Blogg

Gemensamma beslut och öppna marknader hotar inte friheten men är ett sätt att värna den

Kategorier: Blogg

Det blir orimligt när politiska beslut man ogillar i EU vänds mot Europeiska unionen som sådan. Det är som att vända beslut man ogillar i Sveriges riksdag mot demokratin eller mot Sverige som sammanhållen nation. Det innebär också att varje politisk debatt i sakfrågor, som följer samma mönster som politiska debatter i nationell politik utnyttjas för misstro mot att vi har en gemensam marknad, gemensam handelspolitik och gemensam politik för att möta de hot som diktaturer och auktoritära ledare riktar mot demokratiska länder.

Det bortser också från det enkla faktum att om de frågor som i dag är frågor för gemensam lagstiftning hade varit nationella hade de präglats av samma politiska mönster där några vill reglera mycket och andra värna den enskildes frihet. De som driver viljan att reglera mer är nämligen politiker valda i vart och ett av länderna.

Europeiska unionen är en union av gemensamma lagar. Lagarna är till för att hålla samman, skapa lika rättigheter och värna etableringsfrihet och konkurrens. Den gemensamma lagstiftningen kommer till när medlemsstaterna har kommit överens om att det är en fördel att ha en gemensam lagstiftning inom olika områden. Den gemensamma lagstiftning som sedan blir till fattas med deltagande av varje regering, förankrad i varje nationellt parlament och genom beslut i det direktvalda Europaparlamentet. Det är inte EU som beslutar utan valda företrädare för medborgarna.

Den inre marknaden är det enklaste exemplet på en lagstiftning som genom att den är gemensam öppnat upp för frihet över gränserna, konkurrens och mångfald. Den innebär fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och för att människor med lika rättigheter oavsett var man kommer ifrån inom unionen ska kunna söka jobb, studera eller leva över hela EU.

På motsvarande sätt har energimarknaden, telekommarknaden, transportmarknaderna och finansmarknaderna öppnats upp för konkurrens över gränserna.

När dessa gemensamma marknader blir till genom lagstiftning innebär det inte att alternativet hade varit ingen reglering alls utan de nationella regleringar som fram till 1990-talet upprätthöll nationella monopol eller oligopol inom en mångfald områden. Post, tåg, flyg, media, tele och banker för att ta några exempel, försäkringsmarknad, banker eller byggbolag för att ta några andra.

Det är en omfattande marknadsliberalisering som drivit fram avreglering och rättvisa villkor för konkurrens över hela EU. Mediekanaler som sänder i EU har rätt att sändas över hela EU med de förutsättningar som finns.

Ett tydligt exempel är den digitala ekonomins utveckling. En telekommarknad med omfattande konkurrens har gett lägre priser och en dynamisk utveckling av tjänster. Gemensamma mål för en snabb utveckling av mobila bredband har gjort det möjligt med en struktur av samverkande operatörer, transeuropeiska nät och ett avtalssystem som gjort det möjligt att sätta priser mellan operatörer som innebär att kostnader för surf och samtal är desamma oavsett om man är hemma eller ej så länge man är inom unionen.

Kostnaderna för roaming har avvecklats genom reformerna på den gemensamma telekommarknaden. Det är en utveckling som lagt grunden för en omfattande utveckling och som förändrat möjligheten för den enskilde att använda sig av digitala tjänster oavsett var man är i EU.

Det ger i sig en snabb utveckling av den digitala marknaden. Digitala tjänster kan nu följa den enskilde och volymen av datamängder ökar i det närmaste exponentiellt. Det är ett uttryck för hur den digitala ekonomin blir allt viktigare.

Det handlar om allt från banktjänster via nätet till bokning av resor, incheckning, navigering eller underhållning. Utan den snabba utvecklingen av mobila bredband vore detta inte möjligt, och de mobila bredbanden hade inte utnyttjats så snabbt om det inte vore för tjänsternas utveckling. Tjänsterna hade vidare  inte utvecklats lika snabbt och blivit gränslösa om kostnaderna för användning av dem varit hindrande när man var utomlands medan avregleringen i sig har skapat ett ökat tryck på digitala tjänster som kan nås över gränserna. Den digitala marknaden driver i sig fram en snabb utvecklig av den inre marknaden.

Som en följd av detta har lagstiftning för att möjliggöra portabilitet av tjänster förändrat den gamla nationella logiken för upphovsrätt. Portabiliteten innebär att man kan använda abonnerade tjänster över gränserna, till exempel Netflix.

När man kan använda sitt abonnemang på betal TV eller när man vill se vanlig TV, eller ta del av alla andra plattformar, så är nationell lagstiftning ett hinder. Det gör i sin tur att lagstiftning som behövs för att hantera balansen mellan upphovsrätt och den digitala miljöns användarvillkor inte kan utformas på nationell nivå utan på gemensam. Det innebär också att mer allmän politisk klåfingrighet i dessa frågor, likaväl som mer frihetlig inriktning, uppträder på gemensam nivå istället för som annars på nationell nivå.

Om man reflekterar över svensk museipolitik, mediapolitik, presstödspolitik, kulturpolitik, organisationsbidragspolitik eller styrning av universitetsutbildning med en mångfald fler exempel måste man vara enögd om man tror klåfingrighet katt det är en unik företeelse på EU-nivå.

Den är däremot lika viktig att bemöta och hindra var den än uppträder. Sverige har haft mer än många andra länder av den varan. Förmynderitänkande och klåfingrighet, från fördelning av föräldraledighet till genuspolitiken i förskolor och högre utbildning, och däremellan förbud mot gårdsförsäljning av vin och mycket mer.

Vi har i Sverige, och i övriga Europa, i dag fått en frihet och mångfald som vi inte hade innan vi öppnade gemensamma marknader inom EU. Men den gemensamma lagstiftning som öppnar upp för konkurrens, mångfald och etableringsfrihet förenas ibland med samma klåfingrighet och detaljreglering som vi ser i svensk politik. Det innebär inte att klåfingrigheten upphäver omfattningen av friheten och den betydelse gemensamma marknader har.

Om man sätter de exempel på när besluten präglas av politisk klåfingrighet före den långt mer betydelsefulla förändring som avregleringar och öppna marknader har inneburit ser man inte skogen för de buskar man råkar trilla på. Det är lätt likväl lätt att se den stora bilden om man har fokus på marknadsekonomi och frihet.

En omfattande konkurrens och etableringsfrihet på medias område, en revolution av marknadsöppenhet när det gäller flyg, tåg, post och telekom. Den inre marknadens flöde av varor och tjänster som sådana. En öppenhet över gränserna som ger studenter, forskare, företag, företagare och löntagare en frihet som i stort sett är gränslös.

Det har gett oss ett väldigt mycket friare samhälle än fram till slutet på 1980-talet då allt var monopol, i stort sett alla generaldirektörer var socialdemokrater, då radio- och tv var monopol med en styrning från utbildningsdepartementet vad gällde styrelse och företagsledning. Riksbanken var en funktion av finansdepartementet. Apoteket var monopol. Vin och Sprit var monopol. Spel var monopol. Järnvägen var monopol. Banker, försäkringsbolag och byggnadsföretag mötte praktiken ingen annan konkurrens än den som var svensk.

Det var sannerligen inte ett DDR-samhälle. I DDR fanns ingen yttrandefrihet, inga fria media, ingen politisk frihet och ingen privat äganderätt. Däremot fanns stora koncentrationsläger, stora fängelser, stora partihögkvarter och stora stålverk. Totalitär kommunistisk makt var även då i motsats till det samhälle Sverige var tillsammans med övriga Västeuropa.

Det svenska samhälle som formas gemensamt med andra medborgare i Europa genom EU har blivit väldigt mycket friare än det samhälle vi hade då. En del har vuxit fram genom beslut som gjorts i just Sverige, som valfrihetsreformerna, men väldigt mycket annat genom den lagstiftning för öppna marknader som vi först har anpassat oss till och därefter som medlemmar varit med om att utveckla.

Sverige då var inte ett DDR. Dagens Europa bygger på långt större frihet och öppenhet än det Sverige som var då. EU har skapat en rättslig ram som i grunden öppnar upp vårt samhälle för individers rätt och frihet.

Det innebär inte att besluten blir rätt, eller som jag tycker de ska vara, för det. Liksom när man i Sveriges riksdag söker underminera valfrihet, styr över föräldrars ledighet eller låter politikens korrekthet styra över både universitetsutbildning och förskolor finns det även i Europas regeringar och i Europaparlamentet politiker som vill reglera människors liv. Det är faktiskt företrädare för den svenska regeringen som varit med om att fatta besluten. Det är en politisk konflikt. Det är inte demokratins fel att beslut ibland inte blir som vi vill. Det är demokratins poäng att det ibland blir som andra vill.

Beslutet i Europaparlamentet i veckan om upphovsrätt i den digitala miljön innebär att upphovsrättsintresset har fått väga för tungt. Det gör att jag och vi moderater röstade emot.

Men beslutets logik beror på respekt för upphovsrättsinnehavares rättigheter, inte på DDR-tänkande. Det innebär inte att länkar förbjuds. Det finns inte i någons intresse heller. Det innebär heller inte någon länkskatt, däremot regler för ersättning till upphovsrättsinnehavare som lägger för stort ansvar på plattformar och för lite på kommersiella avtal.

Det är ett dåligt beslut eftersom det försummar den digitala miljöns krav och verkar i byråkratisk riktning. Det ställer alltför tunga krav på informationshantering för en del sociala plattformar.

Men det är ett beslut som fattats utifrån en ny verklighet där vi i Europa har en större mångfald än någonsin av media och en gränslös tillgång till dem och andra plattformar för information och underhållning. Det handlar om ett Europa där vi fritt kan välja mellan hundra och åter hundra kanaler, har tillgång till fler media än någonsin, fler sajter för information är vi långt från det som var bakom järnridån.

I ett Europa som har fria och öppna marknader och inte monopol för TV, underhållning, järnväg, flyg, livsmedel, telekom, energi, byggnadsföretag liksom säkerhetsföretag av olika slag, där konkurrensen är mer omfattande än någonsin, och våra valmöjligheter långt större än för bara 10 och 20 år sedan är vi vare sig tillbaka vare sig till det som i brist på förståelse före vad DDR var kallats DDR-Sverige, än mindre det som var DDR och förtrycket bakom järnridån.

Om det svenska kulturdepartementet bestämmer sig för att museer ska uppmuntras anpassa sina utställningar till tidens politiska korrekthet är vi fortfarande inte något DDR lika lite som EU är det om en majoritet av vetbästare vill att kanaler som Netflix ska ha kvoterat material, lika lite som någon annan kvotering i Sverige skulle vara det. Det är fel beslut men likväl i ett fritt och öppet samhälle där demokratin kan förändra felen till rätt.

De som jämför detta med DDR eller järnridån vilseför om vad marknadsekonomin och friheten är.

Vägen till ökad frihet för enskilda människor går inte över att vi släpper de gemensamma kraven på öppna marknader och frihet för att låta nationella instanser forma vardagen, vare sig det görs i Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas tecken eller i någon förment övertro på att nationella beslut står fria från detaljreglering och övertro på politikers klokhet att styra över medborgarnas liv och samhällets utveckling.

En union som bygger på att Europa ska med lag styras för att individens rätt och frihet ska gälla över gränserna, på att det öppna samhället är vår mest avgörande förutsättning för integration och samarbete är ett bättre värn än de tankar som handlar om att allt blir bättre för att vi gör det själva och är för oss själva.

Det är ingen garanti mot beslut vi kan tycka vara dåliga men en garanti för att dåliga beslut inte tar över friheten. Och det är en garanti för att vi har rätt att tillsammans fatta gemensamma beslut om det som är gemensamt.

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *