Tillvaxt

Frihetens värden om diamanter och vatten och krispolitik

Kategorier: Tillvaxt

Nyhetsbrevet Frihetens värden 2008-12-21

Kära läsare,

Först av allt en God Jul och ett Gott Nytt år.
I detta brev lite om varors rätta värde och diamant –vatten paradoxen, som en ingång till en blick tillbaka vad som ledde fram till krisen och vad som måste göras för att komma ur den och in i något bättre det kommande året.
I förra veckan blev jag utsedd att vara EPP-ED gruppens rapportör i frågan om ”Economic Recovery Plan http://ec.europa.eu/commission_barroso/president/pdf/Comm_20081126.pdf och kommer under början av året försöka etablera en gemensam linje över partigrupperna, åtminstone bland dem som inte i första hand vill reglera ekonomin. Det arbetet i sin tur understryker för mig behovet av en diskussion om hur vi från ett marknadsekonomiskt perspektiv kan formulera en åtgärdsagenda som inte skapar nya problem utan som stärker dynamik och utvecklingskraft i Europa.
I veckan som var beslutade parlamentet också om klimatpaketet och nedan finns några reflektioner för den intresserade. Kärnkraftens roll har i det paketet hamnat i skymundan men den debatten kommer vi likväl se mer av, inte minst när medlemsländerna på en gång söker uppnå en god tillgång på elkraft och samtidigt minska beroendet till fossila bränslen. Därför är jag glad över att jag i förra veckan också blev parlamentets rapportör för frågan om direktivet om kärnkraftens säkerhet.

Parlamentets majoritet beslutade också med stöd av svenska socialdemokrater att med europeisk lagstiftning söka reglera den svenska arbetsmarknaden, liksom alla andra medlemsstaters, genom beslut fattade i Bryssel och Strasbourg, långt ifrån verkligheten i de olika länderna. Det är långt ifrån vad vi i Sverige brukar hävda , nämligen att den svenska arbetsmarknaden ska formas av parterna utan lagstiftning men nära verksamheterna.

== Om diamanter och vatten ==

Vad är det som gör diamanter dyra och vatten så billigt? Den frågan sysselsatte ekonomer och filosofer under en lång tid fram till 1870-talet när de försökte komma till rätta med frågan om vad som avgöra priset på varor och tjänster och vad som eventuellt är det rätta priset. Vatten som är så nödvändigt kostar nästan ingenting alls medan diamanter som man kan leva utan, ja, det kan faktiskt understrykas, är väldigt dyra. Många tänkare ansåg det vara produktionsinsatsen och det värde som lagts till en produkt som skulle vara avgörande för priset. Andra ansåg det var det nedlagda arbetet och åter andra varans nytta eller oundgänglighet. Men ingen kunde riktigt förklara varför priset blev som det blev och förändrades som det gjorde.

Adam Smith, en av den moderna nationalekonomins grundare lyckades ej heller han förklara det hela utan konstaterade istället att det uppenbart fanns ett nyttovärde och ett bytesvärde men att de inte hade så mycket med varandra att göra som de borde. Och i detta konstaterande låg en början på lösningen till problemet. Frågan om vad som avgör varors pris och tillgångars värde har denna höst kommit att bli en övergripande fråga som på nytt sätter fokus på det som kallas diamant-vatten paradoxen. Hur kan det komma sig att solida banker plötsligt ser sina tillgångar krympa med ett växande krav på att balansera krympande tillgångar med minskad utlåning. Fastigheter som för ett år sedan hade ett mycket högt värde har nu plötsligt kommit att ha ett lågt värde, åtminstone ur ägarnas perspektiv.

Moderna företag som är lika kompetenta och marknadsledande som för ett år sedan har plötsligt rasat till en fjärdedel av värdet. Och de företag och banker som ansåg sig ha värdefulla tillgångar har på motsvarande sätt fått sitt kapital urholkat utan att något egentligen har hänt med företaget eller dess innehav.

Det har under hösten talats och skrivits mycket om vikten av att agera för att komma ur den finansiella krisen och växande ekonomiska problem men rätt lite om vad krisen egentligen beror på, om man inte väljer att tro att det är kreditinstitut och försnillande bankmän som skapat en global recession med nolltillväxt i den industrialiserade världen.

Reflektioner om diamant-vatten paradoxens betydelse för den moderna ekonomin har sin betydelse för att förstå både uppkomsten av krisen samt vilka politiska åtgärder som kan bidra till en ekonomisk utveckling som inte bara för oss ur krisen utan också in i en ekonomiskt utveckling som kan upprätthålla Europas globala konkurrenskraft.

En viktig bakgrund till den ekonomiska och finansiella krisen är självfallet det faktum att vi har haft 25 år av nästan oavbruten global ekonomisk tillväxt. Även under denna period har vi haft kriser, men vi har gått ur varje kris på en väsentligt högre nivå än den förra gången. Tillväxten däremellan har varit väsentligt mycket större än de bakslag som hacken i tillväxtkurvan i form av kriser har inneburit. Efter 25 år av historiskt unik tillväxt är det inte konstigt om det kommer en avmattning och tillbakagång.

Det är vi vana vid, dock inte att det sker inom ramen för en globaliserad ekonomi. Avmattningen beror på att investeringar och framtidssatsningar någon gång blir för många eller av fel inriktning och då tvingas ekonomin, i det här fallet inte den asiatiska, den svenska eller den transatlantiska utan den globala, att anpassa sig.

== Den ekonomiska krisens orsaker anger grunden för hur vi kommer ur den ==

Under de senaste 25 åren har vi sett ett annat fenomen än just bara den höga globala tillväxttakten. Världsekonomin har fått se nya storheter växa fram som rubbar gamla balanser och förutsättningar som vi tidigare tagit för självklara. Kina och Indien har i kraft av sin storhet och ekonomiska utveckling varit mest framträdande men den brasilianska ekonomin har liksom den ryska kommit att bli storheter som påverkar den europeiska ekonomin. Oljepriset som sådant har dessutom inneburit en gigantisk omfördelning av inkomster och värden, där dessutom en stor del av oljeländernas struktur, inte minst Rysslands, har lett till att de höga oljepriserna har fungerat som en beskattning av den transatlantiska ekonomin till förmån för en lång rad mindre demokratiska regimer och deras offentliga finanser.

Det som en gång kallades den tredje världen har liksom det som en gång var den andra världen – de underutvecklade länderna i Afrika och Asien samt den del som var under planekonomi av kinesisk eller sovjetisk modell – visat sig kunna ta upp konkurrensen inte bara om investeringar utan också om avancerad produktion och global konkurrenskraft med förmåga att även investera i den andra riktningen, i Europa och i USA. Ökat kinesiskt ägande i ledande institutioner på de internationella finansmarknaderna eller Stockholmsbörsens ägande från Dubai är några exempel på denna nya balans, som vi inte har sett slutpunkten på.

Kina har med en i princip merkantilistisk politik byggt upp gigantiska kapitalöverskott genom lågvalutapolitik och en unikt låg löneandel i kinesiska företag. Detta överskott finansierade en amerikansk konsumtion och en växande amerikansk finansmarknad, som inte var förankrade i amerikansk tillväxt, samtidigt som den amerikanska centralbanken höll låga räntor för att driva på utlåning och amerikanska kongressen drev på utlåning till låntagare som ville köpa hus men inte var kreditvärdiga. Så mycket marknadsekonomi var det inte kring detta.

När den globala tillväxten avtar, som den har gjort det senaste året, även innan finanskrisen bröt ut, utsätts hela detta system för växande spänningar, och viktigast av allt, en vikande efterfrågan som i sin tur ger vikande priser och lägre värden på finansiella tillgångar. Mycket små förändringar i efterfrågan leder till stora förändringar på framförallt finansiella marknader men också i tillverkningsindustri. Om lånevillkoren för husköp eller bilköp försämras något, samtidigt som fler börjar bli oroliga för arbetslöshet och vikande efterfrågan blir förändringen stor och global.

Det enklaste exemplet är vad som händer om den genomsnittlige bilägaren väljer att ha sin bil i fyra år istället för tre. Det är ett litet beslut eller i praktiken kanske inget beslut alls för honom eller henne. Men det leder till en minskad efterfrågan på nyproducerade bilar med 25 %. På en marknad där det redan finns en betydande överkapacitet utlöser det självfallet rätt stora problem. Det gäller inte bara bilindustrin utan även ekonomin som en helhet när den har stått på högkonjunkturens topp under relativt lång tid.

= Det rätta priset ==

Frågan om “det rätta priset” har som sagt sysselsatt människor i alla tider. Ibland genom att man inte har kunnat acceptera att handelsmän tar ut ett högre pris för en vara än de köper in det för. Ibland för att det framstår som fullkomligt irrationellt att en sak som ena dagen kostar x kronor nästa dag kostar dubbelt så mycket.

På motsvarande sätt vi ser ju nu rätt ofta distinktioner om den finansiella ekonomin som en motsats eller en främmande dimension till den ”verkliga ekonomin” som om inte sparande, investeringar, betalningsflöden och ägande var en del av den verkliga ekonomin. Tänk bort dessa aktiviteter och den reala ekonomin finns inte. Sparande, investeringar och vinst är högst reala fenomen som är avgörande för all ekonomisk utveckling. Mer åtskilda än så är inte den finansiella ekonomin från den så kallade reala ekonomin.

Och åter igen som en ingång till frågan varför marknader krisar och tappar värde: Varför kostar vatten som är fullkomligt livsavgörande nästan ingenting medan diamanter som inte för med sig någon direkt nytta för att upprätthålla det mänskliga livet kan kosta gigantiska belopp. Varför är något som behövs och är nödvändigt så billigt och varför är något som inte behövs så dyrt? Det var en både filosofisk och konkret fråga som konfunderade ekonomer som Adam Smith med många fler. Smiths ingång till detta problem var att han konstaterade att varor hade både ett nyttovärde och ett bytesvärde. Men han kunde inte förklara varför de skilde sig åt, varför vatten likväl var så billigt som bytesvara och diamanter så dyra.

Svaret på paradoxen kom att formuleras i slutet av 1880-talet av ekonomer som den österrikiske Menger med flera och har också lagt grunden för den moderna prisbildningsteorin. Det kallas marginalnyttoteorin. http://sv.wikipedia.org/wiki/Marginalnytteteorin
Det är inte nyttan eller behovet som styr priset, ej heller tillgången utan det är efter frågan och utbudet på marginalen som styr priset. Vatten finns det normalt så stora mängder av, självfallet förutom där det är ont om vatten, att en ytterligare efterfrågad liter vatten inte påverkar priset, medan det finns så få diamanter att en ny diamant som tillförs marknaden har en så stor efterfrågan att den får precis det pris som den ivrigaste köparen är beredd att betala. En liter hit eller dit påverkar inte priset på vatten men varje diamant tillhör ett unikt utbud som skapar sina egna priser.

Så det är inte nyttan eller produktionskostnaden som styr priset utan ytterst efterfrågan av nästa enhet, nästa liter vatten eller nästa diamant, eller om man så vill den senast köpta lägenheten sätter priset på beståndet, den sista köpta aktien sätter priset på hela aktiestocken och priserna på bilar sätts utifrån vad köparna är beredda att betala. Och är de inte beredda att betala så mycket blir det inte betalt så mycket. Och då sjunker hela beståndet i pris..

Och det är ett förunderligt smart system eftersom det leder till att ju högre priset stiger ju fler vill öka utbudet och desto fler varor möter konsumenten. Utbudet rättar sig efter efterfrågan och efterfrågan rättar sig efter priset. Det påverkar produktion liksom konsumtion. Är oljepriset lågt vill fler köpa mer bensin men å andra sidan kan priset sjunka på grund av vikande efterfrågan. Och då minskar utbudet. Och omvänt, är oljepriset högt begränsas efterfrågan samtidigt som exploatering och utvinning av nya källor blir lönsamt.
Diamanterna är unika eftersom utbudet av dem inte så lätt kan matcha efterfrågan. Däremot innebär varje nyproducerad tröja, bil eller kilowattimme en press på priset och varje efterfrågad cykel, slips eller klänning innebär att det finns ytterligare någon som är beredd att betala ännu lite mer. Auktioner är det mest tydliga exemplet på hur denna prisbildning fungerar. Finns det många som bjuder på en vara stiger priset, finns det ingen som bjuder går den till ett skampris som förundrar oss alla. Dagligen ser vi detta på aktiebörserna eller för den delen på alla andra börser när värdepapper eller råvaror byter ägare med pris beroende på hur många som ville sälja och hur många som ville köpa. Många som vill sälja och få som vill köpa ger låga priser medan många som vill köpa men få som vill sälja ger höga.
Priset fungerar som ett gigantiskt informationssystem som på verkar produktionen och därmed tillgången och efterfrågan på varor, tjänster och minsta lilla komponent ända ut till råvaran i skogen eller i gruvan. Det är kanske den viktigaste poängen med marknadsekonomin. Det som människor efterfrågar mycket produceras det mer av och vill man ha ännu mer blir det ännu mer eftersom priset inbjuder fler att marknadsföra sina varor eller tjänster.

Denna enkla modell som tillhör det sena 1800-talets nationalekonomiska landvinningar är i allra högsta grad tillämplig för den globala ekonomins problem av i dag, inte bara vad gäller den finansiella marknaden utan också på den reala ekonomi som ytterst är grunden för den finansiella marknadens utveckling. Vill ingen köpa aktier i en bank därför att man inte vet hur mycket dess tillgångar är värda och om tillgångarna i sin tur har ett värde som beror på om någon vill köpa en fastighet, och om denne någon dessutom misstänker att priset i morgon kommer vara ännu lägre än i dag eller att fastigheten i allra värsta fall inte är värd något så avstår man från att köpa eftersom det är bortkastade pengar som kan användas till något annat bättre i morgon eller i övermorgon.

Den bästa fastighet kan i en utflyttningsbygd vara utan något pris om det inte finns någon som vill flytta in och bo där. Om efterfrågan så att säga flyttar ut från marknaden finns det plötsligt inte något pris som är rätt, vare sig hälften eller fjärdedelen av det som vi trodde var det rätta priset.

Om vi känner att dåliga tider är på väg kan vi lätt uppskjuta besöket t hos frisören ytterligare en vecka eller tv, och som sagt skjuta på bilinköpet eller den nya investeringen. Och i samma anda väljer vi att bo kvar i den gamla lägenheten, inte minst eftersom vi inte tycker att vi får det pris för den som den borde betinga och vi kan dessutom lätt använda samma kläder eller prylar lite till. De håller ju, även om de inte är nya. Om efterfrågan på marginalen krymper ,krymper priset ännu snabbare eftersom utbudet i en växande ekonomi är stort och ännu mer uppenbart stort i en global ekonomi, där konsumenten möter varor och tjänster från hela världen.

Lägger man till detta ett annat moment att den globala ekonomin sedan 1980-talet, och växande globalisering av finansiella marknader, har utvecklats snabbare än under någon annan tid i världshistorien så vet vi också att det har investerats mer i fabriker och i företag än någonsin tidigare överhela världen, tack vara globalt fungerande finansiella marknader. Det innebär att produktionskapaciteten för skor, bilar och datorer är större än någonsin. För bilar kan vi med viss säkerhet konstatera att vi har en överkapacitet som är betydande och som de senaste åren har yttrat sig i att flertalet stora bilindustrier som bäst har klarat sig nätt och jämnt, men under långa perioder med förluster av en omfattning som i grunden är obegriplig.

En lång period av ekonomisk utveckling har gett oss ett utbud som är större än någonsin, och som har byggts ut utifrån högkonjunkturens efterfrågan och förväntningar om en fortsatt stigande efterfrågan, , samtidigt som ökande oro om utvecklingen verkligen skulle fortsätta i samma takt gav gradvis minskad efterfrågan och därmed snabbt sjunkande priser därför att efterfrågan mycket lätt blir mindre än utbudet. Det är i grunden detta som vi ser i den finansiella krisen, påspätt i form av sub-primelån och banker som inom ramen för detta har skött sin riskanalys dåligt. Finansmarknaden som sådan var dåligt förberedd och rustad inför de utmaningar som förändringar i den globala ekonomin leder till.

Denna snabbt växande produktionsförmåga handlar i stort om de framväxande ekonomiernas växande förmåga att konkurrera med de utvecklade ekonomierna. Men det handlar också om något annat som har lett till att efterfrågan under lång tid hölls uppe på en högre nivå än vad som motsvarades av produktionsförmågan på grund av att det inte var den kontinuerliga utvecklingen av utbud och efterfrågan som styrde utan snarare en merkantilistisk uppbyggnad av valutaöverskott i Kina som finansierade en amerikansk efterfrågan som var långt större än det amerikanska utbudet av varor och tjänster till marknadspriser.
Framförallt den kinesiska ekonomin har tillämpat en i grunden merkantilistisk doktrin, innebärande att man gärna har exporterat men inte lika gärna har importerat. De har likt Joakim von Anka samlat i kassaskåpet i oron för att ännu en gång utsättas för de mer traditionella valutakriserna. Löneandelen i kinesiska företag är unikt låg och kapitalandelen unikt hög. Men som så ofta när man försöker planera för det gamla kriget kommer något nytt.

Så länge de kinesiska valutaöverskotten finansierade den amerikanska konsumtionen upprätthöll man också exporten till USA och därmed värdet både på sina varor och på sina värdepapper. Men när finansiella bubblan i USA till slut sprack eftersom det inte fanns tillräckligt mycket tillväxt där för att finansiera konsumtionen slog det mot den kinesiska ekonomin liksom mot alla andra ekonomier. Plötsligt föll efterfrågan och då faller alla värden, på kinesiska värdepapper liksom på kinesiska varor.

Och då kommer vi tillbaka till den grundläggande frågan om priser och värden. Om det inte finns en efterfrågan som motsvarar utbudet, och om utbudet har växt efterfrågan över huvudet, faller priserna och värdet. Och finns det plötsligt ingen som vill köpa finns det inget värde alls. Därför kan ibland stora företag säljas för en krona eller motsvarande och därför kan man ibland göra vad man tycker ofattbara fynd på en loppmarknad. Det fascinerande är att även små skillnader mellan utbud och efterfrågan, det vill säga efterfrågan på den sist marknadsförda varan eller tjänsten sänker priserna på allt.

Är detta en naturlig utveckling i en marknadsekonomi? Nej, den merkantilistiska bubblan som förenklat byggts upp mellan den amerikanska och kinesiska ekonomin är snarare motsatsen. Den kinesiska valutan har inte utvecklats marknadsmässigt motsvarande den kinesiska ekonomins produktionsmöjligheter vilket lett till att kinesiska arbetare inte kunnat efterfråga de varor värdet av deras produktionsökningar har motsvarat. En betydande del av den finansiella marknadens problem som sub-prime lån och den amerikanska centralbankens låga ränta är ett annat exempel på hur marknadsmässiga bedömningar ersatts av mer politiska.

Men i det stora hela, i det som nu sker, är detta den första krisen i en global ekonomi där utbudet växt snabbare än efterfrågan och det är inte unikt. Det unika historiskt sett är att det hela sker i ett globalt sammanhang. Inte obalansen som sådan.
Vad ska man då göra om problemet är att utbudet är för stort och efterfrågan för liten när samtidigt ingen vet vad värdet är på varor och tjänster. Får vi som privatpersoner av konjunkturskäl mer pengar i fickan för att konsumera är det inte säkert att vi gör det bara för att någon säger att vi ska göra det. Tvärtom kan vi bli oroliga för att det kommer nya problem när regeringar runt om i världen släpper på sina finanspolitiska regler och ökar underskotten. Ökade underskott brukar nämligen någon gång leda inte bara till växande efterfrågan utan också inflation, stigande räntor och plötsliga besparingar. Så såg den svenska 1990-tals krisen ut.
Och om vi inte vet vad värdet är på de varor och tjänster vi funderar på att köpa är det lättare att avstå och därmed spara. Inte minst eftersom vi på goda grunder kan tänka att priset på varorna, bostaden eller aktierna kommer vara ännu lägre i morgon och vi därmed kan göra en ännu bättre affär då och slippa en dålig affär i dag.

Vad har dessa reflektioner för bäring på diskussionen om den ekonomiska krishanteringen? Ja, rätt betydande. De säger oss bland annat att det inte är i första hand genom att som konjunkturpolitik öka hushållens egna resurser genom kortsiktiga sänkningar av moms, till exempel. I oroliga tider, när människor inte har förtroende för marknaders utveckling, leder det snarare till försvagade offentliga finanser och därmed framtida instabilitet men leder däremot inte till ökad efterfrågan och stabilisering av priser.

== En agenda för återhämtningen =

Det allra viktigaste är i detta perspektiv att återetablera förtroende och tillit till marknader. Att banker inte går omkull, att banker kan låna utan att de tvingas minska utlåning genom hårdare regler för kapitaltäckning och att det offentliga i form av staten använder sig av statens exklusiva möjlighet att garantera det finansiella systemets funktion, utan att för den skull garantera enskilda ägares tillgångar.

Företag måste våga handla, investera och kunna finansiera och banker måste kunna och våga finansiera. För detta krävs det stabilitet men inte godtyckliga insatser.

I nästa led gäller det att på olika sätt stimulera investeringar som ändå ska göras, som varit planerade eller som i vilket fall som helst behövs. Här finns till exempel avdragsrätt för olika typer av investeringar och för byggande. Men här finns också det offentligas investeringar i infrastruktur av olika slag, från vägar, järnvägar och bredband, förutsatt att det är investeringar som ändå ska göras.

En tredje åtgärd är att se till att de globala marknaderna har en heltäckande översyn av de finansiella marknaderna och att vi själva i Sverige bidrar till en översyn som stärker förtroende och tillit till de finansiella marknader som närmast berör oss och det är självfallet de nordiska utsträckta till de baltiska länderna. Här skulle vi kunna upprätta en nordisk finanstillsyn med gemensamma åtaganden för att garantera marknadernas funktionssätt. Sveriges stöd till Island och Lettland följer detta spår men kan göras som ett bredare åtagande av fler länder samtidigt.

En fjärde åtgärd handlar om att bygga upp nya tillväxtcentra som inte bara kan dra igång marknader utan också definiera inriktningen på den ekonomi som vi ska komma in i när vi kommer ur krisförhållandena. Dit hör inte stödet till bilindustrin som sådant men väl till forskning och utveckling, inte bara till fordonsindustri utan till samhällets forskning och vetenskap överhuvudtaget.

Det svenska stödet till bilindustrin följer i stor utsträckning detta mönster. Det innebär stöd till forskning och lånegarantier som ska säkra förtroende och möjlighet till att i en extremt utsatt tid överleva men bygger likväl på att det är företagens egna förmåga som avgör om de ska överleva. Men i längden finns det inget annat stöd som kan göra att bilindustrier överlever än att människor vill köpa deras bilar och det finns inget stödpaket i världen som kan kompensera för bristande efterfrågan.

En femte åtgärd handlar om att premiera flexibilitet och snabb omvandling. Där handlar det om arbetsmarknaden och människors möjlighet och vilja att gå till nya jobb och inte stanna kvar i gamla tills de försvinner.

En sjätte åtgärd handlar om att nu, när den framtida ekonomin formeras, underlätta för företagande och entreprenörer.

En sjunde är att trots behovet av offentliga insatser hålla kontroll på offentliga underskott och offentlig upplåning så man inte tränger undan för privata investeringar och skapar nya problem i form av nya bubblor och växande inflation.
En åttonde är att kontrollera statstöd så att vi inte hamnar i statsstödskaruseller där länder konkurerar med varandra genom att ge statsstöd som gynnar egna företag. Olika typer av statsstöd som mer eller mindre godtyckligt delas ut till vissa industrier och företag men inte till andra leder till bristande förtroende och stabilitet förutom att det långsiktigt håller fel företag under armarna och håller kvar i ekonomin i den struktur som i alla fall delvis är orsak till krisen.

Är då detta keynesiansk politik med de brister som gäller för denna. Problemet med att stimulera ekonomin när den är på väg ner är att politiker eller ekonomer sällan ser nedgången förrän den är ett faktum, och därför heller inte lyckas pricka in stimulanserna när de kan göra nytta. Keynes teorier var på det sättet bättre än praktiken av dem. Men en inriktning på åtgärder som ändå bör göras för att reformera ekonomin drabbas inte av dessa risker samtidigt som de åtgärder som politiker kan styra mest direkt över har störst möjlighet att falla på plats i rätt tid. En agenda som syftar till reformer för att leda ekonomin rätt begränsas inte av problemen med att matcha åtgärderna rätt i tid.

== Efter Strasbourg ==

När detta skrivs är det efter en vecka av möten och sammanträden i Strasbourg som har handlat om det så kallade klimatpaketet som innehöll lagstiftning om bilars CO2 utsläpp, ( vad gäller bilutsläppen publicerade jag och Christofer Fjellner som båda har arbetat nära med dessa frågor en artikel om socialdemokraternas agerande i förhållande till svensk bilindustri i GP som kan läsas här www.gunnar.moderat.se )ett system för utsläppsrätter fördelade genom auktionering, bördefördelning mellan medlemsstaterna, regler för utveckling av förnyelsebara bränslen samt lagring av koldioxid.
Det är ett paket som syftar till att lägga en grund för Europas agerande vid FN´s stora klimatkonferens i Köpenhamn i december 2009, som i sin tur ska skapa en global överenskommelse om hur världen ska kunna begränsa och minska koldioxidutsläpp och den vägen motverka klimateffekten.

Det fanns och det finns mycket kritik som kommer från olika håll. Det slutliga paketet som beslutades i onsdags innehåller en mängd undantag, kommer i praktiken inte tillämpa auktionering fullt ut förrän 2027, börjar sin infasning 2013 och kommer att innebära rätt betydande byråkrati. Mot paketet i sin helhet kommer mycket kritik från inte minst Tyskland som inte är föremål för de stora undantag som kommit länderna i Central- och Östeuropa till del men som likväl har en omfattande användning av fossila bränslen.

