de flesta andra orkar väl inte lyssna!
    Ni har bestämt er i frågan redan. Visa på en enda vetenskaplig avhandling som stödjer att människa kan påverka jordens temperatur!
    Inte ens IPCC egna vetenskapsmän hävdar det. Det är ju politiska politruker som tolkat deras
    arbete som fan tolkar bibeln.
    Varför släpps inte dessa herrar fram i debatt?
    Ledande media har inte släppt fram dem på 10 år och det säger det. mesta!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *