För vänstern spelar det ingen roll att NKS är en succé

Publicerat av Staben den

För en del handlade frågan om huruvida man gillade Beatles eller Rolling Stones. För andra handlade det om Djurgården eller AIK. Och en tredje grupp bestämde sig för att privatiseringar var uselt. Allt handlade om vem man var. Sådana identiteter ändrar inte så kallade die-hards i första taget.

Om man en gång tagit ställning för Rolling Stones är det svårt att inte att tycka att Beatles-fans är lite skolgårdsordentliga, medan man själv är rock’n’roll. Har man bestämt sig för AIK kan man inte känna glädje när något annat Stockholmslag vinner. Ett sådant resultat kan ju bara förklaras med tur eller med att något var skumt! Och är man emot privatiseringar ser man mängden öppna apotek och möjligheten att få tag på taxi till rimlig taxa som ett hot mot ordningen. 

Som det en gång hette när Cityakuten för länge sedan öppnade i Stockholm och man skulle kunna få vård inom en timme: ”Det rubbar våra planer.” På samma sätt som en AIK:are sällan blir glad när Djurgården vinner är det svårt för en svuren fiende till privata alternativ att börja uppskatta dem. Även om de erbjuder valfrihet, ökar möjligheterna till snabb kontakt med läkare och om människor gillar dem. Verkligheten är ofta dogmens fiende.

Som i pandemins inledningsskede: Det påstods vara privatiseringarnas fel att smittan spreds så snabbt på äldreboenden och att många dog. Mänskliga tragedier har sällan hindrat de riktigt troende från att profitera på dem. Denna gång var det inte så enkelt. De privata alternativen är så få att de inte kunde förklara smittspridning och dödsfall på äldreboenden runt om i landet. Dessutom visade verkligheten snarare motsatsen. Om det fanns någon skillnad var dödligheten något lägre på de privata äldreboendena. Alla die-hards sade då: ”Men ändå!”

Med sin dramatiska och livsavgörande uppgift är sjukvården lockande att projicera sina dogmer på. Man ogillar information och kunskap som talar emot ens fördom. Särskilt när det gäller Region Stockholm har många grävt ner sig i skyttegraven djupare än några Stones-fans, AIK:are eller privatiseringsfiender. En viss grupp skribenter och journalister har nämligen bestämt sig för att sjukvården i Stockholm är dålig. 

Nya Karolinska var, peppade man varandra, ett uselt projekt. Duscharna påstods ha motlut och det såg ut som en byggarbetsplats, innan bygget var klart. Sjukvården i Stockholm är i kaos, trumpetade man ut, delvis för att man har privatiserat! Vården sades vara eftersatt på grund av marknadstänkande, effektivitetssträvan och just in time-principen. Som om ineffektivitet och not in time skulle ge bättre vård och frigöra resurser åt patienterna. 

Nyligen blev Nya Karolinska rankat som sjunde bäst bland världens 170 000 sjukhus. Sjukhusen bedömdes efter tre kriterier; medicinska resultat, patientundersökningar och professionens experter. En hög placering innebär alltså inte bara att man är omtyckt eller har ett bra rykte, utan det finns en del som kan översättas i överlägsen sjukvård, räddade liv och banbrytande utveckling. Det yttrar sig i att man kan göra hjärtoperationer där du kanske kan gå hem redan samma dag, att du kan få en precision i diagnoser som gör att du blir frisk och att du har kirurgi eller cancerbehandling som inte finns på andra ställen. 

Allt detta inom ramen för en verksamhet där patienterna känner sig väl omhändertagna och trygga och som beundras av läkare och forskare runt om i världen. Ett sådant sjukhus står i Stockholm.

Nyheten väckte dock föga glädje bland dem som hade bekymrat sig. De som tidigare skrivit allra mest teg. Aftonbladet hade en kort notis, sorgligt osedd eller okommenterad av tidningens ledarsida. Den som en gång bestämt sig låter sig inte påverkas av verkligheten. Som en AIK:are efter en Djurgårdsvinst.

Regeringen har inte sagt ett ord om att Sverige har världens sjunde bästa sjukhus och att det räddar liv på människor i hela landet. Den socialdemokratiska oppositionen i regionen ser ut som om den förätit sig på citroner. Debattörerna och reportrarna som förklarat Karolinska som ett uselt försök till sjukhus har inte skrivit ett ord. De håller fast vid att det råder kaos i vårdstockholm, trots att var och en förstår att i en sådan miljö kan ett sjukhus knappast utvecklas till absolut världsklass. 

Det har visat sig att reportagen om duscharnas motlut innan bygget var klart inte var särskilt relevanta. Påståendena om att dörrar byttes ut för en och en halv miljon visade sig gälla en reservutgång som byggdes om till entré och kostade hälften av den tänkta prissumman.

Nya Karolinska kostade precis så mycket som var planerat, långt ifrån de fantasisummor som undersökande reportrar kommit fram till genom att lägga till både kostnaderna för andra byggnader och för de kommande tjugo åren av drift. Kostnaden var proportionellt sett densamma som vid mindre nybyggnationer och renoveringar i Lund och i Malmö. Det fanns inget sjukhus i Tyskland som kostat en tiondel, trots att detta varit en del av propagandan. Det går nämligen inte att bygga ett sjukhus vare sig i Tyskland eller i Sverige för 1,6 miljarder kronor. Det är vad renoveringen av Nationalmuseum kostade. 

Det finns ett skäl till varför man inte skriver om att Stockholmsregionen har ett av världens bästa sjukhus. Det är av samma skäl som man inte skriver om att Karolinska kostade exakt så mycket som beslutat. Av samma skäl som man inte skriver om att Region Stockholm har Sveriges kortaste vårdköer och att Karolinska under pandemin lyckats genomföra 85 procent av den reguljära sjukvården. Det är för att man en gång har bestämt sig. När det sedan framkommer att Stockholm har högst tillgänglighet i landet klagar die-hards på att det är för lätt att få sjukvård. Det gör dock inte de sjuka. 

Då måste man väl ändå få säga att de ser på sjukvården som bilhandlare! Att de bara tänker i termer av effektivitet! Även om effektiviteten har lett till den bästa sjukvården och att det hela tiden under pandemin har funnits marginaler för covid-patienter och illa drabbade intensivvårdspatienter. Rådgivningen per telefon i Stockholm har en väntetid på tre minuter jämfört med femton minuter i andra delar av landet. Men ändå!

”Man har ju digital sjukvård som innebär att patienter inte får se sin läkare i samma rum! Digitaliseringen gör det ju för lätt att få kontakt med läkare!” Där patienter har tyckt det varit skönt att få sjukvård snabbt utan att behöva sitta i väntrum och dessutom riskera att smittas, eller smitta andra, tycker die-hards att det inte är som på 1970-talet med ordentliga och ordnade sjukvårdsköer.

Digitaliseringen är ett led i att ge patienter vård utan att de stora sjukhusen belastas och förhindras att utveckla sin avancerade sjukvård. Men för die-hards är den digitala sjukvården en attack på visionen om köer man administrerar och om en vård som är överhetens allmosa till den sjuke.

Har man bestämt sig en gång vill man inte se verkligheten. Det är därför det inte har kommit några glädjeutrop över att världens bästa sjukhus, de kortaste köerna och den högsta tillgängligheten finns i Stockholm. Enögdheten kräver sin egen vård. Men det är en åkomma som kräver behandling utanför sjukvården.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.