Faktoider är förmenta sanningar som bygger på föreställningar om hur vi tror något är, eller hur vi vill det ska vara. Under midsommarhelgen har många prövat på svenska jordgubbar. Det visar sig då att de inte är reglerade till att vara i vissa storlekar. Köper man en liter jordgubbar får man alla sorters storlekar. Faktoiden att EU reglerar jordgubbar stämmer inte med midsommarens verklighet. Likväl är det säkerligen många som bestämt har för sig att EU reglerar jordgubbar eftersom man som det heter inte lyssnar till det som kallas vanligt folk, eftersom man, EU, är isolerat från verkligheten.
Debatten i Storbritannien och i Sverige följer i alltför stor utsträckning lätt det aningslösa accepterandet av faktoider.
När det gäller jordgubbar, och gurkor, har det i all partihandel alltid funnits olika kvaliteter. Gurkor kan vara raka, långa, böjda och allt vad det kan vara men de regleras inte av EU, ej heller av någon stat. Men det finns en klassificering som handlar om kvaliteter. Det är en gammal företeelse som har att göra med att den som ska lägga in ättiksgurka kanske inte alltid ville ha de långa och rakaste gurkorna. Likväl är det många kvalificerade debattörer som hävdar att EU reglerar gurkor.
Boris Johnson hävdade på fullt allvar att EU beslutat att barn inte ska få lov att blåsa upp ballonger och att bananklasar inte får innehålla fler än tre bananer. Det faktum att barn blåser upp ballonger för fulla muggar när möjlighet finns och det räcker att titta in i en engelsk eller svensk livsmedelsaffär för att se att bananklasarna är oroväckande oreglerade räcker inte. Faktoiden sitter där, delvis för att vi på något sätt gillar att hävda att EU reglerar och har sig in i minsta detalj. En god historia får inte förstöras av sanningen.
Verkligheten som vi lever i är att högerextrema, nationalister och främlingsfientliga jublar samtidigt som en grupp marknadsliberaler nu tror att marknadsekonomins heliga gral har hittats av det brittiska folket. Nu blir de fria att utveckla en öppen och fri ekonomi. Men det blir vare sig en fri eller öppen ekonomi av den brittiska folkomröstningen. De som jublar är de som ville ha stopp på invandring och utlänningar, i tron på faktoiden att EU har öppnat alla dörrar för invandring och bidragsberoende. Det är de stängda gränsernas mandat som nu präglar den brittiska politiken. Det finns inte en millimeter av liberal framgång i detta.
Verkligheten är också att Putin liksom Le Pen och andra jublar över ett Europa som vänder sig bort från samarbete och en öppen ekonomi, i förhoppningen om att stängda gränser ska leda till en fragmentering där motsättningar överordnas personlig frihet. Det torde vara få som i Putins eller Le Pens glädje ser en framgång för liberala värden eller en återupprättelse av en marknadsekonomi som inte behöver återupprättas eftersom Europa i dag har mer av marknadsekonomi, i Sverige liksom i Storbritannien, än vi haft i modern tid. Faktoiden att det brittiska folket röstade för ökad frihet och marknadsekonomi stämmer inte med någon verklighet. Däremot innebär det brittiska utträdet att västvärlden och dess möjligheter att värna demokrati och frihet har blivit försvagad. Det finns inte en millimeter av triumf för liberala värden och den liberala demokratin i detta.
Den faktoid som drev den brittiska folkomröstningen var föreställningen om att med ett utträde så blir det inte fler utlänningar till Storbritannien. Det tog bara 24 timmar så hade Brexitledningen förklarat att så enkelt var det inte. De flesta utlänningar som kommer utanför EU påverkas inte alls av utträdet. Sanningen är att Storbritannien blir ensammare i att hantera vår tids stora utmaning flyktingfrågan.
De utlänningar som däremot arbetar som EU-löntagare i Storbritannien har däremot kommit dit för att de fått arbete, oftast som ingen annan ville ha. Det har hållit igång den brittiska ekonomin och bidragit till att den går bättre än på länge. EU-medborgarna i Storbritannien betalar mer skatt relativt sin andel av befolkningen och har mindre sjukfrånvaro och bidrag. Även om faktoiden sa att de missbrukade bidragssystemet och urholkade den brittiska välfärden. Men större skatteintäkter relativt offentliga utgifter är inte att urholka välfärden. Mer jobb som blir utförda bidrar till välfärd. De tog heller inte britternas jobb. Sanningen är att Storbritannien i dag har högre sysselsättning än någonsin. Utan utlänningarna skulle den brittiska ekonomin drabbas än mer.
En annan faktoid är den fördummande debatten om medlemsavgiften. Jag säger fördummande av det skälet att även insiktsfulla personer inte ser skillnaden mellan en avgift och en utgift för den brittiska statskassan och den väsentligt mycket större betydelsen av ökad handel och ekonomisk tillväxt.
Nu byts de ekonomiska prognoserna för Storbritanniens närmaste år ut mot lägre eller negativa tillväxtsiffror. Det är något mångfaldigt större än att betala en avgift som bidrar till gemensamma offentliga utgifter – bistånd, flyktingkostnader, gemensam utrikespolitik, gemensamma infrastrukturinvesteringar, forskning, jordbruk som gynnar Storbritannien i hög utsträckning osv – och som dessutom går tillbaka i form av bidrag till Storbritannien. Jag är emot bidragsorienteringen men den stora magnituden i den ekonomiska utvecklingen handlar om den ekonomiska tillväxten och handeln. Den grönsaksförsäljare som låter bli att betala avgift för sin marknadsplats tjänar förvisso in sina pengar han inte betalar men han tjänar inte in alla de pengar som handeln ger.
Det tog bara 24 timmar så hade Brexitledningen sagt att det var fel att medlemsavgiften skulle kunna användas för att rusta upp sjukvården, och allt annat man lovat den skulle uträtta. Orsaken är enkel. Den pengarna finns inte när man måste spara pengar på grund av en vikande skattebas.
Faktoiderna är många och väl spridda. Läste under dagen en av de mer respekterade liberala debattörerna som menade att ett fel med EU var att man i strid med folkviljan börjat att ägna sig åt socialpolitik förutom att man reglerade olivoljans användning och dessutom gjorde reklam för toscansk olivolja.
Nu är det så att EU ägnar sig inte åt socialpolitik. Det är många som vill det. Inte minst socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister vill driva fram sådana frågor. Men det finns ingen fördragsgrund för att ägna sig åt socialpolitik och EU – vad EU nu är återkommer jag till – bestämmer inte själv vad man ska ägna sig åt. Det krävs att alla medlemsstater är överens. Det fanns ett dumt förslag om att flaskor med olivolja skulle ha någon särskild kork. Det var en arbetsgrupp med medlemsländernas representanter som utvecklade denna tanke och den dödades av kommissionen. Det har säkerligen gjorts reklam för toscansk olivolja, liksom det gjorts för holländska tulpaner. Jag tycker det är idiotiskt men en del av en jordbrukspolitik som jag ogillar, dock inte så mycket som jag ogillar att svenska myndigheter fortfarande delar ut bidrag till våldsbejakande islamistiska organisationer. Europeiska unionen är en demokratisk sammanslutning. Där blandas olika tankar och förslag, en del blir av och många blir det inte. Olika politiska inriktningar och medlemsstaters önskemål är olika. Det blir ofta kompromisser eller eftergifter. Precis som i Sveriges Riksdag, Ystads fullmäktige eller i Stockholms landsting blir beslut inte sådana som vi vill ha dem.
Det är en funktion av att man demokratiskt beslutsfattande. EU är inte en klinisk tjänstemannautövning som beslutar i enlighet med god marknadsekonomisk liberal rättsordning, så som svenska moderater, eller brittiska Conservatives eller svenska socialdemokrater vill. EU fattar inga beslut för EU är inget väsen i sig. Vi fattar däremot inom EU gemensamma beslut om de gemensamma åtaganden och ansvar vi har.
Grunden för beslutsfattandet är den öppna ekonomin, den fria rörligheten och konkurrens. Det är skälet till varför både Sverige och Storbritannien har liberaliserats sedan medlemskapen. Storbritannien påbörjade en lång rad avregleringar efter sitt inträde vilket ledde till kriser och strejker och sedan Thatcher. Den gemensamma marknaden har för Storbritannien varit en politisk och ekonomisk framgång.
Men kan man då inte ändra EU då? Jo, jag försöker ändra och utveckla EU hela tiden, liksom andra. Det finns olika uppfattningar om hur detta kan göras men förändringen pågår. Ofta ogillas den av just dem som nu menar att EU bör förändras. Jag hävdar själv att vi nu måste slå vakt om det vi har och politiskt utnyttja det för att hantera de kriser och problem vi har.
EU i dag är ju en konsekvens av en lång rad olika kompromisser och steg. Men istället för att allmänt säga att EU bör förändras – så som någon vill – så är frågan hur vi vill förändra EU som en majoritet vill. I den debatt som förs är det sällan jag hör någon säga att vi inte ska ha en gemensam marknad. Och det är den gemensamma marknaden som leder till huvuddelen av de gemensamma besluten om hur varor och tjänster ska vara reglerade, istället för att 28 länder var för sig reglerar det. Det faktum att beslut ibland går mig emot förtar inte värdet av den inre marknaden, den fria rörligheten och konkurrensen.
Ska vi inte ha klimat- och miljöpolitik? Eller gemensam energimarknad? Eller en gemensam telekomlagstiftning, som har pressat ner priserna för bland annat roaming? Ska vi ha olika banklagstiftningar så banker inte kan verka över gränserna eller så att man i ett land kan utveckla banker utan stabilitet och kortsiktigt gynnas av det tills krisen kommer och drabbar alla? Ska vi inte ha en utvidgningspolitik och istället lämna åt Ryssland eller auktoritära krafter att styra andra delar av Europa. Ska vi inte ha en Rysslandspolitik och istället låta Ryssland agera mot land efter land?
Sanningen är att jag tycker att det fattas många fel beslut, och många dumma beslut, men det fattas också många kloka beslut. Framförallt väger gemenskapen, den inre marknaden och de gemensamma besluten långt tyngre än de olika uppfattningar vi kan ha om besluten. En inre marknad har en annan magnitud än dumma beslut om olivolja.
Men ska man då inte lyssna till folket? Jo, därför har vi folkvalda regeringar och ett folkvalt parlament. Formuleringen däremot att lyssna till Folket ger mig obehagliga associationer eftersom den förutsätter att det finns Ett Folk som har En Uppfattning som de folkvalda inte lyssnar på. Som om någon, ofta den som jag talar med på en middag eller lyssnar på en radiokrönika, känner att han eller hon kan uttolka Folket.
Det är en i grunden populistisk föreställning om Folket med sin vilja vid sidan om de valda ombuden. ”Folkets sanna vilja”. Men tron på att det finns Ett Folk som vill ha marknadsekonomiska reformer långt utöver dem vi redan har uppnått och att det är detta britterna nu ska ägna sig åt är milt talat en inbillad faktoid.
Föreställningen om att Folket har En uppfattning rimmar inte med min verklighet. Människor har en mängd olika uppfattningar. Ofta har vi uppfattningar som går på tvärs emot varandra. Lägre skatter och högre offentliga utgifter är en vanlig sådan.
Den representativa demokratin innebär ett ansvar gentemot det folk som väljer oss. Det innebär en mångfald av uppfattningar och olika åsikter. Men det ger också en möjlighet att föra politik som bygger på något mer än faktoider och allmänna föreställningar om ett EU som hittar på ständigt nya saker i strid med Folkets vilja.
Det innebär inte att beslut blir rätt eller fel utan som en majoritet vill. Men det innebär också att vi fattar besluten på en grund som är rättsstatens och demokratins.
Jag vill utveckla EU så vi blir starkare att ta itu med omvärldens många hot. Ryssland och dess destabiliseringspolitik. Terrorismen. Klimatet. Ekonomin och den inre marknaden. Jag vill inte vi ska föra vare sig skattepolitik, familjepolitik eller socialpolitik, eller utbildningspolitik på europeisk nivå men gärna att vi samarbetar och har gemensamma marknader för energi och telekom eftersom dessa inte känner några gränser.
Det är så vi utvecklar vår suveränitet och frihet att forma både vardag och svar på vår tids utmaningar. När britterna nu går ut blir frågan vilka beslut de ska fatta själva som de inte kunde innan? Hur de ska göra med de frågor som är gemensamma för Europa. Hur de ska bidra till att Ryssland inte underminerar vår allas och deras säkerhet och stabilitet. Hur vi ska möta de stora utmaningarna.
Oförmågan att se den stora verkligheten för att istället fokusera på faktoider, eller de motsättningar som de facto finns, borde inte forma det Europa som vi behöver. Lite reklam för toscansk olivolja är säkerligen lite folkvilja även det, även om det inte är min, reglerade jordgubbar hade jag kunnat leva med, men de får inte skymma att den liberala världsordningen är hotad, att västvärlden står inför ett historiskt hot. De som låter sig luras av att det brittiska utträdet är ett steg mot marknadsekonomiska reformer har inte lyssnat till den brittiska debatten. De som tror att de nu återvinner kontroll har glömt att världen i dag är större än att ett litet land kan kontrollera sin värld.
Vi bör inte ge efter för populism och främlingsfientlighet och vi bör inte vika ner oss i försvaret för det fria samhället. Inser man det har man ett ansvar för att politiken inte grundas på faktoider utan på de utmaningar som är stora.
Det sades en gång att fem myror är fler än fyra elefanter. Det är bara det att fyra elefanter väger långt mer än fem myror. Toscansk olivolja och jordgubbar, eller bananklasar, är inte så viktiga som de utmaningar västvärlden står inför. Det kräver gemenskap, sammanhållning och personligt ansvar.