Europas öppenhet kräver rättsstatens regler

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Samtidigt som Rysslands krigföring fortsätter i Ukraina ackompanjerad med desinformationskrigföring, stöder Ryssland nu regimen Assads krigföring mot det egna folket, även denna insats präglad av desinformationskrigföring. Det innebär att flyktingvågen från Syrien består samtidigt som flyktingläger växer och andra flyktingar tillkommer. Det handlar inte om 100 000 flyktingar utan om väsentligt mer och det handlar inte om just bara den akuta utmaning vi nu ser utan en långsiktig utveckling där allt fler kommer att försöka ta sig till de länder som kan erbjuda ett fredlig och drägligt liv.

 

Mot den bakgrunden var sexpartiöverenskommelsen som presenterades i fredags välkommen. Tillfälliga uppehållstillstånd är en viktig signal liksom en översyn av de olika kostnader som sociala rättigheter ger. Det var också ett sätt att samla ett bredare svenskt politiskt ledarskap kring att Sverige är ett land som är öppet för människor från andra länder men också att vi inte ska vara det enda som tar ansvar.

 

I helgen träffades EU-kommissionen och medlems- och kandidatstaterna i Bryssel. Det underströk de påfrestningar och motsättningar som flyktingvågorna nu leder till på Balkan. Det finns en del politisk vanmakt i de uttalanden som gjorts men i slutändan fanns ändå en vilja att samarbeta. Samtidigt ser vi hur ett europeiskt samarbete inom detta område är helt avgörande, inte bara för

 

Samtidigt har vi i Sverige drabbats av vansinnesdåden i Trollhättan. Sådana tragedier kan vi aldrig helt skydda oss mot eftersom det finns hat bland människor även i det svenska samhället. Attentat mot flyktinganläggningar är ett annat uttryck för det. Det finns utöver den uppenbara tragedin, och risken för att det ska hända igen, en risk för att vi låter tragedier som dessa sätta en bild av det svenska samhället med de motsättningar och den rädsla det skulle ge.

 

Sverige är inte ett land som kan betecknas som ett land där flyktinganläggningar står i brand. I Sverige tas väldigt många om hand och välkomnas som i få andra länder. Det gäller det offentliga Sverige och det gäller det civila samhället.

 

Sverige är heller inte ett land som präglas av att barn eller vuxna behöver känna en särskild risk för att utsättas för våld eller att mördas för att de har en viss hudfärg. Riskerna som vi alltid möter från hatet och från våldet måste alltid tas på allvar men får inte leda oss till att beskriva Sverige på ett sätt som ger en bild av vårt samhälle som sådant som inte är sann. Det faktum att vi har sett vansinnes- och våldsbrott av olika slag gör det inte rätt att skapa en stämning av rädsla och fruktan för ”de andra” genom att sätta dessa bilder på vare sig svenska folket eller på nyanlända.

 

Det finns alltid anledning att minska de risker som var och en möter, från hatbrott eller terror till vardagens våld. Men en dramatisering av det som redan är ett tragiskt drama i sig riskerar inte bara att skapa mer rädsla än befogat utan också skärpa motsättningar, som vi vill bekämpa.

 

Vi måste hantera och möta de utmaningar vi nu står inför på ett effektivt och sakligt sätt.

 

Vi behöver påminna oss om att Sverige har kunnat hantera en relativt omfattande invandring kombinerad med hög ekonomisk tillväxt och stabilitet i offentliga finanser. Samma mönster ser vi i andra länder, som till exempel Tyskland och Storbritannien som också haft en stor andel invandring. Här finns många samband, och några är att öppenhet som sådan ger nytänkande och dynamik, ett annat självfallet att många sökt sig till växande ekonomier men inte minst att de som har kommit på olika sätt har bidragit till den ekonomiska utvecklingen.

 

Sedan måste vi ta till oss att det som nu sker inte handlar om en enskild flyktingvåg utan om ett nytt mönster, där tragedierna och eländet i Syrien och Irak har accelererat en utveckling mot växande flyktingläger i närområdet och en iver att söka sig så långt bort som möjligt. Men i en värld där välståndet ger växande möjligheter att resa och ta sig bort från relativ fattigdom kommer vi få se allt fler som söker sig bort från misär och krig, och allt fler som söker sig till fred och stabilitet.

