Anförande

Förbud mot handel med Sydafrika – debatt Sveriges riksdag 1987

Kategorier: Anförande, Artikel

22 Maj 1987
Prot. 1986/87:129 22 maj 1987
Förbud mot handel med Sydafrika och Namibia m. m.

Anf. 45 GUNNAR HÖKMARK (m):

Herr talman! Apartheidsystemet berör oss på ett särskilt sätt. Det väcker en avsky och ett förakt som många gånger är större ärt våra reaktioner gentemot diktaturer som faktiskt är ännu mer brutala och totalitära.

Man kan fråga sig varför det är så. Till en del är den frågan oväsentlig. Förtrycket i Sydafrika är i sig självt ett motiv för vårt engagemang och för vårt förakt för dem som bär upp systemet. Det är något sjukt i ett samhällssystem som skiljer ut människor på grund av deras hudfärg. Det är något ondskefullt i ett samhälle som påstår sig vara civiliserat men som i sina fängelser utövar tortyr mot människor som saknar självklara fri-och rättigheter. Minoritetens förtryck av majoriteten är oacceptabel för människor som hyllar demokratin. Ett system som bygger på rasism, och som är en nära parallell till nazismen, saknar gemensam nämnare med det västerländska samhällssystemet på den mest centrala punkten, nämligen respekten för varje individs lika människo­värde. Allt detta gör frågan – varför vi berörs kraftigare av förtrycket i Sydafrika än av förtrycket i många andra länder – oväsentlig när det gäller vår uppfattning om Sydafrika. Kanske vi borde se mindre genom fingrarna när det gäller t. ex. den etiopiska diktaturen, men den berör inte vår hållning till apartheidsystemet. Systemet är – oavsett andra regimers brutalitet – förtjänt av vårt förakt.

Likväl är frågan varför apartheidsystemet intar en särställning bland världens diktaturer, och över huvud taget saknar vänner i ett världssamfund där förtrycket tyvärr är vanligare än frihet, viktig att ställa. Frågan varför apartheidsystemet väcker starkare känslor av förakt än andra diktaturer är viktig, därför att den kan ge svar på vad det är vi vill bekämpa. Det svaret har sin betydelse för vilken politik vi bör föra mot Sydafrika och vilken politik vi skall stödja i detta land.

Filosofen Isaiah Berlin berör med filosofens ord denna fråga på ett sätt som ger en viss klarhet. I en föreläsning från 1958 om “två frihetsbegrepp” analyserar han förtryckta minoriteters krav på frihet. Han säger om dessa krav:

Vad de begär är i många fall helt enkelt erkännande (av sin klass eller nation, eller hudfärg eller folk) som en självständig källa till mänsklig verksamhet, en entitet med egen vilja, en grupp människor som avser att handla som de själva vill (vare sig det som de vill är gott eller legitimt eller inte), och att inte styras, utbildas, vägledas, oavsett hur varsamt det sker, såsom varar de inte fullt mänskliga och därför inte fullt fria.”

Han fortsätter att tala om detta förtryck med följande ord:

Det är en despotism, inte därför att det utövar ett större förtryck än ett naket, brutalt, oupplyst tyranni, och inte heller bara därför att det ignorerar det transcendentala förnuft som är förkroppsligat i mig, utan därför att det är en förolämpning av min syn på mig själv som en människa besluten att skapa sig ett eget liv i enlighet med sina egna syften, och framför allt som berättigad att erkännas som sådan av andra. Ty om jag inte får detta erkännande, kanske jag själv betvivlar mitt eget anspråk på att vara en fullt självständig människa.”

Herr talman! Det som vi ser i Sydafrika är, mot denna bakgrund, inte enbart ett politiskt förtryck, där en minoritet förnekar en majoritet ekonomisk och politisk frihet. Det är inte som en mängd olika individer majoriteten förtrycks. Det är en grupp som förtrycks, där de enskilda människorna inte finns och inte räknas som individer, och avfärdas på grund av sin hudfärg. Apartheidsystemet ifrågasätter och förnekar individernas människovärde. Därmed berör apartheid oss alla: om en människas människovärde kan ifrågasättas, kan alla människors människovärde ifrågasättas. Människovärdet är på det viset odelbart. Det gäller alla. Varje inskränkning av människovärdet är ett hot mot oss alla. Därför går apartheid djupare än det politiska förtrycket som sådant – eftersom det ifrågasätter något som ligger djupare i det västerländska samhället än t. o. m. den politiska friheten, nämligen den politiska frihetens och det västerländska samhällets grundval; respekten för alla människors lika värde.

Herr talman! Detta faktum har sin betydelse för hur vi bör driva svensk Sydafrikapolitik. Det är inte bara dagens politiska förtryck vi skall protestera emot och driva undan. Minst lika viktigt är att vi bidrar till att återupprätta respekten för människovärdet. Det behövs ett internationellt tryck mot det politiska och ekonomiska förtrycket. Men det behövs också en dialog med dem som i Sydafrika inser att apartheid saknar framtid, vare sig de inser det av pragmatiska skäl eller av moraliska. Det är också så som fler människor kan påverkas till förmån för ett avvecklande av apartheid på fredlig väg. Försummar vi den uppgiften, försummar vi också att bidra till en framtid baserad på respekt för mänskliga fri- och rättigheter i Sydafrika.

Herr talman! Genom de åtgärder som regeringen föreslagit och som utskottsmajoriteten nu vill att riksdagen skall lagstifta om underlättar vi inte en utveckling i Sydafrika som stärker respekten för alla människors lika värde. I stället isolerar vi sydafrikanerna från att möta våra samhällsideal. Därmed utlämnas dagens unga sydafrikaner – oavsett hudfärg – till regimens propaganda, till regimens värderingar av människor och till regimens bild av omvärldens reaktioner mot apartheid. Detta stärker inte dem som i Sydafrika vill hävda respekten för människors lika värde. I stället uppnår vi det som andra diktaturregimer vill uppnå med slutna gränser, kontrollerade media, utreseförbud och censur, nämligen en information och en samhällsdebatt på regimens och enbart regimens villkor, utan att blockaden kan antas ha några effekter som försvagar apartheidregimens kontroll över landet.

Herr talman! Det är inte bara möjligheten till information och kontakter från demokratiska länder till Sydafrika som blir lidande. Möjligheten att bevaka och genom internationella medias information sätta vissa gränser för vad den vita minoritetsregimen kan göra mot apartheidmotståndet blir också lidande. Vi ser redan i dag att svenska medborgare – det må vara fackföreningsfolk, biskopar, eller journalister – får svårare att resa in i Sydafrika. Elimineringen av handeln och reduceringen av svenska företags närvaro kommer att ytterligare krympa våra möjligheter. Vi ser nu att villkoren för fristående organisationer för mänskliga rättigheter skärps. Vi hörde i dag på Morgonekot hur detta yttrar sig. Frånvaron av kontakter och stöd blir ett problem för dem som genom att hävda mänskliga fri- och rättigheter i Sydafrika gör sitt arbete för att bekämpa apartheid.

Det borde vara av intresse för oss att sydafrikanska ungdomar, som i sommar tågluffar i Europa, i Sverige kunde möta svenska värderingar och svenska ungdomar. Det borde vara av intresse för oss att normala Sydafrikanska medborgare fick den bild av det sydafrikanska systemet som regimen där aldrig kommer att ge, men som de skulle möta i Sverige. Av detta skäl bör en översyn av de svenska viseringsreglerna göras, syftande till att sydafrikanska medborgare skall kunna möta vårt samhälles värderingar och inte enbart vara utlämnade åt den egna regimens information och doktriner. Det är också i detta perspektiv som svensk handel och svenska företag i Sydafrika skall ses. Det är just för att få möjlighet att säkra en demokratisk utveckling som Sverige bör ge ett betydande bistånd till de grupper som i Sydafrika arbetar mot apartheid.

Herr talman! Svensk Sydafrikapolitik saknar tyvärr tidsperspektiv. Vår avsky för dagens system kan ingen tvivla på. Men eftersom vår politik lämnar ytterligt begränsade möjligheter att verka för en förstärkt respekt för alla människors lika värde i Sydafrika, försummar vi framtiden. Det är en betydande moralisk svaghet i den svenska politiken. Det är en moralisk svaghet som är paradoxal, eftersom djupet i vår avsky för apartheid beror på vår egen respekt för människovärdet. Därför vill jag, herr talman, yrka bifall till de moderata reservationerna.

I detta anförande instämde Knut Billing, Görel Bohlin, Margit Gennser och Anita Bråkenhielm (alla m).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *