Stora internationella forskningsföretag har sin forskning i olika delar av världen och låter forskningen växa där de bästa förutsättningarna finns. Det handlar om kritisk massa, närhet till ledande grundforskning och forskningsinstitutioner som är de mest attraktiva men också om lättheten att rekrytera nyckelpersoner och utveckla företag och marknader.

Denna gång handlar nerläggningen om ett beslut om en existerande verksamhet men lika mycket handlar utvecklingen av stora företags forskningsverksamhet genom en lång rad små enskilda beslut kring rekrytering, nyanställningar och var nyckelpersoner vill utveckla sin forskning. Många enskilda forskare, många enskilda forskningschefer och många små steg avgör var forskningen finns i morgon och var den inte finns. Och i morgon finns inte forskningen i Södertälje och Stockholmsområdet. På det viset påverkas hela regionens ställning som ett forskningskluster inom den medicinska forskningen.

På samma sätt som det inte är ett enda enskilt beslut som formar var stora forskningsanläggningar växer fram finns det heller inte stora enskilda beslut som kan skapa ny forskning i Sverige utan även det handlar om de många enskilda beslut som formar den långsiktiga miljön.

Att investera i forskning på de nivåer som ett kunskapssamhälle ställer istället för att låta industrisamhällets mål vara styrande. Att långsiktigt dubbla de offentliga investeringarna i forskning för att därmed attrahera mer privat finansierad forskning i näringslivet. Att skapa förutsättningar för världsledande grundforskning i offentliga forskningsinstitutioner genom att öka deras oberoende och flexibilitet men också deras resurser. Att utveckla villkoren för svenska och utländska forskare så att en extra skatt på experter inte motverkar rekrytering eller leder till att svenska forskare väljer andra forskningsmiljöer. Att se det svenska näringslivets förutsättningar i dag som en förutsättning för samhällets välfärd i morgon. Att det ligger i hela vårt samhälles intresse att svensk företagsamhet kan skapa nya jobb och tillväxt. Att investeringar i riskföretag och nya verksamheter är bra. Att det är bra med en finansiell sektor som kan och vill investera.

Den mosaik som har grundlagt dagens näringsliv och företagande och därmed vår välfärd är komplicerad och den måste ständigt utvecklas för att vara den mosaik av många förutsättningar som skapar morgondagens välfärd. Ett land som är beroende av företagens forskning för att vara en ledande forskningsnation måste lägga den mosaiken.

När debatten istället handlar om hur man ska minska eller motverka nya alternativ inom välfärd, tjänstesektor, vård och omsorg kan det vara värt att påminna om att det är förnyelsen och investeringarna som lägger grunden för det nya. Vårt problem är inte dem som finansierar i nya verksamheter utan alla de investeringar som inte görs.

Den ungerska regeringen har beslutat att pensionera domare vid en tidigare ålder än andra löntagare, samlat utnämningsmakten av nya domare till personer som står regeringen mycket nära samt öppnat upp för att åklagare ska kunna välja vid vilken domstol någon ska kunna åtalas. Ett skäl till detta är att det ungerska samhället under mycket lång tid har haft en utnämningspolitik som varit helt i händerna på det tidigare kommunistpartiet och dess socialdemokratiska arvtagare. Och på motsvarande sätt har media och andra institutioner präglats av en politiserad maktutövning även i dessa delar.

Nu ursäktar inte vare sig gammal kommunistisk maktutövning före murens fall, eller socialistisk maktutövning därefter, att dagens regering överträder viktiga regler för hur en rättstat ska fungera.

Därutöver har man minskat dataombudsmannens oberoende och dessutom föreslagit att centralbankens styrelse ska ha ledamöter utnämnda direkt av regeringen, något som påverkar dess oberoende.

Allt detta ser EU-kommissionen allvarligt på och har därför inlett en rättslig process för att avgöra om detta är förenligt med EU-rätt. Detta har vi välkomnat och tycker är helt rätt. Detta räcker inte för våra folkpartistiska ledamöter.