 

Därför handlar utmaningarna nu om mer än att fördela de 160 000 flyktingar diskussionerna nu har handlat om, det handlar om att hantera flyktingvågor betydligt större än så och över en lång tid framöver. Det kräver en europeisk förmåga att upprätthålla kontroll över gränser, ett ansvarstagande som varje land tar beroende på var flyktingar söker asyl, ekonomier som är öppna och möjliggör för människor att få jobb och en rättsordning som är likvärdig inom EU.

Det är självfallet viktigt att olika medlemsstater nu tar sitt ansvar med olika kvoter av de flyktingar som nu ska fördelas men det är bara ett sätt att kortsiktigt hantera en akut och begränsad situation. I det långa loppet kommer flyktingar inte att leva kvar där villkoren är dåliga och där mottagandet är dåligt. Rörligheten som leder människor till Europa kommer också sätta sin prägla på livet i Europa. Motsvarande gäller den så kallade fördelningen i kommuner. Sverige består av mer än kommuner, nämligen arbetsmarknad och bostadsmarknad som är mer definierande för var man bosätter sig.

Min slutsats är att för att en reglerad invandring, med öppenhet och med tydliga regler, ska kunna upprätthållas i Sverige måste den upprätthållas också i EU. Det är nödvändigt att Europas gränser är kontrollerade, inte för att de ska vara stängda utan för att asylhantering och bosättning kan följa de regler vi har. Det är på motsvarande sätt viktigt att Sverige upprätthåller den rättsstatliga dimensionen i vår flykting- och invandringspolitik.

De som har rätt till asyl ska få asyl men om inte måste man söka sig någon annanstans. Vi måste också se till att andra tar mer ansvar oavsett olika kvotbeslut och deras genomförande.

En utgångspunkt måste vara att flyktingar tar skydd där de kommer och att värdlandet uppfyller sina krav. Det gäller våra närmaste grannar Danmark, Norge, Finland men också kontinentens alla andra länder och Sverige måste se till att vårt regelverk upprätthålls så att vi inte får problem vi inte kan hantera.

De volymer som vi nu möter är hanterliga för Europa men svåra för ett enskilt land att ta en alltför stor del av. Det ställer krav på att vi stärker uppföljningen och upprätthållandet av våra regler och lagar men också att vi anpassar sociala förmåner till vad som är ekonomiskt möjligt och rimligt också utifrån ett europeisk perspektiv. Det är rätten till asyl i det enskilda landet som ska vara avgörande. Annars skapar vi konsekvenser som underminerar våra möjligheter att uppfylla öppenhetens politik.

Vi måste också klargöra att det är skyddsbehovet som är avgörande, inte vare sig volym eller viljan att komma hit. Annars riskerar vi att inte kunna ta emot dem som behöver mottagandet främst.

Rättsstatens institutioner måste vara kompetenta att hantera de utmaningar vi nu står inför. I ett stabilt samhälle ska staten vara stark. Det gäller polis, rättsväsende och i dessa frågor asylhantering. Hatets röster och aktioner ska bekämpas genom opinionsbildning och ytterst genom rättsväsendets kraft. I reaktionerna mot våldsdåd får inte finnas någon relativisering. Polisen måste klara att upprätthålla lag och ordning i varje del av vårt samhälle. Det får inte finns någonstans i vårt land där något annat än svensk lag gäller. Var och en som kommer från ett annat land ska veta att detta är en trygghet för alla, oavsett varifrån man kommer men som också ställer krav på var och en.

Jag vill hellre leva i ett land som människor vill komma till än ett land som ingen vill till, eller flyr ifrån. Det är min bestämda uppfattning att öppna samhällen alltid vinner över slutna, att tolerans alltid vinner över intolerans och att dynamiken i ett öppet samhälle vinner över det slutnas. Men det kräver att vi upprätthåller de regler som friheten, öppenheten och rättsstaten förutsätter. Det förutsätter att vi agerar så att hela Europa tar ansvar, inte bara genom att lova utan genom att leva efter de krav detta ställer. Det förutsätter också att vi vågar och orkar diskutera de problem som vi har framför oss, både vad gäller ekonomiska förutsättningar och vad gäller integrationens problem. Det är nämligen en förutsättning för öppenheten och för integrationen.

Sverige ska vara ett land där människor kan leva i trygghet oavsett var de kommer ifrån. Men det kräver en politik som ger denna trygghet, som förenar vår öppenhet med ekonomiskt ansvar och som stärker demokratins och rättsstatens institutioner.

Om vi gör vårt bästa kommer vi antagligen att lyckas.

 

 

Kategorier: Blogg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.