Historiskt sett har vi haft nästan lika många förkrigstider som efterkrigstider. Varje krig och konflikt har haft sitt förstadium liksom de har haft sina eftertider. Likväl tenderar vi att tala mer om efterkrigstidernas erfarenheter och fred och mindre om förkrigstidernas utmaningar och hot.
Förklaringen är enkel. Efter ett krig eller en konflikt vet vi vad som har inträffat och vad som präglar vår tid, framtiden vet vi mindre om. Likafullt är varje eftertid ständigt en förtid till det som komma ska, oavsett de förhoppningar vi har om att kunna möta utmaningar och nå den eviga freden. Det är efterkrigstidens stämningar, Eftertiden, som oftast formar den politiska agendan och som därmed håller kvar fokus på det förgångna istället för på de utmaningar som ligger framför oss.
När de baltiska länderna 1991 blev självständiga och Sovjetunionen föll samman i sin socialistiska dysfunktion och omoral blev hela världen friare. Åren dessförinnan hade de central- och östeuropeiska länderna trätt fram som fria stater på väg till demokrati. Tyskland hade återförenats och en våg av demokratiska revolutioner präglade världen. Vi levde i en eftertid. Efter det kalla kriget och efter den tid då världen hade delats in i den tredje, andra och första världen, där västvärlden var den första och den kommunistiska världen den andra. Säkerhetspolitik och försvarspolitik präglades av efterkrigstidens analyser.
Sovjetunionen fanns inte längre. De stora invasionsplanerna mot Sverige och andra delar av Europa fanns inte längre. Den som hävdade att det likväl fanns framtida risker mot svensk och europeisk säkerhet avfärdades förnumstigt med en förment modernitet att det kalla kriget nu var över. Det var som om att hot mot fred och säkerhet så entydigt var knutna till den tid som hade varit att inga andra hot än dem som man hade upplevt kunde finnas.
Men vi levde samtidigt i en förtid, inför den tid som alltid är av ett annat slag än det vi hoppas på och förutspår. Rysslands demokratiska utveckling kom i början av 2000-talet att vändas till despoti och nationalistisk revanschism, ungefär samtidigt som svensk säkerhetspolitisk doktrin i eftertidsandans blindhet slog fast att Rysslands väg till demokrati var oundviklig samt att väpnade angrepp mot Sverige kunde uteslutas för överskådlig tid framöver. Den europeiska och än mer den svenska debatten utgick från eftertidens upplevelser snarare än förtidens förändringar.
Därför nedrustade Sverige och övriga Europa medan Ryssland upprustade. Därför trängde den ryska regimens allt mer despotiska prägel inte igenom i vår säkerhetspolitiska analys, lika litet som retoriken om Rysslands rätt till sitt nära utland och hoten mot omvärlden, revanschismen och demokratins förtvining gjorde det. Desinformations-, destabiliserings-, cyber- och ekonomiska krigföringsoperationer syntes inte på våra radarskärmar annat än som enskilda och politiskt mer slumpmässiga företeelser.
Paradoxalt nog var hotbilden ”det stora invasionsanfallet” som mest dominerande hos dem som var allra mest fokuserade på att vi levde i tiden efter det kalla kriget. Eftersom Sovjetunionen och dess militära kapacitet inte längre fanns kunde detta hot uteslutas. I den världsbild som formats av det kalla kriget fanns ingen annan hotbild av dignitet. Eftertidens falska trygghet oroades inte av förtidens utmaningar och hot.
Men vi lever ständigt i en förtid och i förtiden kan vi agera i medvetenhet om de risker och hot den för med sig. Krig och konflikter är inte oundvikliga utan kan undvikas om vi ser hoten och utmaningarna växa fram och agerar utifrån dem, samtidigt som risken för att de inträffar blir större om vi förtränger dem.
Sedan 1991 har freden, stabiliteten och säkerheten kring Östersjön blivit oändligt större. Men det innebär inte att nya hot inte växer fram utifrån de förutsättningar som en ny tid skapar. Gotlands betydelse har förändrats och vuxit i en situation när de baltiska staternas säkerhet vid rysk aggression förutsätter att Ryssland inte kan kontrollera Gotland, och Rysslands förmåga att störa dessa transporter ställer krav på att kontrollera Gotland. Vi är sammanlänkade i fred vilket innebär att varje krigsfall, oavsett sannolikheten för det, påverkar oss alla och gör Gotland strategiskt avgörande.
Det gör också att Sveriges ställning som allianslöst land blir mer utsatt och ensamt. Då var Sverige ett territorium viktigt inom ramen för ett större konventionellt krig, i dag blir svenskt territorium avgörande för även mindre konflikter och därmed också utsatt för fler avgränsade krav och hot.
Sverige måste ha ett starkt försvar som kan värna svenskt territorium och suveränitet mot de många olika nivåer av krigföring som är så mycket mer möjliga när det inte längre handlar om antingen ett stort invasionsanfall eller ingen väpnad attack alls. Har vi det kan vi i förtid undvika konflikter som i eftertid blir omöjliga att läka och vars förluster vi inte kan åtgärda genom eftertidspolitik. Det är som med terrordåd – ju mindre förberedda vi är, desto mer utsatta blir vi. I efterhand hjälper ingen politik hur omfattande krav den än ställer på det som borde ha gjorts.
Vi behöver nu ett starkt försvar som återhämtar de senaste 15 årens försummelser,. Först genom ett engångsbelopp på 40 miljarder för materiell återhämtning och rustning och sedan genom årliga ökningar av försvarsanslaget inom ramen för en normal budgetpolitik. Ett medlemskap i Nato gör vår del av världen inte bara sammanbunden i fred utan också i försvar och säkerhet.
Så ser en förtidspolitik ut, som just i förtid undviker det vi aldrig kan undvika när det väl har hänt. Det är i dag det bästa bidrag vi kan ge till de baltiska staternas säkerhet och till stabiliteten kring Östersjön. Det är ett sätt att hedra Sverigeesterna som i dagarna firar 60 år. Det är i förtiden vi kan säkra freden. Inte i eftertiden hur gärna vi då än vill.