Försvaret måste rustas för att möta vår tids hot – artikel i Säkerhetsrådet

Publicerat av Staben den

Den pågående debatten om kommande försvarsbeslut lider av två betydande problem – förutom av en långsiktigt och fortsatt demonstrerad oförmåga att fatta beslut om ett försvar som möter den verklighet vi lever i.

För det första finns det en ovilja att inse att bristen på pengar för att finansiera tidigare försvarsbeslut som varit underfinansierade, och kommande försvarsbeslut som uppenbart enligt åtminstone regeringens uppfattning ska bli underfinansierat, beror på att anslagen till försvaret är för låga.

Bristen på pengar beror häpnadsväckande nog på för lite pengar.

Ett skäl till denna ständiga brist är den ständiga oförmågan att förstå skillnaden mellan stora materielprojekt som har betydelse över lång tid och den årliga kostnaden för driften och underhållet av inte bara dessa utan alla befintliga liksom driften av förband och övningar som sådana. När båda har eftersatts under lång tid av ansvarslöshet slår svansen av dessa till när man söker återställa förmågan.

Materiel som under period av närmare 20 år borde ha fasats in, måste nu fasas in på kort tid samtidigt som normal förnyelse och underhåll av det befintliga tar sin årliga tull av kostnader.

Detta kan man utreda innan och utan, kors och tvärs, och för detta som det heter ”kalla in försvarsberedningen” – vilket i svensk försvarsdebatt ibland utmålas som det tyngsta vapnet vi har.

Eftersom vi under lång tid har minskat försvarets andel av vår samlade ekonomi är hela försvarssektorn under en långsiktig krympning. Små enskilda anslagshöjningar under enskilda år kan inte balansera för 20 år av eftersatta behov. Det hjälper inte med enskilda anslagshöjningar eller riktade finansieringar för enskilda ändamål. Den helhet som ska vara balanserad blir likväl underfinansierad. Det förvärras av beslut om nya projekt och nya satsningar utan att dessa i sin tur leder till ökade anslag.

Har man under en tjugoårsperiod urholkat försvaret blir det då också urholkat inte bara i försvarsförmåga utan också i resurser. Det är mot den bakgrunden jag har föreslagit att man borde göra en engångssatsning om 50 miljarder kronor i ny materiel som till viss del motsvarar den försummelse som nu måste återställas. Då kan man komma ikapp med materielförnyelsen utan att man för att finansiera återhämtningen täcker in kommande kostnader för nya projekt och organisationens årliga kostnader.

Det är i detta perspektiv man ska se den nuvarande debatten där regeringen säger sig vilja höja försvarsanslagen till 2025 till 1,5 av BNP. Då är man tjugo år tillbaka till den nivå vi hade 2005 som vi redan tidigare har insett var för låg även då och som är än lägre i förhållande till den säkerhetspolitiska utveckling som sedan dess har blivit allt mer hotfull. Kraftfullare är inte satsningen som försvarsministern kallar historisk.

Så återhämtar man inte de senaste 20 årens eftersläpning. Efter 20 år är vi stället tillbaka till Gå. Det innebär också risk för en fortsatt försvagning av försvaret, trots allt vad som nu sägs, och allt som nu är.

Det är detta som vi ser i form av debatten om försvarsberedningens slutsatser och bedömningar i relation till nuvarande slutsatser och bedömningar av Försvarsmakten och av regeringen. Väldigt lite av denna försvarsdebatt handlar om försvaret och vår försvarsförmåga utan mer om vem som har redovisat vad, var och om skillnader i synen på de olika stegen i processen.

Det som nu beskrivs som att försvaret har intecknat kommande anslagsökningar fram till 2025 är bara en omskrivning av att tidigare försvarsbeslut varit underfinansierade och försvarsanslagen lägre än vad försvarets beslutade organisation kräver. Det kan man säkert diskutera om man kallar in försvarsberedningen, men det ger ingen lösning på det faktum att regeringen inte är beredd att anslå de medel som krävs för att stärka försvarsförmågan.

Det andra problemet i försvarsdebatten är att man nu när försvaret ska återställas till en nivå som var för låg redan 2005 formuleras försvarspolitikens krav som om det handlar om att återställa försvaret till det som gällde under det kalla kriget. Då var invasionsscenarierna relativt tydliga. Sovjetunionen var ett hot och försvaret utformades för att kunna motstå en storskalig invasion över Östersjön.

I början på 2000-talet trodde många att eftersom Sovjetunionen inte längre fanns så fanns heller ingen risk för väpnade angrepp mot Sverige. Så djupt satt man fast i det kalla krigets paradigm att man var blind för att en ny tid medför nya hot och nya risker.

Det vi istället har sett är att Ryssland påbörjat sin upprustning. Och den påbörjades redan med Putins tillträde år 2000, det vill säga tre år innan det blev svensk försvarsdoktrin att anfall mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig framtid.

Men vi har också sett något annat som är ett resultat av att det kalla kriget inte längre definierar säkerhetspolitikens krav. På stegen från en bipolär värld – där en del av Europa var isolerad i det kommunistiska förtrycket – till en multipolär värld, har vi sett en lång rad nya hot växa fram. Vi har inte som då balanserande motkrafter, regionala och globala stormakter vill utöva mer makt och utvidga sin påverkan på andra. Demokratiska samhällen utsätts för många fler hot från regimer och rörelser som nu kan dra nytta av de öppna samhällenas frihet utan att själva ge sina medborgare den.

Det leder till att vi befinner oss i en ständig gråzon av krigföring där väpnad förmåga är ett medel, desinformation, cyberkrigföring ekonomisk krigföring andra, tillsammans med terror, kriminalitet, korruption, små väpnade dolda operationer, asymmetrisk krigföring och manifestation av militär närvaro, förmåga och våldskapital andra. Allt detta pågår nu.

Det hotar hela vårt samhälle och kräver att vi i vårt samhälle har en förmåga att möta dessa angrepp som ibland sker dolt även om vi vet vem det är. Men det har också inneburit att stegen till och emellan begränsade väpnade anfall, väpnade operationer, militära provokationer, militära hot och försök till militär dominans har blivit allt mindre. Desinformationen, cyberattackerna och ekonomiska hot kan synas vara små steg på eskalering men de är ständigt närvarande och riskerar att leda till nästa steg.

I detta perspektiv kan den svenska försvarsdebatten inte präglas av den hotbild som format mångas förståelse av hotbild. Den är i vissa fall 30 år gammal. I den nya tid av gråzon blir det viktigare att kunna möta de steg som kan leda till eskalering långt innan vi talar om en väpnad invasion. Det handlar om att kunna närvara för att möta hot och krav på dominans i Östersjön, att tidigt genom närvaro och förmåga kunna ingripa mot aggressivt beteende nära våra gränser och att klargöra att tröskeln är utanför våra gränser.

Det är viktigt att vi kan skydda våra hamnar med amfibieförband. De kommer kunna utsättas för många typer av hot i den gråzon vi lever i. Men det är mindre viktigt med nya arméförband i Norrland. Det är mer viktigt att vi över hela landet kan utveckla avancerad förmåga genom ett flygvapen som har uthållighet och förmåga. Östersjön måste vara frihetens hav, inte det fredens hav som Ryssland vill dominera. Fartygs närvaro och förmåga ovan och under Östersjön är ett viktigt led i det som gråzonen kräver av oss. Snabbrörliga förband med hög skyddsförmåga och vapenkraft kring våra storstadsområden en annan.

Balansen mellan våra förband är viktig och kräver en förstärkning av alla delar av Försvarsmakten men balansen ställer i dag andra krav än för trettio år sedan. Den kräver ett försvar som kan agera redan i gråzonen och inte bara för att möta invasionen utan också aggressionen och provokationen. Den kräver dessutom de anslag som ger balans annars kommer vi ha obalanser och brist på anslag. Det är nämligen där det svenska försvarets problem ligger.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.