Ett erkännande av Palestina där den ena staten inte erkänner den andra är ingen tvåstatslösning. Europeisk fredspolitik får inte vara kravlös, skriver Gunnar Hökmark.
Freden hotas alltid av både våldets krafter och mänsklig godtrogenhet. När Europaparlamentet i går debatterade konflikten mellan Israel och Palestina vill många här, liksom i Sverige, gärna tro att erkänner man bara Palestina, utan några krav på den nya staten, så har man både tvåstatslösning och fred.
Tvärtom, en sådan politik riskerar att spräcka hoppet om en fredlig lösning med två stater. Den vore en återgång till den naivitet från 1970- och 1980-talen som ledde till att denna konflikt då aldrig kom till en lösning.
Då betraktades Yassir Arafats PLO som en progressiv fredsrörelse samtidigt som den odlade antisemitism, totalitärt ledarskap och ett ständigt hot mot Israel.
Motsvarande präglade synen på Libyens Gaddafi, Syriens Assad och Iraks Saddam Hussein. Därför applåderades nationaliseringar och statligt reglerade ekonomier medan man blundade för krigsromantik och brutalt förtryck.
Genom hatet mot Israel stärkte arabledarna sin folkliga ställning samtidigt som de fann en gemensam fiende i en västlig demokrati. Det var för att stödja detta som Sovjetunionen liksom östblockets diktaturstater erkände en palestinsk stat och bildade det sällskap som Margot Wallström nu ansett det gott att sluta sig till. Det försvårade fredsansträngningar, ställde demokratin åt sidan och bidrog till ett ständigt krigstillstånd.
En tvåstatslösning där den ena staten inte erkänner den andra utan ser som sin främsta uppgift att bekämpa den, eller som inte kan eller vill kontrollera sitt territorium gentemot dem som vill kriga, är ingen tvåstatslösning. Det är en politik som konserverar förtryck och som institutionaliserar konflikt.
Det finns i hela Mellersta Östern i dag en militant islamism som hotar hela regionens framtid och fred, vars hot går bortom dess gränser. Den binds samman av ett hat mot västlig demokrati, öppna samhällen och tolerans. Det handlar om en vind av hat och brutalt våld som inte känner gamla gränser men som förenar en lång rad olika terrorrörelser oavsett deras hemhörighet i Islam. Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon är en del av detta. Den jihadism som nu vill bygga ett islamistiskt kalifat har stöd från grupper i Libyen, Egypten, Gaza, Syrien och Irak och växer i kraft. Israels militära förmåga är som en motkraft till detta en stabiliserande kraft för hela regionen.
Den militanta islamismens fiende är mänskliga fri- och rättigheter och det öppna samhället. Det står i direkt motsats till sharialag, religiös kontroll och föraktet för kvinnor, homosexuella, oliktänkande och andras religiösa tro. Israel är regionens enda demokrati där kvinnor, homosexuella, människor av olika trostillhörighet har frihet och rätt att välja sina företrädare. Den dag Israel inte kan försvara sig vore början till en ny Förintelse och skulle lämna fältet fritt för mörkrets krafter i hela denna region.
Till skillnad från svenska medborgare har israeler anledning att känna rädsla. De har vuxit upp under ständiga krig med till synes övermäktiga motståndare, ständiga krigshot och ständig terror. De mer än någon annan har något att vinna på en tvåstatslösning som erkänner fredens säkra gränser. Men de kommer aldrig att acceptera en lösning som inte innehåller fred, säkra gränser och krav på grannarna att acceptera demokratin. Europeisk fredspolitik får inte vara kravlös mot någon och inte upprepa gångna tiders aningslöshet.
Den måste ställa krav på Israel om respekt för gränser och på att Israel får en grannstat som i ord och i handling erkänner dessa gränser som säkra. Den nya staten får inte tillåta att våldet och hatet blir det nya samhällskittet. Europa måste hålla samman i denna politik för något annat än EU och USA tillsammans kommer inte kunna bidra till den stabilitet som freden kräver.
Både israeler och palestinier måste känna att Europa ställer krav på att demokratins mest grundläggande värden ska värnas och skyddas. Det förtroendet skapar man inte genom budskap som bortser från den verklighet Mellersta Österns folk lever i.
GUNNAR HÖKMARK
är moderaternas delegationsledare i Europaparlamentet