Europeiska Unionen är större än politikens institutioner och långt mycket bättre än dåliga beslut

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Ett problem för Sverige och svensk EU-debatt är att det ständigt handlar om att säga ja eller nej till ett förslag, oavsett varifrån det kommer och vilket ursprung det har. Det skapar en passivitet gentemot den politiska processen och därmed och ett förhållningssätt som bland de mer troskyldiga Europavännerna blir till att vi måste säga ja till allt eller nej och ställa oss utanför. Föreslår EU-kommissionen nya skatter, ökade utgifter, större budget eller mer makt att bestämma över välfärden så säger den troskyldiga EU-vännen ja i tron att kommissionen är den sanna uttolkaren av läran och att man själva vill vara dess profeter. 

Glömmer gör man helt att EU är Europeiska Unionen, något betydligt mer och större än EU-kommissionen, eller parlamentet, och långt väldigare i sin kraft och betydelse. Det är nära 500 miljoner människor som i fri rörlighet (ja, inte just nu) över gränserna formar en gemensam ekonomi och en gemenskap som skapar förutsättningar ingen medlemsstat ensam kan skapa. 

För den enskilde medborgaren innebär det en frihet, en tillgång och en öppenhet som binder samman människor och stärker den enskilde. Europeiska unionen har gett Sverige och Europa liberaliseringar och en öppenhet som är ovärderlig för vår ekonomi, svenska företags möjlighet till utvecklig och öppna marknader som skapar en daglig dynamik och innovation utan att vare sig kommissionen, parlamentet eller rådet säger ett knyst. Den gemensamma marknaden bygger självfallet på regleringar och en del av dem är överreglerande men det är gemensamma regleringar som formar en gemensam marknad till skillnad från nationella regleringar som formar nationella marknader. 

Den som tror att Sverige utanför EU skulle stå fritt från regleringar har glömt den svenska politiska verkligheten med rödgrön regering och regleringsivriga partier i riksdagen med en oändlig kaskad av förmyndarvilja, plastpåseskatter, energimarknadsstyrning, en uppsjö av regler och lagar kring folkhälsa, strandskydd, länsstyrelsers byråkrater, kommuners bygglovshantering, bankskatter, regleringar ovan den gemensamma EU-lagstiftningen. 

Den gemensamma marknaden är liberaliserande till sin natur. De öppnar upp för konkurrens och etableringsfrihet. Det har vi sett när det gäller flyg, tåg, post, telekom, energi, finans och bank samt alla andra varor och tjänster. Flödet av varor och tjänster är så omfattande och påverkar människors trygghet och välfärd i en så stor omfattning att det är svårt att fånga i belopp. Det handlar i grunden om förutsättningarna för vår vardag, våra samhällen och vår välfärd. 

Det är slående att de troskyldiga EU-vännerna glömmer detta, att EU är så mycket större än den politiska beslutsprocessens institutioner i Bryssel, lika mycket som de så kallade EU-skeptikerna gör det. 

Glömmer gör de båda också att liksom i alla demokratiska system utsätts förslag för kritisk granskning och förändring. Det finns inget förslag som kommer från kommissionen som inte förändrats innan det blivit till lag. Kommissionens stora makt och gloria är något som är en myt men som både de troskyldiga och de skeptiska delar. Det som kommissionen säger är inte sant, riktigt och rätt för att kommissionen har sagt det. Det blir heller inte till verklighet för att kommissionen har föreslagit det. Under hela min tid som Europaparlamentariker var det min främsta uppgift att förändra och förbättra och jag gjorde det inom de allra flesta områden. Och så är det, det finns inget förslag som inte förändras innan det blir till verklighet. 

Telekomlagstiftningen drevs fram emot mer av öppen marknad och konkurrens istället för stora satsningar gentemot de stora aktörerna. Sänkta priser och avskaffade kostnader för roaming kom att till allra största delen följa marknadsprinciper istället för prisreglering.  Större kapacitet byggdes genom att en fri konkurrens drev fram den. Energimarknaderna fick en konkurrens som vi nu bara ser början på, och som svenska regeringen inte förstått ett smack av eftersom man fortfarande talar om energipolitik utifrån en nationell hushållningsprincip från 1980-talet. Banksektorn fick en möjlighet att få stabilitet genom stödinsatser under förutsättningarna att de gamla ägarna i så fall fick se sina värden förlorade. Och så vidare. Inget förslag blir som det föreslagits utan det har förändrats. 

Denna insikt, att man måste stå på och förändra och framförallt formulera en egen agenda har gått förlorad i svensk debatt och reducerat regering och många andra till funktioner som är för eller emot, eller försöker motverka det man antingen själv har föreslagit i tron att det skulle bli som man själv trodde – som den sociala pelaren – eller lindra när det påverkar svenska intressen. 

Det går att säga att förslag är dåliga och att politiska inriktningar är fel utan att man därmed är kritisk mot Europa, EU och europeiskt samarbete. Europeiskt samarbete handlar tvärtom att förändra och förbättra för att i samarbetets form finna varandra och överbrygga klyftor, skillnader och olika uppfattningar. Det innebär också att om man anser och säger att förslag är dåliga, eller rentav riktigt dåliga, så är man inte fiende till EU och än mindre underkänner man ett samarbete som har öppnat upp marknader och skapat säkerhet och fred i Europa. Man är däremot kritisk till en politik som man inte anser uppfyller de mål man prioriterar. Vill man Europa väl vill man inte det första bästa utan det bästa möjliga. De troskyldiga och skeptikerna verkar båda från sina egna utgångspunkter inte ha förstått detta. 

Det så kallade återhämtningspaketet är ett exempel på detta. Det är ett dåligt förslag. Inte för att det är dåligt att ha ett återhämtningspaket. Oavsett vad man tycker om italienska pensioner, franska regleringar och godtycklig administration i länderna kring medelhavet så har pandemin skapat en ekonomisk chock för oss alla och för dessa länder i synnerhet, just eftersom de oavsett politisk färg har fört en politik baserad på illusionen att om staten bestämmer mer och ökar utgifterna så växer välfärden. Det innebär också att det finns både ett politiskt och ekonomiskt intresse att i ett första steg bidra till stabilitet och i ett andra till återhämtning. Riskerna för politiska sammanbrott som föder destruktiva krafter ska inte underskattas – Europa har sett det ända in i det som vi kallar vår moderna tid – och påverkar oss alla. Ekonomier i fritt fall drar med sig även starka ekonomier av det skälet att vi handlar och är beroende av varandra därför att vi är grannar. 

Att utforma stödpaketet som bidrag, eller som det nu blev till slut, ungefär hälften är en dålig idé. Det skapar andra motsättningar mellan länderna och inom dem. Det innebär att man riskerar att föda inkompetenta byråkratier och medverka till politiskt godtycke i investeringar, utan någon prövning av lönsamhet och kommersiella möjligheter, något som är en europeisk historia av misslyckanden var det än prövats. 

Genom lån tvingar man fram ekonomiska bedömningar och ekonomiskt ansvar. Storskaliga planekonomiska industriprojekt och investeringar har aldrig fungerat i marknadsekonomier och än mindre i planekonomier där de hör hemma. 

Det blev ett dåligt resultat. Tanken på EU-skatter är ännu sämre. Dem kan vi säkerligen få bort om vi agerar smart. Det kunde säkerligen ha blivit bättre om Sverige hade byggt fler allianser, fått in Finland i gruppen av sparsamma tidigare, fått de baltiska staternas stöd, fått med oss Irland och därmed också fått Tyskland att välja en annan väg än den franska. En annan vision om återhämtningen hade format en annan agenda. 

Innebär detta unika fall av gemensam skuldsättning, hur fel det än är, att EU genom att 0,3% av BNP avsätts i årliga bidrag som ska betalas fram till 2058 blivit en planekonomi, en transfereringsekonomi eller att EU finansierar italienska pensioner? Är det ett historiskt genombrott mot en förbundsstat där rika länder finansierar fattiga? Har EU blivit en federal stat? Eller innebär det att EU blivit en statskapitalistisk union? 

Nej, bara förhandlingarnas genomförande visar detta. Det faktum att gruppen av sparsamma växte understryker det. Nej, vare sig Tyskland eller de nordiska länderna kommer vilja göra detta annat än som en engångshändelse. Det kan kanske komma andra engångshändelser men inte som struktur. 

Innebär detta att EU med sina marknader, konkurrens, etableringsfrihet, gemensamma försvar av demokrati och mänskliga rättigheter ( ja jag vet att det är knackigt och allvarligt med Polen, Ungern, Rumänien och Malta och att socialdemokrater och media glömmer de två senare men vore ännu värre om de löd under Putin och oligarkerna), globala försvar av fri handel, klimatagendan och gemenskapen mot Kina och Ryssland liksom viljan att utveckla närområde mot demokrati och utveckla ekonomiska relationer med hela världen inte minst Afrika är kass? Någon säger säkerligen att vi vore starkare i allt detta om vi stod där själva men det vet vi ju är fel eftersom verkligheten inte följer drömmar utan hårda realiteter. 

Så det var ett dåligt beslut. Men det gör inte Europeiska Unionen dålig. I en demokratisk process vinner och förlorar olika uppfattningar men det gör inte den demokratiska processen sämre. Tvärtom så är den demokratiska processen till för att hantera olika uppfattningar. På samma sätt som mängder av dåliga beslut i Sverige från kärnkraft till plastpåsar och de en gång införda löntagarfonderna inte gör den svenska grundlagen till en dålig idé. Demokratin innehåller motgångar. Men ger oss också anledning och förutsättningar att formulera en agenda för hur Europas politik bör se ut. Vi är ju inte tonåringar som slår i dörren för att ingen i hela världen förstår oss. Vi har tvärtom alla möjligheter i våra händer. Så fungerar vuxna länder och vuxna medborgare. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.