Blogg

Fortsatta sanktioner mot Ryssland, Sverige allt mer utanför när eurozonen fördjupas och sökandet efter ny ordförande för kommissionen fortsätter

Kategorier: Blogg

Det finns i Europa ingen större respekt för den svenska midsommaren. Som vanligt avhölls Europeiska rådets stora möte dagen innan och på midsommarafton. Det som det har skrivits mest om är den fortsatta processen för att komponera en balanserad sammansättning av centrala positioner inom EU. Kommissionen ska ha en ny ordförande som Europeiska rådet ska föreslå, en ny ordförande för Europeiska rådet ska väljas samt en ny Hög Representant tillika utrikeskommissionär.

I detta läggspel, som involverar Europas politiska familjer från höger till vänster, ingår frågan om ny talman i Europaparlamentet samt förste vice ordförande i kommissionen. Detta mot bakgrunden också av vem som ska bli ny ordförande för Europeiska Centralbanken.

Det är, som jag skrev en gång tidigare, en komposition som av uppenbara skäl måste göras mot bakgrund av de politiska gruppernas politiska styrka i EU, i medlemsstaterna och deras regeringar liksom i Europaparlamentet. Så fungerar demokratin.

Det har sin svårighet eftersom det inte finns någon dominerande kraft. EPP är självfallet fortsatt störst, men kan knappast sägas vara dominerande. EPP är den största gruppen i parlamentet, men har inte lika många regeringschefer som 2014. Det är Merkel i Tyskland, som är en dominerande personlighet i kraft av att vara tysk förbundskansler och en central person genom åren, av erfarenhet och förtroende, det är Lettlands premiärminister Karins, Kroatiens Plenkovic samt Irlands Varadkar. I Österrike en expeditionsregering, i Grekland sannolikt en ny premiärminister efter nyval från Ny Demokrati. Orban i Ungern är suspenderad och satt på platsen för utgående.

Socialistiska regeringschefer finns lite här och var: i Slovakien, Rumänien, Slovenien och Malta, samtliga av en kaliber som reser invändningar mot att Socialistgruppen accepterar deras politik mot rättsstat och främlingsfientlighet, i Spanien, Portugal och Sverige samt sedan den 6 juni även i Finland.  Vad som blir i Danmark återstår att se men åtminstone svenska socialdemokrater torde döma ut en socialdemokratisk regering som främlingsfientlig av det slag man vill bekämpa i Europa, om man förenar sina uppfattningar om detta även med sin syn på socialdemokratiska partivänner. Nu är det inte säkert att orden i Sverige betyder något utanför den svenska partipolitikens gränser.

Så har vi liberaler av olika slag, i Estland, med ett regeringsparti som den liberala gruppen eventuellt vill utesluta, Holland, Belgien samt Frankrike med Macron. I allt detta finns inget klart mönster, om man ska uttrycka det enkelt. Till detta kommer att de regeringar vi här talar om till stor del är koalitionsregeringar som har sina hänsyn att ta i partipolitikens labyrinter.

Ett problem i sig i detta, som gör problemet med att finna en balans och förankring större, är spetskandidatsystemet. Det begränsar utrymmet för kandidater men förutsätter också att det är läget i parlamentet som ska definiera vem som ska bli kommissionsordförande. Det är inte så fördraget säger, men det är heller inte så demokratin väger fram lämpliga kandidater. Demokratin handlar istället om vilka kandidater som kan samla störst stöd bakom sig. Spetskandidatsystemet skapar en artificiell demokratisk föreställning om att väljarna har valt någon men valet handlar ingenstans om att välja en kommissionsordförande utan om att välja nationella ledamöter till Europaparlamentet, som i sin tur har ett ansvar för att kommissionen får bästa möjliga sammansättning.

Det är en konstruktion av de europeiska partiorganisationerna som nu försvårar för Europa. Det begränsar nämligen i ett första skede de namn som är valbara och leder till en konflikt mellan parlamentets gruppledningar och Europeiska rådet som mer bygger på form än strävan att finna en balans. Det finns nämligen i parlamentet inte någon kandidat som kan sägas ha fått väljarnas stöd att bli kommissionsordförande, dels därför att ingen har röstat på en sådan, dels därför att ingen kan genom sin partigrupps stöd sägas ha fått det mandatet.

Det leder till att processen i en första omgång måste handla om att lägga spetskandidatsystemet bakom sig. Det borde vara lätt eftersom det inte är förenligt med fördraget, inte har gett någon kandidat med brett stöd och begränsar antalet namn att formera en ny uppsättning ledarskap. Mycket talar nu för att Europeiska rådet till den 30 juni vill hinna formera ett sådant förslag, vilket man enligt fördraget har som sin uppgift, för att därmed ligga före valet av talman i EP. Det kan hända man lyckas med men jag tror det kommer bli en process som kommer att ta längre tid eftersom det kommer att krävas en längre process för att begrava spetskandidatsystemet.

Oavsett om det blir före eller efter parlamentets första möte i Strasbourg talar mycket för att det blir en EPP-kandidat till ordförandeposten, en socialdemokrat eller liberal till utrikeskommissionär och en liberal eller socialdemokrat som förste vice ordförande. Det kan då lätt bli en tysk ordförande för ECB, vilket Tyskland nog gärna vill. Och det är klart, om man inser att lösningen måste ses ut ungefär så kan den kanske stuvas till snabbare än man tror. Frågan är bara hur mycket respekt man ska visa det spetskandidatsystem som nu förmodligen blir historia, och som egentligen aldrig har använts.

Fortsatta sanktioner mot Ryssland

Oklarheterna kring processen kring en ny kommission ska inte förtränga att Europeiska rådet rullade vidare omfattande sanktioner mot Ryssland, på grund av det fortsatta kriget i Ukraina, där Ryssland har uppemot 11 000 soldater, 13 000 militärer och civila som har mist livet sedan kriget i östra Ukraina inleddes av Ryssland och på grund av klarheten över vem som sköt ner MH17. Den internationella klarhet som finns gör det svårt för den italienska regeringen liksom andra tveksamma att fatta något annat beslut än sanktioner.

Rysslands krig i Ukraina förenas med ett fortsatt krig mot Europa när det gäller desinformation och cyberkrigföring vilket Europeiska rådet också noterade, med beslut om fortsatta åtgärder för att möta Rysslands aggressioner även på detta fält.

Eurozonen utan Sverige

I skuggan från Europeiska rådet finns också det faktum att drivkraften att definiera ut eurozonen blir allt starkare. Nu med krav på en egen budget, för konvergens och konkurrenskraft, samt med ett särskilt fördrag för den Europeiska stabilitetsmekanismen och förstärkningar av Bankunionen. Det senare bygger till stor del på den lagstiftning om bankkrishantering och inlösenbara skulder som jag som rapportör drivit igenom i tre olika lagstiftningar det senaste året och som nu blir bankunionens platta.

Detta innebär, samtidigt med Brexit, att Sverige riskerar att bli allt ensammare utanför eurozonen. En svagare valuta, nu i betydelsen undervärderad, tidigare övervärderad men ständigt skvalpande, och ett utanförskap som drabbar vår ekonomi och som inte har gett oss någon fördel vare sig under den finansiella krisen eller därefter. Politiskt blir vi nu marginaliserade i en lång rad olika ekonomiska och finansiella frågor tillsammans med Polen, Rumänien och några till. Det ger inte så mycket styrka. Det finns skäl att börja se på eurofrågan utifrån den faktiska verkligheten istället för den gamla symbolpolitiken.

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *