Förhoppningarna får inte skyla de långsiktiga utmaningarna för relationen mellan EU och USA

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Förhoppningarna på återupprättade relationer mellan USA och Europa är många. De är berättigade till den delen att Joe Biden är en vän av Europa och att utrikespolitiken är ett område där presidenten kan agera själv. Men en viktig insikt för Europa är att det främst är relationerna som sådana som snabbt kommer att återupprättas. Innehållet kan dröja, då det kan stöta på patrull både i kongressen och i den amerikanska opinionen. 

För Europa är det därför viktigt att ha ett perspektiv som är längre än de kommande fyra åren och att se denna tid som en avgörande möjlighet att lägga grunden för långvarigt goda relationer. Joe Biden är nämligen den siste amerikanske presidenten som har format sin syn på Europa under det kalla krigets tid. Nu gäller andra tider, andra utmaningar och därmed andra förutsättningar. 

I linje med Bidens engagemang för Europa ligger ett återupprättat förtroende för det amerikanska engagemanget till Nato och Europas säkerhet. Det är en uppenbar första konsekvens som knappt kräver något egentligt beslut, annat än den viljeinriktning och politiska agenda som är Bidens. 

Amerikanska trupper kommer att fortsatt finnas i Europa. Olika hot om att ta hem militära förband kommer inte vara en del av den transatlantiska dialogen. Länder som de baltiska staterna kommer att kunna känna en större trygghet när det gäller amerikansk närvaro. Frågan om militära truppers placering kommer inte längre användas för att spela ut EU-länder mot varandra, eller för att attackera inbillade fiender bland de allierade. Tyskland kommer istället att bli ett viktigt land i den transatlantiska länken.

Biden tillhör inte bara den del av amerikanska politiker som i EU ser en stark partner i världen, utan ser även EU som ett europeiskt mål i sig på grund av den stabilitet det skapar och den gemensamma roll man har i den fria världen. 

Förhandlingarna med Storbritannien kommer att ske med en öppen attityd, men inte för att av politiska skäl ge Brexitprocessen någon fördel som inte kan motiveras av sakliga skäl. Det innebär också att Irlandsfrågan och Storbritanniens respekt för ingånget avtal om den inre marknaden och den irländska gränsen blir en förutsättning för förhandlingarna mellan länderna. 

Mer komplicerade blir frågorna om handel. Den aktivistiska protektionism och fientlighet i handelsrelationerna som präglat tiden under Trump kommer att ersättas med en dialog och vänskapliga relationer, som dock inte rubbar amerikansk protektionism som i grunden är starkare inom Demokraterna, och än mindre tullar. Det kommer att dröja med nya handelspolitiska genombrott, även om det sannolikt inte blir några hot som underminerar den handel som idag förenar de båda sidorna av Atlanten. Kanske kommer det bli lättare att utveckla djupare handelsrelationer när det gäller tjänster där USA har ett handelsöverskott, liksom investeringar. Men i dessa frågor finns det känslighet och protektionism här och var på båda sidor om Atlanten. 

Bidens vilja att samla demokratier och fria länder kommer att leda till en mer organiserad vilja att forma och leda den fria världen. Länder som inte lever upp till demokratins och rättsstatens krav kommer inte vara en självklar del av det initiativet. Den auktoritära utvecklingen i Ungern och Polen, och utanför EU – men inom Nato –Turkiet, kommer att mötas av kritik istället för hyllningar.

USA kommer också att återinträda i det globala samarbetets internationella strukturer. Det gäller WTO och den globala ordningen för handel, WHO och internationellt samarbete mot sjukdomar och pandemier samt Parisavtalet. 

Så långt är det lätt att se hur relationerna kommer att utvecklas tillbaka till det som var, till det som under årtionden varit det normala. Problemet som EU och Europa i sin helhet måste ta på allvar inför framtiden är att USA inte längre är som det en gång varit. Relationerna med USA må återupprättas, men innehållet är inte självklart. Det vi sett de senaste fyra åren kan vi på nytt få se i mer eller mindre utspädd form även i framtiden. 

Detta påverkar Bidens möjligheter och öppnar upp för mer osäkra förhållanden längre fram. 

Därmed finns inte de politiska förutsättningarna för en fullständig återgång till den självklarhet i relationerna som en gång fanns. För det första kommer majoriteten i senaten med all sannolikhet fortsatt vara republikansk. För det andra står Demokraterna för en mer protektionistisk politik än vad Republikanerna traditionellt gjort.  För det tredje har Trump gått längre än någon tidigare president i tron på att tullar kan ersätta konkurrenskraft, vilket kan ta en viss tid att komma över. För det fjärde har detta satt en agenda där handelsunderskott för varor är ett problem i sig och att de dessutom kan skyllas på andra. Det kommer krävas en betydande målmedvetenhet att få ett land och en kongress som har betydande protektionistisk lutning att ta sig över detta. För den del av den amerikanska ekonomin som handlar om industri och inte tjänster hjälper det inte med att visa överskotten i tjänstehandel eller att det är budgetunderskottet som driver underskott i handelsbalansen. 

Den långsiktiga faran nu är att motsättningarna i den amerikanska inrikespolitiken leder till en växande misstro mot omvärlden, oavsett om Biden står för en Europavänlig politik. Det innebär en betydande risk för att det som nu kan återställas kan gå förlorat om fyra år, om inte amerikanska politiska ledare kan visa att samarbetet med Europa förenas med europeiska ansträngningar och uppfyller gemensamma mål . 

Europa och EU måste således visa att man kan vara en aktiv partner för att bidra till stabilitet och säkerhet. Det gäller inom Europa, från Ukraina och södra Kaukasien till Mellanöstern och Nordafrika. EU måste vara en aktiv partner i Bidens process för att samla den fria världen.

Det gäller även gentemot Kina. Trumps Kinapolitik har varit misslyckad och lett till att import från Kina har ersatts av än större import från andra delar av världen. Den dumpning av varor som är en följd av statsstöd i Kina måste prövas mot WTO-regler. Kina måste tvingas att respektera ömsesidighet vad gäller investeringar, företags konkurrensvillkor och immateriella rättigheter samt respektera andra länders rätt att kritisera den kinesiska diktaturens övergrepp. EU måste visa att man liksom USA och andra allierade inte öppnar sig för den kinesiska diktaturens påverkansoperationer och underrättelseverksamhet. 

Det gäller försvaret av Europa. EU och Natos europeiska medlemsländer har sedan lång tid före Trump krav på sig att leva upp till försvarsanslag som motsvarar 2% av BNP. Det är ett krav inte bara berör Nato-länder, utan gäller var och en som vill räkna med Natos och USA:s stöd. Det är nämligen Europas försvar det handlar om, inte bara Nato-ländernas. Vill Sverige att USA fortsatt ska bidra till europeisk säkerhet, vilket är även den nuvarande regeringens förhoppning, måste vi liksom andra europeiska länder visa USA och de amerikanska väljarna att vi tar vår egen säkerhet på allvar. 

Det gäller politiken gentemot Ryssland. EU måste för sin egen och för samarbetets skull visa att man kan stå upp mot ett Ryssland som systematiskt underminerar, desinformerar, för cyberkrig och hotar. Det kommer att sätta frågorna om NordStream II till sin yttersta spets och ställa krav på tysk beslutsförmåga.

Det gäller handelspolitiken. För EU är det viktigt att på nytt engagera USA i handelsförhandlingar som handlar om mer än nuvarande tullfrågor. Det kommer att vara lättare att uppnå det inom tjänstesektorn, där möjligheterna till en transatlantisk marknad har en avgörande geopolitisk betydelse. När det gäller industrivaror bör målet vara att åtminstone avveckla tullar och som ett första led i detta harmonisera tullsatser.

Det är lätt att låta glädjen över en ny president skyla över de långsiktiga utmaningarna för det transatlantiska samarbetet. Risken för att den långsiktiga utvecklingen i USA går fel när det gäller relationerna med Europa är uppenbar. Det kräver att EU kan ta ansvar för sig självt och bidra till ett globalt ansvar. Det är så vi bäst värnar relationerna mellan den fria världens två största ekonomier. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.