Blogg

Förutseende och eftertanke, eller åtminstone eftertanke

bron
Kategorier: Blogg

Frågan om Öresundsbron och öppenheten mellan de nordiska länderna avspeglar just nu hur viktigt det är med förutseende och eftertanke i politiken. Förutseende är det svårare och är alltid lättare att ha i efterhand. Eftertanke är däremot något som bör gälla i varje svår beslutssituation och innebär också ett mått av förutseende inför nya steg i utvecklingen.

I Norden har vi haft en passunion sedan 1950-talet. Den raseras inte genom ID-kontroller i vare sig Danmark eller Köpenhamn men dess syfte undermineras ju mer gränserna upplevs som hinder för det vardagliga livet. Schengen samarbetet är i sitt ursprung lika gammalt, eller till och med något äldre genom en fri rörlighet mellan Nederländerna, Belgien och Luxemburg från tiden för andra världskrigets avslutande, men i sin moderna form något som etablerades 1990 och som därefter utvecklats under 1990-talet – Sverige, Danmark och Finland trädde in 1996 – och senare med en lång rad av de nya länderna i Central- och Östeuropa.

Det innebär en fri rörlighet över gränserna. Men det innebär inte en fri rörlighet för asylsökande och det är förenligt med krav på id-handlingar och kontroll. Det medger också tillfälliga gränskontroller när det är påkallat av allmän säkerhet vid misstankar om brottslighet. Det medger också så kallad inre utlänningskontroll.

Den situation som vi nu ser har att göra med extraordinära flyktingrörelser. Omfattningen är väsentligt mycket större än för bara ett år sedan och radikalt mycket större än ytterligare tid tillbaka, även då Sverige redan hade ett väsentligt större mottagande av flyktingar och invandring.

Sverige har under lång tid varit unikt i EU genom ett omfattande mottagande av flyktingar och invandrare. Det rimmar väl med en rätt djupt förankrad uppfattning i det svenska samhället om att öppenhet både är bra och rätt, att vi i det stora inte ser problem med människor för att de kommer någon annanstans ifrån och är olika vad gäller kultur eller religion. Det är väsentligt bättre att leva i ett samhälle och i ett land dit människor vill ta sig

Det är svårt att med hänvisning till ekonomi och sysselsättning hävda att det har underminerat välstånd och välfärd. Sverige har tvärtemot Magdalena Anderssons funderingar om tomma lador varit en stabil och tillväxande ekonomi, med offentliga finanser i balans och Europas högsta sysselsättning, det innebär inte att vår ekonomi går som på räls eller är som en Tesla, vilket är hennes beskrivning efter ytterligare ett års alliansbudget.

Men Sverige har klarat sig väl till stor del på grund av att många som kommit hit har kommit in i arbete, på grund av att vi är en öppen ekonomi och på grund av kombinationen av tydliga budgetregler och sänkta skatter som gett stabilitet och fler jobb. Ett problem är att vi har större problem med att få nyanlända i arbete än många andra, på grund av arbetsmarknad, löner och fack men också på grund av språk. I en lång kontinuerlig utveckling kan det hanteras. Så har till exempel en stor del av den stora flyktingvågen i början av 1990-talet från det tidigare Jugoslavien integrerats i Sverige och på svensk arbetsmarknad. Vi behöver bara se på ett svenskt sjukhus eller på vårt transportväsende för att se exempel på att det svenska samhället bygger på människor som kommit från andra länder.

Det vore fel att påstå att det inte samtidigt finns problem. Många av dem som kommit till Sverige står utanför arbetsmarknaden och den höga sysselsättningen. Den svenska arbetslösheten beror till stor del på dem som är utlandsfödda, och inte på att invandrare har tagit svenska jobb, samtidigt som många problem i de svenska skolornas utbildningsresultat beror på nyanlända utan förberedande skola eller utbildning.

I många svenska förorter har vi betydande sociala problem och inte minst en situation med värderingar som står i strid med värderingar om kvinnors och mäns rättigheter. Vi har också en högre kriminalitet bland utlandsfödda men den handlar om dem som är kriminella och bör vara en sak för rättsstaten, inte om alla de invandrare som liksom motsvarande i Sverige födda sköter sig. Vi har dock ett utanförskap som innebär betydande sociala problem och som kan leda till än större.

Sverige har skilt ut sig från alla andra EU-länder. Vi har tagit emot långt fler än andra, per capita, och vi har tagit emot näst flest i absoluta tal. Det var en sak, med de problem och möjligheter som vi sett och ser, men det blir en annan sak när flyktingströmmarna växer i omfattning som vi har sett och andra länder inte gör som vi. Vi har skilt ut oss när det gäller synen på asylhantering, där vi har haft en långt mer generös tillämpning än vad som är ett mer grundläggande skydd av flyktingar, och genom en positiv syn på arbetsinvandring. Det har påverkat flyktingströmmarna inom EU.

Vi har dessutom ett socialt system som är omfattande och som till stora delar gäller rakt av för dem som kommer hit. Även detta har påverkat människors väg till fristad i EU.

Det är uppenbart att detta sociala system utsätts för helt andra utmaningar än tidigare när flyktingrörelserna blir större än vad våra offentliga strukturer klarar av, när vi inte längre kan ha kontroll på vilka som kommer in i landet och när vi inte har kontroll över gränserna. Kontroll över gränserna är en förutsättning för asylhantering och för att vi ska kunna tillämpa rättsstatens regler när det gäller flyktingar och invandrare.

Det faktum att vi har stora skogar och stora landområden är i denna del helt irrelevant. Det är det svenska samhället – stat, kommun, arbetsmarknad, bostadsmarknad med mycket mer – som avgör hur vi kan dimensionera våra insatser och vad vi kan klara av att ta emot på organiserat sätt.

Rätta sättet att hantera detta är inte att blunda in i det sista för att sedan slå till med panikåtgärder och försöka stänga gränser.

Vi behöver se över de sociala villkor som gäller för människor som kommer hit. Vi behöver se till att vi har en asylhantering som ger dem som har skyddsbehov och skäl rätt att få skydd. Vi behöver reformera arbetsmarknad och ställa krav på egen försörjning. Vi behöver klargöra att asylhantering ska vara stram. Vi behöver ställa krav på unionens andra länder att inte bara ta emot fler utan se till att de kan hantera kontrollen över våra gemensamma gränser. Vi bör mot den bakgrunden överväga att Grekland, som konsekvent misskött sina gränser, får ställas utanför Schengensamarbetet snarare än att vi inom EU tvingas underminera den fria rörligheten.

Vi bör ställa krav på att asylhantering sker i det land man har kommit till. Det är ett sätt att säkerställa rätten till asyl. Danmark har i den delen lika stor skyldighet som vi, liksom Tyskland, Österrike eller Frankrike. Identitetskontroller bör genomföras så länge vi inte detta fungerar. Asylhantering ska ske där den ska ske.

Mycket av detta kunde ha gjorts för ett halvår sedan, när tecknen var mycket tydliga, eller för ett år sedan när det likväl var så att vi skilde ut oss på ett sätt som underminerade det gemensamma ansvaret. Men det är också det som nu bör göras istället för att tvärbromsa allt vad gäller asylhantering och öppenhet.

ID-kontroller kan genomföras utan att man bygger upp barriärer från en dag till en annan. De kan genomföras utan att man hindrar resandet över Öresund. Tanken på att det enda man kan göra är det man anser sig tvingas göra när man inte längre har något alternativ är inte ett uttryck för en god politik.

Ska vi kunna återgå till en normal öppenhet måste vi nu göra det som eftertanken leder oss till när förutseendet brast.

Europa och EU ska vara öppet och det kräver att vi gör mer än det som är den sista stundens panikåtgärder. Det kräver också att vi ser till att paniken ersätts av eftertanken även i hur vi utformar de åtgärder som nu en stor flyktingström tvingar oss till. Problemet med regeringen är att den synes sakna både förutseende och eftertanke, samtidigt som den sitter fast i en politik som formades när förutsättningarna var så annorlunda.

Detta drabbar just nu Öresundsregionen på ett sätt som förutseende liksom eftertanke hade kunnat undvika. Därför är det nu dags med dem båda. Både förutseendet och eftertanken.

I detta ingår samarbete med våra grannländer istället för retoriska attacker. Däri ingår också insikten av att vi har en del av ansvaret för att Europa kan behålla den fria rörligheten. Det är i grunden bara genom EU som vi kan hantera de flyktingströmmar som är morgondagens utmaningar. Och det är bara så vi kan skapa förutsättningar för att Sverige ska vara ett öppet samhälle.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *