Sjöstedt skyller i slutänden krisen på EU, euron och de finansiella marknader som har lånat pengar till Grekland. Men det är inte EU som skött den grekiska statsbudgeten. Det är inte euron som tvingat ­grekerna till en välfärd de inte kunde betala. Det är inte EU som drivit fram drakoniska besparingar – utan det faktum att Grekland levt långt över sina tillgångar.

EU står i dag för de nödlån som gör att grekerna överhuvudtaget kan finansiera sina utgifter. Ska EU fortsatt ställa upp även om Jonas Sjöstedts vänstervänner i Grekland säger nej till att betala samt minska underskottet?

Ska EU finansiera ansvarslöshet och fortsatt grekisk överkonsumtion?

Kanske tänker sig Jonas Sjöstedt att de finansiella marknader som han beskyller för att ha pressat in grekerna i underskott, nu ska låna dem ännu mer – med tanken att det var fel då men rätt nu? Men om bankerna inte vill låna ut pensionärers och sparares pengar till någon som inte vill betala, vem ska göra det då? Sjöstedt eller medlems­staterna i EU?

I svaret på dessa frågor finns också ett besked om en ansvarslöshet som grekisk och svensk vänster uppenbarligen delar.

Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp EPP.

Publicerad i Expressen den 22 maj 2012.

De som tror att Europas tillväxtproblem kan lösas med offentliga utgifter och stimulanser i form av underskott bör titta sig omkring och lära sig att om underskott vore vägen till tillväxt skulle Europa vara världens mest växande region.

Men underskott skapar inte tillväxt utan ökade skulder som belastar räntor och som skapar oro inför framtiden. Grekland, eller något annat land i underskottskris har inte kunnat växa ur krisen utan har vuxit in i skuldfällan.

Tron på att alternativen handlar om åtstramning eller tillväxt beror på en djupt sittande föreställning om att en samhällsekonomi styrs genom övergripande beslut av ekonomiingenjörer som sitter vid spakar och gaspedaler. Den bortser helt från att en ekonomi styrs av enskilda människors förväntningar, förhoppningar och åtgärder, vare sig det gäller köp, investering, företagande sparande eller arbete.

Och om enskilda människors egna beslut är begränsade och oron för framtiden växer ökar oron med växande underskott. Det blir mindre konsumtion, färre investeringar och svårare med företagande. Så ser också krisen för sydeuropas ekonomier ut. De liksom vi alla behöver istället göra tillväxtreformer som öppnar för företagande, gör investeringar mer lönsamma och som ger trygghet för konsumtion och lån.

Å ena sidan står budgetkonsolidering och tillväxtreformer och å andra dem som säger nej till tillväxtreformer och menar att ökade utgifter och offentliga lån räcker. Det senare är den ekonomiska doktrin som har lett till Aten och underskottskriser, den andra har prövats av de länder som tagit sig ut ur krisen eller lyckats stå utanför den.

Det är mot den bakgrunden förbluffande att Hollande och andra vänsterpolitiker utan kritisk granskning får hävda att de står för tillväxt istället för åtstramning. Det är inga som kommer att tvingas spara så mycket som de som tror man löser problemen genom att sänka pensionsåldern och arbetstiden. Eller öka underskotten utan att kunna betala.

Med Kroatien som en modell för möjligheterna till medlemskap är det tydligt hur mycket som kan vinnas på att leva upp till regler om demokrati och marknadsekonomi.

Förlorarna är korruptionen och de som lever på gamla motsättningar. Hur långt Nicolic kommer att präglas av integrationen och Europa återstår att se. Men för att kunna bli vald var det viktigt för honom att understryka att även han vill föra landet närmare EU.

Det är i grunden samma argument som motståndare till fritt skolval har haft hela tiden, nämligen risken för att elever väljer den skola de helst vill ha istället för den skola som andra anser att de ska gå i. De som identifierar sig med de ”andra” anser sig vara dem som bättre kan bestämma vilken skola som är bäst för alla. Deras överordnade perspektiv, opåverkat av enskilda människors egna önskemål och behov ger dem nämligen en bättre helhetslösning menar de.

Därför anser de att fritt skolval skapar en segregation eftersom elevernas skolgång inte följer den indelning som de gamla sociala mönstrena tvingar fram samtidigt som de bortser från den sociala segregation som präglar Sverige. Det är när skolvalet bryter denna segregation de anser segregationen blir ovälkommen. Därför att den då enligt deras mening följer de enskilda människornas val snarare än den rådande sociala situationen som är en funktion av det offentligas sociala politik.

Men om elever väljer bort skolor som är mindre bra borde problemet inte vara att de elever som väljer en bättre skola för vad de tror är bäst för deras framtid utan att de dåliga skolorna ger de andra eleverna en dålig start och sämre kunskaper. Det är inte eleverna som väljer som är problemet utan de skolor som andra går kvar i.

Det är nämligen skolorna som är till för eleverna, inte eleverna som är till för skolorna. Varje elev har rätt att få gå i en bra skola. Både de som vill välja och de som inte gör det. Istället för att försvara de dåliga skolornas existens och hoppas att de blir bättre om de som vill gå i en bättre skola får gå kvar borde de dåliga skolorna väljas bort för alla. Det är de dåliga skolorna som är problemet. Inte eleverna som väljer de skolor de tror är bäst för dem.

Verkan: arbetslöshet, social misär, mänskliga och ekonomiska tragedier, som alltid följer av ansvarslös utgiftspolitik och monopolistisk ekonomi.

Greklands problem är inte som vänsterpartisten Mikael Gustafsson (Brännpunkt 15/5) tycks tro EU:s nödlån utan att man inte har pengar till sina utgifter. Det problemet löser man inte genom att säga nej till nödlån och besparingar för att istället öka utgifterna.

Och problemen är naturligtvis inte EU:s fel. Tvärtom har EU och EU:s medlemsstater gjort vad de kunnat för att hjälpa grekerna. De har omförhandlat lånen så att det blir möjligt att alls betala tillbaka dem och trots allt få en del nya. Men för att göra det har man krävt att Grekland tar itu med sina problem.

Valet i Grekland är ett tydligt tecken på väljarnas desperation. En, som det visade sig omöjlig, flora av extremister kom in i det grekiska parlamentet och de partier som bar huvudansvaret för Greklands situation straffades hårt. Men det är beklämmande att svenska vänsterpartister jublar över extremisternas framgångar så som Europaparlamentarikern Mikael Gustafsson gör på Brännpunkt.

Gustafsson är särskilt glad över att det gått så bra för Syriza, en koalition av bland andra hårdföra trotskister och gamla Moskvakommunister, som vill ha mer av samma, som inte vill betala tillbaka de gamla skulderna och som vill fortsätta på den väg som orsakat krisen; mer offentliga utgifter.

Var och en förstår att i verkliga livet finns det ingen som är beredd att betala för Gustafssons och Syrizas politik. Hur mycket skall övriga Europas pensioner sänkas för att grekerna skall kunna pensionera sig vid 55 eller så? Vem skall betala lönerna för de 150000 som Syriza under valrörelsen lovat anställa i offentlig sektor? Tyska och svenska skattebetalare via EU:s budget? Europas pensionssparare via bankerna? Det är ju detta som redan idag är det grekiska problemet, att ingen utom EU vill låna ut pengar till Grekland.

Tyskland och Europa lärde sig på 1930- och 40-talet vad som händer när ekonomisk kris föder extremism. Den bästa socialpolitiken, och den enda på sikt hållbara, är ordning och reda i statens finanser. De länder som tagit den läxan till sig mår relativt bra i dag. De som följer enklaste motståndets lag med löften om mer utgifter och att någon annan skall betala driver en anti-social politik. Grekland är facit.

Och Greklands enda hopp är att det nu förefaller som om de två stora partierna har lärt sig läxan. De försvarade de svåra besluten i en hård valrörelse när extremisterna strödde enkla men dyra löften omkring sig. Vi får hoppas att de nu kan leverera ledarskap som tar tag i problemen och vänder utvecklingen. Självklart och uppenbart kan varken nazister eller kommunister bidra i det arbetet.

Och till slut; Gustafsson förhoppning att krisen leder till att IRA:s politiska gren skall få betydande inflytande och att den nye franske socialdemokratiske presidenten är en partner i den kampen är ett nästan lika skrämmande perspektiv.

GUNNAR HÖKMARK (M)

vice ordförande i Europaprlamentets största partigrupp, EPP-gruppen

Publicerad Svenska Dagbladet den 16 maj 2012

Läs Mikael Gustafssons ursprungliga debattartikel

Det spelar ingen roll om de går med vinst eller ej, eller hur de använder vinsten, eller ens om vinsten placeras utomlands med eller utan skatteflykt. De ska leverera sina tjänster med den kvalitet som är avtalat.

Privata vårdföretag måste hålla en hög kvalitet för att kunna fortsätta sin verksamhet. Kommunala vårdföretag har däremot inte detta tryck på sig. De ägs av kommunen som därmed både är uppdragsgivare, arbetsgivare och ägare förutom företrädare för dem som behöver vården. Och så är det i verkligheten. De privata vårdföretagen har tillfört mångfald och kvalitet och de som inte håller sina löften förlorar sina uppdrag medan de kommunala verksamheterna kvarstår med kommunala politiker som försvarsadvokater.

Debatten om Carema och debatten om Dagens Nyheters rapportering om Carema är mot denna bakgrund intressant och viktig. Och den håller på att bli ett växande problem för Dagens Nyheter.

Och de frågetecken som kan resas om Dagens Nyheters rapportering och reaktion på debatten reser frågetecken om DN, inte om fria media i allmänhet, lika lite som Sveriges Television blir bättre eller sämre för att det finns frågetecken om DN. Lika lite som debatten om ett äldreboende eller ett vårdföretag säger något om äldreboenden eller vårdföretag i allmänhet.

Det som gör Dagens Nyheters situation besvärlig är hur man angriper kritiken och menar att de fel man anser sig ha funnit i Carema säger något om privata vårdföretag i allmänhet samtidigt som man inte lyckas försvara sin kritik utan tvingas till grova misstänkliggöranden.

Så här försvarar sig redaktionssekreteraren i dag: ”Dagens Nyheters viktiga avslöjande i höstas om vanvården av gamla på framför allt Caremas äldreboende Koppargården utmanar mäktiga ekonomiska och ideologiska intressen.”

Det vill säga att kritiken mot DN bygger på mäktiga ekonomiska och ideologiska intressen, i det här fallet kommunägda Dagens Samhälle som har avslöjat en undermålig kvalitet i tidningens rapportering.

Och så skriver hon så här: ”Företaget (det vill säga Carema) drog av förklarliga skäl igång en räddningskampanj med hjälp av PR-konsulter och på sistone har Carema märkligt nog fått draghjälp av kommunernas och landstingens publikation Dagens Samhälle.” Det vill säga DN menar att Dagens Samhälle märkligt nog har avslöjat DN-artiklarna på uppdrag av PR-konsulter och privata Carema.

Och hon fortsätter: ”Även en del borgerliga ledarsidor sprider bilden av att de upprörande nyheterna i DN skulle vara dåligt underbyggda eller direkt felaktiga.”

Det vill säga att kritik mot DN har sina rötter i Carema och PR konsulterna. Det kan vara värt att påminna om att DN´s rapportering bland annat bestod i att blöjor vägdes, vilket man fann upprörande, trots att det är vad som ska göras med hänsyn till dem som behöver vård och omsorg.

Och hon fortsätter ytterligare: ”För anhängare av privata alternativ i välfärden känns det kanske besvärande att se hur illa det kan gå när ägarnas vinstintresse tvingar fram besparingar som leder till att patienter far illa. Inte blir det bättre av företagsupplägg som innebär att svenska skattepengar kan slussas till skatteparadis utomlands.”

Det är ren vänsterretorik för att misstänkliggöra privata vårdalternativ. Vården blir självfallet inte sämre för att den går med vinst. Den ska uppfylla de krav som ställs.

Det utesluter inte att vinstrivande företag liksom kommunala verksamheter ger dålig vård. Och då för uppdragsgivarna agera.

Därför är det bra med all slags rapportering, inte minst om uppdragsgivarna själva följer upp den kvalitet de betalar för, oavsett om det är privat eller kommunalt. Men det som Dagens Samhälle har visat är att det aktuella äldreboendet fick en bättre omsorg när det blev privat än när det var kommunalt.

Och vart ”svenska skattepengar slussas” spelar inte någon roll för kvaliteten i äldreboendet. Det är en skattelagstiftningsfråga som man måste hantera. Om vinsten går utomlands eller stannar i Sverige, eller om den används för investeringar i nya vårdföretag påverkar inte den verksamhet det handlar om, särskilt inte eftersom det visat sig att oavsett brister var verksamheten bättre i privat regi än i kommunal. Och den frågan lyckas inte DN hantera, bara upprepa budskapet om vinsten som slussas utomlands.

Men efter att ha radat upp problemen med vårdföretag som går med vinst och slussar ut pengarna understryker redaktionssekreteraren:

”Men jag vill understryka att DN i nyhetsrapporteringen naturligtvis inte har någon åsikt om det är bra eller dåligt att offentlig verksamhet läggs ut på entreprenad. Däremot är det vårt uppdrag att rapportera om brister i välfärden var de än uppstår.”

Det är intressant att notera efter att man talat om vinstdrivande företag som slussar ut pengar i utlandet som orsaken till dålig vård, vilket milt talat tyder på att man har en förutbestämd uppfattning om privat omsorg som i det specifika fallet enligt Dagens Samhälle likväl visade sig vara bättre än den tidigare kommunala. Som DN inte har rapporterat om.

Trots att man ska rapportera om brister var de än uppstår.

Och så skriver hon bland annat:

”Men viktigast av allt: ansvariga för såväl offentlig som privat vård har fått uppleva att det inte går att tumma hur mycket som helst på kvaliteten ens för dementa, som har svårt att föra sin egen talan, utan att detta uppmärksammas.”

Ja, det är rätt men det kräver just att den är korrekt och kan hantera den grannlaga situation som vård av dementa innebär, från allt till att blöjor ska vägas till livets bistra verklighet att många tynar bort och saknar livslust, att man inte vill eller orkar äta och att man inte blir friskare med dagarna som går. Just de har rätt att kräva att rapporteringen är korrekt och att man inte misstänkliggör vård och omsorg på grund av att den är privat.

Då berövar men nämligen de svårt sjuka ett alternativ som kunde göra deras liv bättre. I sina många svar lyckas nämligen DN inte hantera uppgiften om att vården på det aktuella vårdhemmet blev bättre när det blev privat än när det var kommunalt. Och det blir inte bättre av att DN som tidning hävdar att Dagens Samhälles redaktion har gått i ledbanden på sin styrelseordförande.

Det kan vara läge för DN:s styrelseordförande att ge sin syn på hur DN fyller sin roll som liberal granskare av sitt samhälle och hur man ser på den kritiska granskning man möter. Åtminstone om det är styrelseordföranden som styr det redaktionella arbetet.

- Lika viktigt är att bostadsrätter nu räknas som lika säkra tillgångar som fastigheter och att bostäder får räknas som säkrare risker än företagsinvesteringar. Det är en viktig förutsättning för att de svenska bankernas omfattande bostadslån inte ska tränga småföretagande ut från lånemarknaden.

Det säger Gunnar Hökmark, ledamot av Europaparlamentet, efter att det ekonomiska utskottet under måndagskvällen röstat igenom ett stort lagstiftningspaket gällande kapitaltäckningsreglerna för den europeiska banksektorn.

- En dynamisk finansmarknad är en förutsättning för att den europeiska ekonomin ska återhämta sig och det är därför glädjande att utskottet ställt sig bakom mina förslag om att riskviktning fortsatt ska spegla verkliga risker så att bostadslån inte belastar utlåningen lika mycket som krediter till mer riskfyllda ändamål. Därmed ökar utrymmet för lån till småföretag med större risker säger Gunnar Hökmark.

Mina förslag om att låta länder som har stora finansiella marknader kunna ställa högre krav på systemviktiga banker har fått stöd. Under förutsättning att den europeiska bankmyndigheten och riskanalysstyrelsen inte invänder mot nationella myndigheters syn på behovet av högre kapitaltäckningskrav ska kommissionen godkänna att medlemsstater har högre kapitaltäckningskrav på banker som har systembetydelse.

Bostadsrätter, som inte räknades som lika säkra tillgångar som hus och villor har nu erkänts som lika stabila säkerheter. Så var det inte, delvis för att bostadsrätter är ett fenomen som Sverige och ytterligare något land är rätt ensamma om som juridisk form för ägande. Utan denna vidare definition hade kapitaltäckningskraven baserat på lån till bostadsrätter blivit högre med högre räntekostnader som följd.

Samtidigt blir det möjligt att under övergångsperioden från det tidigare regelverket till det nya, en övergångsperiod som sträcker sig till slutet av detta decennium att tillämpa en riskanalys av lån, vilket för nordiska banker som har stora bostadslån är avgörande eftersom dessa av tradition har en väsentligt lägre risk än lån till företagande och kommersiella investeringar. Det är viktigt för bankkunderna men också för småföretag som annars hade fått se ett minskat låneutrymme om bostadslån hade krävt en högre kapitaltäckning än vad som nu blir fallet.

Och så lyckades det att i sista stunden ändra lagstiftningen så att långsiktiga pensionsåtaganden inte marknadsvärderas utifrån omedelbara marknadsförändringar utan balanseras mot långsiktigheten i åtagandet. Utan denna förändring hade resultatet varit väsentligt högre kapitalkrav på svenska banker som har förmånsbestämda pensioner till sina anställda som en fordran. Det hade i sin tur kunnat leda till att man tvingats sälja av tillgångar i nedgångstider med de konsekvenser detta leder till för tillgångsvärden.

Tekniskt och detaljerat, men avgörande för möjligheterna att förena ökad stabilitet med en god förmåga att finansiera både boende och investeringar i företag. Tillväxtpolitik förutsätter att det finns tillgängligt kapital för investeringar. Investeringar är en förutsättning för konkurrenskraft och nya jobb liksom för stabila tillgångsvärden och växande välstånd.

Allt hänger samman. Paragrafernas detaljer och de stora visionerna och förhoppningarna.

Det var för övrigt grunden för ett längre samtal med medlemmar från MUF Stockholm på besök i Bryssel. Finns även att se i några delar på Youtube.

Extremismen frodas på sina håll i Europa. Den frodas mest där de demokratiska partierna har skött sig riktigt dåligt. Och grekiska politiker har att döma av valresultatet skött sig allra sämst. De två tidigare statsbärande partierna som sammanlagt brukat få 80 procents stöd fick i helgens val 30.

I stället gick extremister kraftigt framåt och i den grekiska riksdagen är nu tre kommunistiska partier och ett nazistiskt representerade. Näst största parti blev Syriza vars kärna är gamla trotskister och pro-sovjetiska kommunister. Greklands problem är egentligen ganska enkla att förklara. Man har länge levt högt över sina tillgångar.

Politiken i Grekland har handlat om att lova ökade utgifter och att politiken kan lösa allsköns problem. Jobbiga reformer, avregleringar eller ens att sköta skatte­uppbörden har man inte velat störa ­väljarna med. Och efter varje val har det segrande partiet gett mängder av sympatisörer anställning och lön i staten. Mitt i krisen ökade PASOK-partiet efter valsegern 2009 antalet anställda i staten med 25 000. En hel del av dessa löften bekostades med bidrag från EU, andra med ett växande skuldberg.

Effekterna blev naturligtvis att man inte behövde arbeta så hårt som med­borgarna i andra länder, man behövde inte ställa om och modernisera eftersom pengarna kom ändå. EU subventionerade till exempel under många år tobaksodling i Grekland med mångmiljard­belopp trots att tobaken man odlade var osäljbar. Mängder av yrkesgrupper var skyddade från konkurrens med regleringar och ­privilegier.

Grekerna har levt gott utan att betala för sig. Grekland använde kreditkortet och när räkningarna skulle betalas tog man ut kontanter på samma kort för att betala de gamla skulderna. Till slut kunde man inte längre rulla skulden framför sig. Banker, försäkringsbolag, pensionsfonder och andra långivare förstod att Grekland aldrig skulle kunna betala tillbaka. De sa stopp och belägg, inga fler lån.

Och nu pågår den smärtsamma anpassningen till den krassa verkligheten.
Visst har de som lånade ut pengar alltför länge och de som beviljade bidrag, som invaggade grekerna i tron att man kan leva gott utan att anstränga sig lika mycket som svenska och tyska arbetare och tjänstemän, gjort Grekland björntjänster under många år.
De som lånade ut tar nu stora förluster och euroländerna tar mångmiljard­kostnader för att hjälpa Grekland. Och EU fort­sätter betala bidrag.

Men det är klart att det är grekerna och de politiker de valt som bär ansvaret och som nu drabbas hårt. Och ur de svikna förväntningarna och de kraftigt försämrade ekonomiska villkoren växer extremism. Kommunism och nazism erbjuder självklart inga lösningar för framtiden. Valresultatet, som författaren Kajsa Ekis Ekman jublar över på Sidan 4 är en tragedi. Det politiska läget i Grekland är inget att glädjas över.

Jag tror inte att 70 procent av grekerna blivit galna extremister men att de vänder sig från de politiker som bär huvudansvaret för problemen kan man ha förståelse för. Men de partier de röstat på är ju bara mer av det gamla. Inte betala skulderna, anställa ytterligare 150 000 i offentlig sektor och kräva att tyska löntagare skall betala över­konsumtionen i Grekland för all framtid.

Det finns inga enkla lösningar för Grekland. Och det kommer att vara plågsamt länge. Men EU och främst dess medlemsstater har gjort stora solidariska utfästelser för att lindra skuld­bördan. Men också krävt att grekerna – i solidaritet med övriga Europa – själva tar tag i sina problem. För att anpassa utgifterna till intäkterna har man krävt reformer där privilegier avskaffas, krångliga regleringar avvecklas och att skattemyndigheterna driver in skatter.

Det är störst sannolikhet att de två gamla partierna har lärt sig läxan. De gav, inte som så ofta förr, efter för populismen den här gången. De har genom sina valförluster förstått att det trots allt är mycket svårare att förklara budgetkris, räntekris och arbetslöshet än de nödvändiga reformerna av arbetsmarknad, konkurrens, före­tagande och valfrihet i välfärden. Jag hoppas att de nu kan resa sig och visa ledarskap för att återvinna folklig legitimitet. Och jag hoppas att läxan från Grekland sprider sig runt om i Europa.

GUNNAR HÖKMARK
Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att föräldrar uppskattar att kunna välja det som man tror är bäst för de egna barnen. Det finns skilda intressen, skilda behov och olika möjligheter växer fram för var och en när man kan välja. Men om man inte vill kunna göra dessa val för sina barn, eftersom det är stressande att ta ansvar och försöka göra det bästa för dem som man känner bättre än vad offentliga förvaltningar gör så kan man ju frånhända sig ansvaret på många olika sätt. En möjlighet är att man helt enkelt väljer den skola som kommunen anvisar eller helt enkelt den som ligger närmast. Det blir visserligen riktig segregation.

Eller så kan man gå samman med andra föräldrar som känner likadant och tillsätta ett råd av personer som man anser kan göra valen bättre än vad man själv kan: ”De lite klokares råd”. Eller så kan man ringa närmaste socialdemokratiske politiker som i vilket fall som helst ändå anser sig veta bäst om vad som är bäst för andra.

Men man bör också löpa hela linan ut och bekämpa allt annat som tvingar oss att ta ansvar för oss själva och våra familjer. Frågan om boende kan lätt bli stressande. Det finns många alternativ att välja på. Stor eller liten lägenhet, hus eller villa, tegel eller trä? Dessutom gör möjligheten att välja att folk tenderar att bo på olika ställen som de föredrar vilket verkligen skapar segregation. Det skulle i så fall skötas bättre av en kommunal nämnd som avgör frågan om boende för den enskilde. Då kan man också få en bättre övergripande planering av vilka som bor var.

Därmed kan en svår faktor till stress för den som inte vill bestämma över sitt eget liv avvecklas, nämligen valet av tapeter, kakel, golv och köksutrustning för att inte nämna möbler som det finns många alternativ av.

Ja, så har vi kläder att köpa när man ska klä sig vilket lätt kan gå fel om man ska välja själv. Och bil! Och allt annat. Friheten att själv kunna bestämma kan utmålas som stressande när man vill haka på den gamla överhetens föreställningar om medborgarna som mindre vetande. Men för den enskilde är det enkelt. Vill man något annat än det man gjort tidigare väljer man som man vill. Annars kan man göra som andra har sagt till en eller som man gjort tidigare.

Men kolumnister har det alltid svårare. De måste ju i ett fritt samhälle bestämma sig för vad de ska skriva om nästa gång. Den stressen kan bara jämföras med stressen att inte få skriva vad man vill. Då märker man nämligen mycket konkret att ofriheten på alla sätt är värre än friheten. Om man nu inte kan uppskatta friheten som sådan.