Folkpartisterna föredrar en vidare politisk process som handlar om den förda politiken som sådan istället för den rättsliga, eftersom de vill värna om rättstatens regler (!). De menar på fullt allvar att eftersom jag och andra moderater har välkomnat en legal process mot Ungern så accepterar vi att Ungerns regering bryter mot de gemensamma regler som EU bygger på! Det låter inte så genomtänkt om jag får uttrycka mig milt.

De vill hellre att en majoritet i Europaparlamentet, som en politisk överdomstol, ska fördöma majoriteten i det ungerska parlamentet eftersom den bedriver en politik som de själva liksom den socialistiska, och liberala, oppositionen i Ungern inte gillar. Och alla delar av denna politik framställs som att man avskaffar demokratin. Så värnar man inte om det som är demokratins kärna i ett öppet samhälle.

Den ungerska regeringen har enligt min mening gjort allvarliga misstag när en lagstiftning överhuvudtaget leder till en rättslig process på EU-nivå. Men när den ungerska oppositionen nu mobiliserar sina partivänner i Europaparlamentet vill man utöver detta göra den politik man ogillar till en rättssak med politiska domslut.

Genom att reducera allvarliga rättsfrågor till en kampanj mellan opposition och regering i Ungern med Europaparlamentet som arena undergräver man de rättsliga regler vi har. Om tillämpningen av våra lagar blir beroende av vilka politiska majoriteter vi har i enskilda länder och i Europaparlamentet blir det rätten som förlorar.

För dessa länder lever det sovjetiska arvet kvar på många olika sätt. De gamla strukturerna finns kvar, rysk trupp finns kvar eller är ett direkt hot. Ryska industriintressen agerar även politiskt och ryska minoriteter utrustas med ryska pass som en signal över ryska intressen. För dem är samarbetet med EU en möjlighet att skapa sig ett större oberoende och dessutom en process som leder till demokrati och en plats i det Europa man framförallt känner sig höra hemma i.

Det finns en tydlig signal vi kan ge dem och det är att demokrati, rättstat och transparens är det som öppnar deras väg till Europa. Att klargöra demokratins krav som en förutsättning att tillhöra en annan och modernare gemenskap spelar roll även för den gamla maktens företrädare som även i dessa länder känner det obekväma trycket från Ryssland.

Så spelar europasamarbetet även i vår tid och just nu en roll för demokratin och för friheten i länder där detta är bristvara. Och så kan ännu ytterligare steg mot demokrati leda till att konflikterna som finns i denna del av Europa kan läggas åt sidan.

Under dagen diskuterade vi också över de svenska partigränserna ett initiativ för att göra så att Raoul Wallenberg som en europeisk hjälte av stora mått kan bli hedrad och hågkommen i parlamentet med en plats eller ett rum med hans namn.

Utöver detta, genomgång av paragrafer och lagstiftning när det gäller kapitaltäckningsdirektiv, strukturförändringar inom telekommarknaden som kan eliminera behovet av dyrbar roaming för datatrafik, förberedelser inför arbetet med forskningsprogrammet, kommentarer till parlamentets syn på det internationella avtalet för Finanspakten och dessutom lite arbete med de konstitutionella frågor som rör hur valet till parlamentet går till. Som av en ren slump vill ett antal stora länders företrädare ha ett system som ger stora länder ännu fler mandat. Det går rakt emot den fördelning som gav Sverige två ytterligare mandat. Och det behöver stoppas. Sånt tar också sin tid. Och hänger på något konstigt sätt samman med friheten och freden.

Detta förenas med att vi också ser fler politiska krafter som tävlar om regioner och länders framtida utveckling. Kina har en aktiv agenda för att påverka och vinna inflytande. Ryssland har en energipolitik som syftar till att knyta fler till sig. I Mellersta Östern ser vi en utveckling där länder som Iran aggressivt vill sätta en ny agenda. Det är en politik som man gärna förenar med den islamistiska dagordning som tävlar om den politiska makten i de länder som nu prövar demokratins möjligheter i norra Afrika.

Det är inte självklart vad som händer i vare sig Nordafrika eller i Mellersta Östern. Men en sak vet vi. Situationen i dessa länder kommer inte att stanna vid det gamla.

Där framtiden är osäker finns det desto större möjligheter och större anledning att påverka. Det gäller för Europa och EU att i dessa delar av världen inte bara vara ett föredöme som förenar öppna samhällen och personlig frihet med civilisation, demokrati och välstånd. Vi behöver också göra vad vi kan för att stärka demokratiska krafter som sätter individens rätt och värdighet i förgrunden. På det viset kan vi ge stöd till en utveckling som ger marknadsekonomi och tillväxt, liksom sekulära samhällen som utvecklas på rättsstatens och demokratins grund. Det bidrar inte bara till bättre samhällen där utan också till en fredligare och stabilare omvärld.

Den arabiska våren har visat att de grundläggande fri- och rättigheterna inte är något unikt västerländskt, ett tankesätt som är några få människor i det rika norr förunnat. I stället är det som många av oss – men inte alla – alltid har hävdat, något universellt allmänmänskligt. Det är inte bara vi i Europa och USA som vill kunna utrycka oss fritt, välja vem som ska styra våra länder och kunna sätta upp ett grönsaksstånd utan att få det konfiskerat av maktens godtyckliga tentakler. Viljan till frihet och ett drägligt liv finns lika stark i arabvärldens samhällen som i våra.

Frågorna om vart arabvärlden nu tar vägen är många. Man kan tänka sig två olika scenarier, visserligen dragna till sin spets, men som ändå kan vara nyttiga som referenspunkter.

I det första scenariot lyckas al-Assad i Syrien bita sig fast vid makten genom ohämmat våld mot sina egna medborgare. Ryssland och Kina blockerar fortsatt en FN-resolution och ett internationellt agerande. När antalet döda uppnått ännu högre tal än i dag orkar folket inte längre, utan resignerar, och hukar under det brutala våldet. Europa ser stillatigande på hur tyrannens förtryck sjunker in. Den arabiska socialismen under Baath-partiet lever kvar.

Al-Assads seger ger svallvågor över resten av regionen. En framgång för det brutala våldet och förtrycket stärker modet hos dem som hellre ser det brutala våldet än att ge upp sin makt. Iran blir stärkt. Den arabiska våren riskerar då att glida över till en vinter utan demokratiska framsteg. Förtrycket blir kvar. Inga fler diktaturer faller.

I de länder där revolten redan ägt rum byts de gamla förtryckarna ut mot nya. De islamister som framställer sig som moderata – i Egypten och Tunisien – riskerar då bli dominerade av de krafter som är kompromisslösa. I stället försvagas kvinnans ställning, demokratin blir satt ur spel och marknadsekonomin får aldrig något utrymme att skapa välstånd. Enskilda människors rätt och värdighet går förlorad till förmån för ett mer eller mindre totalitärt system.

Länderna vänder sig bort från väst, tar den inåtvända vägen. Rörligheten vad gäller såväl varor, tjänster och kapital som människor och information begränsas. Det sker ingen inom-regional integration.

De liberala krafterna hinner och orkar aldrig samla sig och bilda en kritisk massa utan försvinner både ut i periferin och ner under jorden.

I det andra scenariot får omvärldens tryck i kombination med det syriska folkets mod al-Assad på fall. Syrien blir därmed det första stora arabiska landet utanför Nordafrika där den arabiska revolten lett till drastiska förändringar, något som skapar nya vågor av frihet i regionen, där olika regimer – av rädsla för att utvecklingen ska spridas till deras länder – lättar på förtrycket. Den arabiska Baath-socialismen förpassas då till historien så som vi såg socialismen i Europa förpassas till det förgångna när muren föll. Iran förlorar sin viktigaste allierade i regionen.

I Tunisien och Egypten visar sig de valvinnande islamisterna vara så moderata som de påstår. De utvecklas i riktning mot det turkiska AK-partiet, snarare än mot sunnimuslimsk extremism. De blir arabvärldens motsvarighet till kristdemokrater, och utvecklar stabilitet, öppenhet, rättsstat och marknadsekonomi. Öppenheten mot omvärlden blir en central utvecklingsstrategi, och regionens länder integreras sinsemellan, med EU och den inre marknaden som förebild. Ett europeiskt perspektiv skapar en ny bild av förnyelsen av det arabiska samhället.

De islamdemokratiska partierna utmanas av liberala rörelser, som tack vare förenings- och pressfrihet lyckas bygga upp en kritisk massa. Inom en tioårsperiod har ett demokratiskt maktskifte efter val och utan våld ägt rum.

De två scenarierna är som sagt dragna till sin spets. Det finns massor med varianter och nyanser att diskutera. Men vilken väg Arabvärlden väljer är viktigt inte bara för araberna, utan även för Europa. Och vi som européer har en skyldighet att göra vad vi kan för att påverka regionen i rätt riktning. Även om dessa länder ligger långt från Sverige tillhör de Europas absoluta närområde. Och vårt inflytande är stort, och har potential att vara ännu större.

I en värld där USA vänder sig inåt, både för att landet har egna inhemska problem och för att det råder en motvilja till engagemang i andra delar av världen, är det viktigt att EU kliver fram och tar sitt ansvar. Det var främst brittiska och franska styrkor som upprätthöll flygförbudszonen över Libyen. Men nu måste vi visa en annan kraft och styrka när det gäller de idéer som ska ligga till grund för den framtida utvecklingen i denna del av världen.

Nu gäller det att vår politik utformas så att vi gör vad vi kan för att så mycket som möjligt av scenario två blir verklighet. Det handlar om friare tillgång till den europeiska marknaden, stöd till kapacitetsuppbyggnad för demokratiska krafter och hjälp till att upprätthålla öppenhet på olika sätt.

Det vinner både vi och araberna på. De liberala krafterna i Nordafrika och Mellanöstern ska veta att de har en vän i den Europeiska unionen. Det är en uppgift för EU, för regeringar och politiska partier. I stödet för demokratins krafter finns det ett oändligt antal uppgifter bara vi ser de möjligheter som finns.

Gunnar Hökmark, MEP och ansvarig inom EPP-gruppen för grannskapspolitik

Det sa Gunnar Hökmark, vice ordförande i Europarlamentets största partigrupp EPP efter att ha lett ett möte med den politiska kommitten till den gemensamma parlamentariska församling som etablerats mellan EU och de sex partnerskapsländerna Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Armenien, Azerbadjan och Georgien. Vitryssland deltar inte i det parlamentariska samarbetet så länge man inte uppfyller grundläggande krav på parlamentariska val.

Europeiska länder ska ha möjligheter till ett ökat europeiskt samarbete men det ställer krav på transparens, rättstat och demokratisk utveckling, sa Hökmark.

Däremot minskades risken för en splittring genom att Finanspakten blev så öppen som den blev med möjlighet för bland annat Sverige att vara med. Men likväl står nu Storbritannien och Tjeckien utanför helt samtidigt som nya motsättningar skapats. Och budgetunderskotten har inte sjunkit i något land på grund av pakten. Det är i själva verket först någon gång efter 2020 som regeln om en skuldbroms i medlemsstaternas lagstiftning blir relevant, då bör Tyskland ha nått ner till 60 % . Nu återstår, inte minst för ett land som Frankrike att själva göra det som man har velat skapa en inre klubb inom EU för att reglera för andra.

Och viktigast av allt, inte minst för Portugal och Spanien som nu möter växande räntetryck på grund av att Grekland går allt närmare en konkurs, det finns ingen bättre brandvägg än reformer för tillväxt som skapar förtroende och tillväxt. Frankrike må vilja införa en finansiell transaktionsskatt men tillväxt blir det inte. Och på denna punkt, att skapa tillväxt, måste Europas ledare skärpa sig, vare sig man är på toppmöte eller hemma.

Huvudnumret i dag är emellertid den så kallade Finanspakten, som i princip innehåller de regler som redan har rätt i kraften genom att parlamentet och rådet i höstas lagstiftade om skärpta budgetregler. Nu återkommer några av de lite skarpare förslag som då Italien, Frankrike och Tyskland sa nej till, men ny på initiativ av Frankrike och Tyskland.

Det innebär att det nya fördraget inte så mycket löser dagens budgetproblem som skapar nya politiska när några länder ställs utanför, eller ställer sig utanför, samtidigt som andra är med. Risken för nya motsättningar är större än det som nu kan vinnas genom ökat förtroende. Samtidigt måste strävan vara att alla ska kunna vara med även i denna struktur som ligger vid sidan om det egentliga EU eftersom ekonomisk politik och annat kommer att diskuteras här och risken är att vi annars får en uppdelning som motverkar att vi kan få ett sammanhållet och starkare Europa.

Ett mer sammanhållet Europa och ett Europa som utnyttjar sin styrka får vi genom en politik som avreglerar och liberaliserar och som genom stabila offentliga finanser och låga skatter gör det möjligt med tillväxt. Det är öppenheten som binder samman Europa, inte nya klubbar för beslut.

Det är viktigt att de reformer för budgetstabilitet inom EU, som nu förhandlas, inte genomförs så att de länder som har euron blir till en egen klubb och de som av olika skäl står utanför blir till en annan. Då riskerar vi att få en uppdelning av Europa som vare sig löser de grundläggande problemen eller ger de möjligheter till den tillväxt vi behöver, skriver Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker.

De budgetpolitiska reglerna innehåller inte så mycket nytt eller relevant för de kommande tio årens budgethantering men förslagen om beslutsfattande i en särskild struktur kan leda till ett EU som utvecklas i olika takt och i olika grupper och som gör det svårare att genomföra de regler och de reformer som kan göra hela Europa starkare.
De senaste 20 åren har Europa genomgått en mirakulös förändring. Efter järnridåns fall har vi sett en enhetsprocess som då hade kallats naiva fantasier. Många av de länder som i 50 år led under socialistiskt förtryck och sovjetisk makt bakom järnridån i ett delat Europa är nu delar av ett gemensamt och öppet Europa.

Med utvidgningen mot Västra Balkan, där Slovenien redan är medlem, Kroatien i färd med att bli det och flera andra länder i regionen strävar mot medlemskap kan ännu ett av Europas öppna sår läkas. För dem som levde i eller flydde från den etniska rensningen och krigen är detta konkret verklighet, för oss andra är det en påminnelse om att fred och säkerhet inte handlar om högtravande formuleringar utan något som uppnås genom konkret politik.

Euron inte orsak till skuldbördan
Den europeiska ekonomiska krisen beror på att politiska beslut i många länder har lett till vikande konkurrenskraft och växande underskott och skuldbördor. Problemen hade inte varit mindre utan den inre marknaden och den fria rörligheten. Deras underskott och deras skuldbördor hade inte blivit mindre om de haft en annan valuta. Vi har sett underskott och skuldbördor växa i såväl dollar, pund, lat som isländska kronor.

Ländernas beroende av varandra gör skuldkrisen till en europeisk kris. Skulder har finansierats av banker i andra länder. Underskott och besparingskrav i några länder minskar efterfrågan på ett sätt som påverkar tillväxten för oss alla. På samma sätt som de stora underskotten och lånekrisen i USA tillsammans med Lehman Brothers konkurs kom att drabba den euroepiska ekonomin, ser vi hur den europeiska ekonomin är ett problem för varje enskilt land men också för USA.

Två utmaningar
Den europeiska krisen är inte en utmaning för EU för att den skapats av det euroepiska samarbetet utan på grund av att europeiskt samarbete ger oss bättre möjligheter att ta oss ur krisen och undvika framtida upprepningar. Det handlar om två utmaningar.

För det första en stabilitet för den finansiella sektorn genom gränsöverskridande lagstiftning för finansiella marknader och offentliga finanser. I ett gränslöst Europa kräver det gemensamma regler och gemensamma lösningar. Det räcker inte med att några länder samarbetar eftersom problem i varje enskilt land snabbt blir ett problem för oss alla.

För det andra behövs reformer för att utveckla konkurrenskraft och tillväxt. Det handlar om att utveckla den inre marknaden så att EU som i dag är världens största ekonomi också kan bli världens mest dynamiska marknad. Det kan bara ske genom att vi tar vara på hela Europas möjligheter, inte genom olika strukturer och olika spår för samarbetet inom EU.

Viktigt att Sverige deltar
Därför har vi svenskar anledning att slå vakt om att hela Europa kan hållas samman, inte bara för att det är viktigt för vårt inflytande utan också för att det är avgörande för Europas möjligheter att resa sig ur krisen att vi tar vara på den dynamik som hela EU kan ge.

Därför bör vi se till att det finanspolitiska samarbetet utvecklas med vårt deltagande och med så stor öppenhet för alla medlemsländer som möjligt och utan att de beslut som där fattas står i strid med EU:s gemensamma lagstiftning, som binder oss samman och öppnar EU för alla. De partier som hellre vill att Sverige ska sitta på läktaren och se på riskerar inte bara ge Sverige mindre inflytande utan också att bidra till ett uppdelat Europa som gör oss alla svagare.

Gunnar Hökmark
vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen

Vi har välkomnat att kommissionen har inlett en rättslig prövning för att pröva om detta bryter mot EU-rätt, en fråga som ytterst kan avgöras av EU-domstolen. Ungern ska uppfylla alla rättstatens regler och för att pröva detta ska EU självt uppfylla rättstatens principer, nämligen en legal prövning istället för en politisk rättsprocess.

Det förvånar oss att våra folkpartistiska vänner hellre väljer den politiska processen än den rättsliga. Därmed bidrar man till att urgröpa allvaret i de rättsliga regler som gäller för EU-samarbetet genom att göra kritiken mot den ungerska regeringen till en del av den ungerska inrikespolitiken. Så hävdar man inte rättstatens principer.

Det finns flera skäl till att vi inte deltar i politiska kampanjer mot enskilda länders regeringar men naturligtvis stödjer den legala granskningen.

Europaparlamentet är ingen domstol. Om regeringen i en medlemsstat bryter mot EU:s fördrag eller andra åtaganden landet har mot EU, är det kommissionens uppgift att dra landet till domstol för att få rättelse. Om man anklagar någon för att bryta mot rättsstatens principer är det ju särskilt viktigt att man följer rättstatens principer och inte anordnar skådeprocesser.

Medlemsstaterna lyder inte under Europaparlamentet. Det är medborgarna i medlemsstaterna som genom öppna och fria val styr varje lands egna angelägenheter, inte Europaparlamentets majoritet. Vi anser inte heller att parlamentet skall recensera riksdagsbeslut i medlemsstaterna.

Det är vår uppfattning att Europaparlamentet skall utöva sin viktiga makt över lagstiftningen seriöst och på ett sätt som väcker respekt bland dem som ute i medlemsstaterna skall tillämpa och följa lagarna. Att avgöra vem som har rätt och fel i Ungern vad gäller politiken är det ungerska folkets sak, vad som är legalt acceptabelt tillhör den rättsliga processen. Vi vill inte heller att Europaparlamentet ska döma den svenska riksdagens beslut.

Vi är därför lite förvånade över att våra folkpartistiska kollegor i Europaparlamentet på Brännpunkt 26/1 väljer att söka strid med oss i EPP-gruppen om inrikespolitiken i Ungern.

Förutom att problemen i Ungern, för sådana finns det visst, döljs bakom grälsjukan mot oss, är det lite förvånande att de så tveklöst tar ställning för det gamla Ungerns kommunistiska lagar och regler.

Ungern är det minst reformerade landet av de kommunistiska stater som under 50 år förtrycktes bakom järnridån. Reformeringen börjades tidigt men blev just därför aldrig särskilt grundlig. De gamla kommunistiska strukturerna gled försiktigt över i nya, demokratiska former. De gamla kommunisterna omvandlade sig till demokrater i partier som vi via namnet känner igen från väst. Medierna togs över privat av de som tidigare styrt och några genomgripande omprövningar och granskningar av det förflutna blev aldrig av. Men det var de gamla som styrde i nya kläder.

Tyvärr ser vi mycket anti-semitism och romernas situation i Europa är mycket svår. Men varför attackera Fidezs för detta? I våras antog Europaparlamentet med stor majoritet och hela EU en strategi för att minska romernas utanförskap. Den drevs hårt av Ungerns nuvarande regering, som var ordförande i Europeiska rådet, och parlamentets ansvariga ledamot var dess enda romska ledamot, Lívia Járóka, från EPP-gruppen och Fidesz.

I den ungerska riksdagen är tre av de fyra romerna ledamöter från Fidesz och en från de gröna men ingen representerar de partier som satt i regeringsställning förra mandatperioden och som nu är så upprörda i opposition. Den grundlag som nu väcker sådan vrede hos folkpartisterna har brister som vi från politiska utgångspunkter kan kritisera men som vad gäller EU måste prövas utifrån rättslig grund. Vi har i olika sammanhang understrukit till våra politiska vänner att lagstiftning inte får stå i konflikt med grundläggande regler för ett öppet samhälle och vi har gentemot dem gett vårt entydiga stöd för kommissionens agerande mot Ungern.

Det är mot denna bakgrund förvånande att våra liberala kollegor så våldsamt angriper den nya ungerska grundlagen utan att någonsin varit motsvarande upprörda över den gamla. Ungern styrdes förra mandatperioden av partivänner till svenska folkpartister och socialdemokrater med stöd av den stalinistiska grundlagen från 1949.

Så upprörda var de aldrig då. Och nu gör de gemensam sak med det gamla ungerska kommunistpartiets kampanj mot en regering som vann ett unikt stort folkligt stöd. De väljer den politiska processen istället för rättstatens. Det är inte så vi gör Europa bättre.

GUNNAR HÖKMARK

ANNA MARIA CORAZZA BILDT

CHRISTOFER FJELLNER

ANNA IBRISAGIC

ALF SVENSSON

Europaparlamentariker i EPP-gruppen

Den stora frågan på Europeiska rådets möte är den fortsatta processen med den så kallade finanspakten. Det är ett initiativ som har tillkommit på franskt och tyskt initiativ och tillför i substans, vad gäller regelverk för de offentliga finanserna, inte så mycket. De bestämmelser som avtalet ska innehålla finns redan i ny EU-lagstiftning förutom kravet på en skuldbroms på 60 % . Den kommer i sin tur vara relevant först om 10 år. Dessförinnan är dagens bestämmelser tvingande vad gäller förändringar.

Det är med andra ord inte dagens problem som det nya avtalet om finanspakten löser framtida samtidigt som det skapar nya vad gäller politikens beslutstrukturer. Så har därför den stora frågan blivit vilka som ska vara med och inte, vilka som ska stå innanför och vilka som ska stå ute. Lite bygger den föreställningen på att EU fungerar bättre med en liten klick som bestämmer i centrum än med alla nya medlemmar. Men i verkligheten är det så att den lilla kretsen också är den som står för de större ekonomiska problemen, delvis därför att där har föreställningen om att ekonomiska problem löses med politiska uttalanden dominerat för länge. Det är inte utvidgningen som har var eller är problemet utan förstelningen.

Så är det först nu som Nikolas Sarkozy föreslår skattereformer i form av höjd moms och sänkta arbetsgivaravgifter, och tydligen också en fransk transaktionsskatt. Det kan vara bra för Europa att få se konsekvenserna av en sådan men dåligt för Frankrike.

Att Sverige ska vara med i finanspakten är bra och en fördel för ambitionen att hålla samman hela EU. Regler som leder till stabila offentliga finanser är bra. Men ännu bättre är det om vi också kan få igång en politik för tillväxt.