I Sverige har vi tack vare användande av kärnkraft och vattenkraft skapat en bättre situation som också gör att biobränslen av olika slag kan spela en större roll i energiförsörjningen. Anmärkningsvärt nog är frågan om kärnkraftens användning och den roll den spelar frånvarande i klimatpaketet. Vad innehåller då klimatpaketet när det nu har förhandlats mellan medlemsstaterna, i parlamentet och mellan parlament och råd?

Den överenskommelse som las fast på Europeiska rådet torsdagen och fredagen förförra veckan http://www.consilium.europa.eu/ueDocs/cms_Data/docs/pressData/sv/ec/104715.pdf förhandlades under den efterföljande lördagen mellan parlament och råd. Det är en överenskommelse som har som sin poäng genom att den kommer på plats och accepteras men som har betydande nackdelar i form av de undantag, regler och statsstöd av olika slag som utlovas. Den har hetsats fram för att bli klar före jul och därmed finnas tillgänglig för medlemsstaternas lagstiftning under våren och för att kunna presenteras inför Köpenhamnskonferensen.
Den dominerande delen i klimatpaketet om utsläppsrätter har i praktiken, åtminstone fram till 2025 – 2027 kommit att bli en annan typ av lagstiftning som bygger på fri tilldelning av utsläppsrätter för de företag som genom ”bench-marking” visar att de har minsta möjliga utsläpp.
Risken för koldioxidläckage, det vill säga risken för att europeisk industri förlorar sin konkurrenskraft till företag i andra delar av världen på grund av kostnader för utsläppsrätter, anses uppstå om utsläppsrätterna leder till 5 % högre kostnader och om man har en handelsintensitet, med omvärlden, som överstiger 10 %. En industrisektor kan också bli undantagen om ett av dessa kriterier överstiger 30 %.I praktiken innebär detta ett undantag för 90% av tillverkningsindustrin i Europa, förutsatt att man lever upp till benchmarking-kraven.
Industri som inte uppfyller dessa kriterier men ändå har viss risk för koldioxidläckage fasas in i utsläppsrätter från 2013 med 80 % fri tilldelning, 70 % fri tilldelning 2020 och full auktionering 2027. Nya kraftproduktionsanläggningar, för kol, gas och biomassa, som är förberedda för koldioxidlagring kan få 15 % subventioner för sina produktionskostnader. Medlemsstater får rätt att ta till finansiella stödåtgärder för att kompensera elintensiv industri med förändrade statsstödsregler från 2010. Det innebär en risk för betydande utrymme för statsstöd inom den stor industrisektor.
Medlemsstater med mer än 30 % kol och mindre än 50% av genomsnittlig BNP i EU ska få fasa in sin kraftproduktion med 30% auktionering från 2013 till 100 % 2020. Det innebär alla nya medlemsstater förutom Slovakien och Slovenien. De nya medlemsstaterna får också 10 % av de totala utsläppsrätterna förutom att Polen och Rumänien får ytterligare 2 % eftersom de 2005 hade minskat med 20% i förhållande till Kyoto( vilket beror på att osund industri las ner av ekonomiska skäl efter planekonomins fall)
Kraftvärme ska behandlas som icke koldioxidläckande industri och fasas in med 70 % fri tilldelning baserat på benchmarking, ingen fri tilldelning 2020 och full auktionering 2025. Samma gäller överskottsenergi i industri. Och halva auktioneringsintäkterna ska öronmärkas av medlemsstaterna för åtgärder som ska minska utsläpp.
Om någon läsare tycker detta verkar vara svårt att följa vill jag säga att det är ännu svårare att försöka redogöra för. Och det är en del av min poäng. En betydande nackdel med förslaget är att det kommer att leda till en omfattande förhandlingsekonomi i olika branscher för vad som är undantagsberättigat, vad som uppfyller bench marking och vilken bench marking som ska gälla. Å andra sidan kommer rimligtvis en praxis kunna sättas till 2013, förutom att jag är övertygad om att paketet kommer att behöva förnyas och förfinas fram till dess. Med tanke på att det är 5 år fram till att det börjar gälla kommer det inte gå att förhindra.
Kommer detta då leda till minskade utsläpp? Med all säkerhet, men osäkert med hur mycket. Min bedömning är att den drivande kraften inom ramen för detta tidsperspektiv kommer vara den teknologiska utvecklingen och industriell förnyelse snarare än systemet som sådant. Det kommer dock spela sin roll som en ram och som tvingande krav.
Men säkert är att det blir mycket krångel och byråkrati som kommer att följa i spåren av denna överenskommelse. Överenskommelsen är som läsaren till detta har märkt inte enkel att överblicka och kommer inte bli enkel att överblicka. Men trots dessa brister är det bra i den bemärkelsen att det uppfyller grundläggande krav på att kunna nå målen och visa världen att Europa agerar på ett som förpliktigar även andra att följa efter.
De som under kommande år kommer att klaga på byråkrati och krångel kan komma ihåg att det inte är Europasamarbetet som sådant som ledde till detta utan strävan att nå en klimatöverenskommelse som omfattar alla. Utan de många undantagen, infasningarna och stödformerna till ekonomiskt svagare länder hade det inte gått att få på plats. Och till detta finns det skäl för oss alla att inse att målen om minskade utsläpp på minst 20 % till 2020 kräver förändring och inte är utan påfrestningar, oavsett om minskningen sker genom teknisk utveckling eller genom tvingande regler.

== Socialdemokraterna och den lagstiftade europeiska arbetsmarknaden ==

Under onsdagen röstade parlamentet också om arbetstidsdirektivet. Tyvärr förlorade vi som vill ha enklare regler och som är emot att arbetstider och avtalsvillkor bestäms av EU genom beslut i Bryssel och Strasbourg. Svenska socialdemokrater som normalt i Sverige brukar hävda att kollektivavtalen ska försvaras mot EU, utan att någon har kunnat precisera detta hot mot kollektivavtalen som sådana, röstade för att underminera en modell som bygger på att reglerna för den svenska arbetsmarknaden inte bestäms genom lagstiftning utan genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Istället för att frågor om arbetstid och jourtid ska avgöras genom förhandlingar i Sverige röstade den svenska vänstern, socialdemokrater och vänsterpartister, för att de ska beslutas genom lagstiftning i EU. Det innebär att man öppnar för att göra arbetsmarknadspolitiken mer beroende till politiska uppfattningar i Europaparlamentet och mindre till verkligheten i 27 olika medlemsstater. Det innebär när det gäller möjligheter att påverka utifrån svenska förutsättningar samma problem som den svenska jordbrukspolitiken.
Det är ansvarslöst att på detta vis urholka en fungerande modell, anmärkningsvärt eftersom många av de svenskar som röstade för är emot europeisk lagstiftning överhuvudtaget och dessutom, förutom det, brukar hävda att EU inte ska få påverka den svenska kollektivavtalsmodellen. Till skillnad från Laval-fallet har de svenska socialdemokraterna och vänsterpartisterna röstat för att urholka den svenska arbetsmarknadens suveränitet att besluta över sina egna villkor. Som en inledning till Europavalrörelsen är det intressant.

Under nästa år kommer den ekonomiska krisen, växande arbetslöshet och politiken för att möta den dominera den politiska debatten. Också de många olika säkerhetspolitiska hoten som vi nu ser i olika former, från terrordåden i Mumbai till ett allt mer offensivt Ryssland, nu trängt av låga oljepriser, och ökande spänningar i Mellersta östern i sin helhet kommer att påverka europeisk och svensk debatt. Europeisk politik för finansmarknader, ekonomisk återhämtning och förberedelserna inför det svenska ordförandeskapet samt frågan om fördraget och Irland kommer vara ytterligare några områden med fokus på Europa. Och så har vi självfallet Europavalet där skillnaderna mellan moderater och socialdemokrater framträder mer och tydligare än frågan om vi är för eller emot medlemskapet. Och det kommer innebära en debatt om arbetsmarknad, patienters rätt att söka vård över gränser, frågan om hur och vad som ska regleras på europeisk nivå och Europas förmåga att med militära insatser skydda människor och samhällen från krig och terror i vår närhet, för att ta några exempel.

Det vi har sett under det år som varit är dessutom att det knappast är det som vi planerar för som dominerar den politiska agendan utan allt det som händer. I en värld där fler aktörer påverkar utvecklingen och där demokratiska värden inte självklart dominerar kommer vi få se många prov på skeenden som står i strid med vad vi försöker uppnå i Sverige och i Europa.

Inför allt detta finns det skäl att ta sats. 2009 blir ett valår av betydelse som kommer att avgöra Europaparlamentets sammansättning de kommande 5 åren. Inom fler och fler områden blir det i dag uppenbart hur besluten där spelar roll för det svenska samhällets utveckling.

Så en God Jul och ett Gott Nytt År,

Gunnar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *