”Ein Europa ohne Grenzen, nur mit freie Menschen!” Så lyckades jag den 8 juni 1989 avsluta ett stapplande anförande på tyska i den tyska Europavalsrörelsen inför valet någon dag senare. När jag insett att jag var tvungen att tala på tyska, vilket jag inte var mogen för, behövde jag en effektiv slutkläm. Och utan gränser, fria människor, det lät klatschigt och var rätt. Men i juni 1989 kändes det likväl hopplöst avlägset. Men bara några månader senare började ett Europa utan gränser, med bara fria människor, förverkligas. Berlinmuren föll i november, Tyskland kom att återförenas trots mångas motstånd och Sovjetunionen föll till besvikelse för dem som till slutet skickade gratulationstelegram till diktaturen.
Plötsligt var adressaten okänd. Idag omfattar Europa 30 nationer utan gränser, med EU:s 27 medlemsstater som kärna. Det är lätt att ta för givet, men varje steg i denna utveckling har präglats av politiska konflikter. Återföreningen var inte självklar. Det var inte utvidgningen i maj 2004 heller. Den fria rörligheten ifrågasattes. Svenska socialdemokrater och andra skrämdes med varningar för ”social turism”. Den inre marknadens öppenhet motarbetas dagligen. Många ville hindra att tjänstesektorn öppnades.
Den gemensamma arbetsmarknaden hotas av skrämselpropaganda om att utländska löntagare i Sverige sänker lönerna till en bråkdel, trots att vi varken fick ”social turism” eller lönesänkningar efter utvidgningen 2004. Nu senast har vi sett hur samma krafter motarbetar patienters möjlighet att få sjukvård över gränserna. Nu skräms de med ”sjukvårdsturism”.
För mig innebär tillbakablicken utmaningar inför framtiden. Vi har lärt oss att idéer kan förändra verkligheten bortom det otroliga. Därför är det så avgörande att det är öppenhetens ideal som nu får styra i Europa. Antingen väljer vi öppenhetens eller regleringarnas väg för att möta framtiden.
Vi måste också slå vakt om det vi har uppnått, samtidigt som vi bäddar för att de kommande 20 åren präglas av lika stora framsteg, samma välståndsutveckling och en lika fredlig utveckling som de gångna 20. Så här ser min reformagenda ut:
Vi ska fortsätta utvidgningen. Den har gett Europa en stark förankring i rättsstat, frihet och demokrati och den stärker dessa värden i varje nytt medlemsland. När Kroatien och Turkiet uppfyller kraven har Europa förändrats till det bättre. Och vidare till länderna på Balkan. När de är redo råder också fred och säkerhet i denna del av Europa. Detta är en avgörande uppgift som kommer att kräva politiska strider och som aldrig kan genomdrivas av dem som ogillar EU och helst inte vill att vi ska vara medlemmar.
Vi ska öppna tjänstesektorn så att vi får fler och nya jobb och ett konkurrenskraftigare europeiskt näringsliv. Jag vill att vi ska avreglera, men också omreglera så att vi får ett småföretagandets Europa.
Vi ska se till att Europa kan stå upp för frihet och demokrati när det behövs och där det behövs. Jag tycker det är en skam att vi inte förmår bidra med fredsskapande trupp som kan stoppa massakrer av kvinnor i Kongo som just nu pågår. Det går inte att ta dem på allvar som säger sig hävda kvinnors rätt och samtidigt motverkar EU:s förmåga till militära insatser.
Vi ska bekämpa den protektionism som hotar Europas ekonomiska återhämtning. Vi ska varken ha protektionism gentemot utländska löntagare, elexport eller bilimport.
Vi ska avveckla EU:s jordbrukssubventioner och prioritera arbetet med att göra Europa till världsledande när det gäller forskning. Europa skall gå i täten för frihandel, för att kunna återföra världen till den långsiktiga ekonomiska utveckling som har lett till att tre miljarder människor de senaste 30 åren lämnat fattigdomen bakom sig.
Vi ska stå upp mot diktaturerna i Europas närhet och gentemot de regimer som världen över överlever genom sitt förtryck och ständiga bruk av våld mot sina egna medborgare. Ett Europa utan gränser, med fria människor kan uträtta mycket. Det är Europas utmaning de kommande 20 åren.
Gunnar Hökmark
europaparlamentariker (M)