Allmänt

Europa efter Brexit

Kategorier: Allmänt, Blogg

I dag presenterade Europeiska rådet sina riktlinjer inför förhandlingarna med Storbritannien. Det var i det stora hela en förnuftig inriktning, som förutsätter att säkerhetsfrågor inte ska utnyttjas i förhandlingarna, ej heller de medborgare från EU eller Storbritannien som bor på den andra sidan kanalen. Förhandlingar om ett nytt avtal kan påbörjas om det går framåt i de egentliga utträdesförhandlingarna. Både förhandlingarna och den framtida relationen mellan EU och Storbritannien kommer att vara avgörande för ett Europa som i dag är utsatt för större hot och utmaningar än sedan EU bildades för 60 år sedan. Vi behöver en vänlig Brexit. Det kommer att vara illa nog för den vill att det ska märkas att ett land lämnar. Det är oundvikligt att ett utträde märks.

I Svenska Dagbladet skrev jag igår om vikten av att EU nu går vidare för att uppnå det som gör unionen stark men att vi måste göra det utan brittiskt inflytande och kraft. Vi får helt enkelt söka kompensera britternas utträde med en ny politik för att utveckla Europa.Där måste Sverige vara en ledande kraft. Vi kan vara det genom att samla det nordiskt- baltiska området till en gemensam agenda för att utveckla den union vi har, i stället för att föra ständiga diskussioner om hur vi ska förändra institutioner och tro oss lösa problem genom att flytta makt fram och tillbaka. Vi behöver ta ansvar i dag för de beslut som kan fattas och som också är det våra utmaningar handlar om, inte fundera på hur beslut ska formas i morgon, som om att institutionella förändringar gör det lättare att fatta svåra beslut.

För att vi ska kunna bli en drivande kraft i EU måste vi få en sansad debatt som tar hänsyn till proportioner och till det enkla faktum att demokratin inte alltid går den väg som vi som enskilda skulle vilja. En stor del av den svenska EU-debatten bortser från det allra viktigaste med EU, nämligen inte vad som vid olika tillfällen diskuteras eller beslutas utan vad vi faktiskt är.

Gemenskapen, sammanhållningen och den öppna ekonomin har förändrat Europa för varje medborgare. Vi kan ringa som om vi vore hemma. Vi flyger till kostnader som är präglade av konkurrens och som är ofta tio gånger mindre än för bara 20 år sedan. Vi kan resa, arbeta och studera fritt inom hela Europa, där mycket tyvärr pekar på att London och Storbritannien kommer att bli ett avbräck för alla dem som vill läsa vid brittiska universitet eller jobba på företag i London. Men från Gibraltars klippor i södra Europa, till norra Finlands kalla skogar, från Islands gejsrar (ja, Island är inte medlem men en del av den ekonomiska gemenskapen med fri rörlighet) till Cyperns vikar, för att tala med en amerikansk folksång skriven av Woodie Guthrie, kan vi röra oss fritt och vara hemma i den värld vi lever i. Det har mer betydelse för oss än bara den turistiska eller den arbetsmarknadsmässiga, hur viktiga dessa också än kan vara.

Det ger vår ekonomi stadga och säkerhet med en obruten inre marknad som har den gemensamma lagen och rätten på sin sida. Det ger vår säkerhet en större sfär som inte bara är ett skydd utan där varje land är ett stöd till oss alla var och en. Estland, för att bara ta ett exempel, hade inte varit med i Nato utan EU-medlemskapet och hade oavsett det inte kunnat hävda sig mot all den krigföring och påtryckningar som pågår under den militära nivå som Nato är ett försvar för. Sveriges omvärld, vårt grannskap, hade varit mycket annorlunda om inte de baltiska staterna varit stabila demokratier, rättsstater och fria länder som i sin tur är en del av gemenskapen kring Östersjön och de nordiska länderna.

I Ukraina ser vi en konsekvens av de risker det handlar om, som väldigt många fler länder skulle exponeras inför utan EU och Nato. I Vitryssland lika så. Georgien, Moldavien, Armenien och Azerbajdzjan är andra exempel. På Balkan såg vi under 1990-talet hur nationalistiska konflikter blev till ett krig i Europa, där nu Slovenien och Kroatien istället är medlemmar och i fredlig samverkan med varandra och med andra.

I Serbien ser vi hur rysk påverkanspolitik syftar till att förändra landets utveckling mot Europa och rättsstatens stabilitet för att istället underminera genom att underblåsa nationella motsättningar. Det kan vara spännande för nationsdemokrater men inte för frihetens vänner eller för demokrater som vill värna om nationers suveränitet på riktigt, och inte bara i en etnisk övermodspolitik.

Rumänien och Bulgarien är två exempel på länder som även som medlemmar i EU utsätts för omfattande destabilisering och korruption som syftar till att påverka ländernas politiska utveckling. Utan EU hade de haft svårare att stå emot dessa påtryckningar och vi hade riskerat att se hur de hade utvecklats mot parallella skeenden till Ukraina.

Dessa de allra mest grundläggande frågorna för vårt land och våra samhällen handlar om allt som gäller vår vardag och är avgörande för allt vi önskar uppnå.
Det är lätt att vara ironisk om EU som fredsorganisation men 60 år av obruten fred är något stort, de senaste 30 årens enande av Europa är något annat nästintill mirakulöst stort.

Detta är verklighet liksom kriget i Ukraina är en verklighet, även om man sitter och är förbittrad på att EU fattar beslut i frågor som man tycker EU inte borde, som kanske EU heller inte borde och även när de är mer detaljerade än vad de borde.

Det är EU inte unikt i utan gäller lika mycket Sveriges riksdag, kommuner och landsting. Från befängda snöröjningsstrategier till en verklighetsfrånvänd återvändarstrategi, från fastlåsningen vid en genomreglerad bostadsmarknad, där detaljbestämmelserna är omfattande, byråkratin kafkansk och misslyckandet totalt, till debatten om att förbjuda välfärdsverksamheter just för att de är bra, uppskattade och går med vinst. Att det finns onödiga beslut, eller vad vi tycker fel beslut, i kommuner, landsting, regioner eller i riksdagen gör inte besluten i EU vare sig bättre eller sämre men upplevda brister och missnöje är inte unikt för europeiska beslut.

Men verkligheten är att vare sig Sveriges Riksdag, regioner eller kommuner och landsting kan öppna upp Europas marknader till en gemensam, med samma lag och rätt för den enskilde som garanterar att vi har samma rättigheter och möjligheter, sanningen är att riksdagen inte kan fatta beslut om hur Europa ska forma ett ledarskap i kampen mot växthuseffekten, hantera Östersjöns utsläpp, fiskeregler och trafik, se till att europeiska finansiella marknader har den stabilitet som följer av bestämmelser som inte kan kringgås utan gäller över hela den inre marknaden, en energisektor som skyddar oss mot påtryckningspolitik och energimonopolisering, integrera media, försäkringsmarknader, skogsindustrier, finansmarknader och elmarknader som vi sett att det nordiskt-baltiska området har kommit långt i. Det kräver att det finns en gemensam lag och rätt på plats. Lagar som binder oss och rättigheter som gäller alla.  

Vi kan inte uppnå en europeisk telekommarknad och en europeisk digital ekonomi där vi leder 5G utvecklingen utan gemensamma beslut om frekvenser, konkurrensförutsättningar och förutsättningar för gränsöverskridande tjänster. Den som reser till Schweiz inser vad det innebär att inte vara en del av den inre marknaden för telekom, med skyhöga priser för samtal och än mer för surf.

Det är lika klart att det i EU fattas beslut liksom i Sveriges Riksdag som jag ogillar och som jag anser vara felaktiga. Och att det gäller var och en av oss. Men det är en del av den demokratiska debatten och den politiska konflikten.

Det får inte skymma att det allra viktigaste normalt inte är exakt hur en bestämmelse om bilars utsläpp ser ut, kemikalier i barnleksaker utformas eller hur tillsatser i livsmedel ska redovisas, det kan göras på olika sätt och oavsett om det beslutas nationellt eller gemensamt blir det komplicerat och detaljerat, för det viktiga är att vi har samma och effektfyllda bestämmelser och därmed slipper 31 olika i land efter land.

Det finns en ibland naiv tro att bara Sveriges riksdag bestämde över livsmedelsregleringen skulle det bli enklare än om det beslutas gemensamt. Sanningen är att det oftast är svensk lagstiftning som gör det mesta mer detaljerat, svenska myndigheter som ställer större krav, och så skulle det också vara om det bara var vi själva som bestämde. Och då skulle öppenheten mot andra gå förlorad.

Angereds kamelcenter är ett uttryck för något som är mycket vanligt, nämligen att skattepengar ofta alltför ofta används på ett udda sätt, för att ta det milt, utan att det för den skull ger en allmän och balanserad bild av helheten av hur Sverige eller offentlig sektor fungerar. Kamelverksamheten är trots allt begränsad, och blir uppmärksammad just eftersom den är så udda, till skillnad från när äldreomsorg eller skolor fungerar bra. 

När de i sin tur fungerar dåligt blir det däremot uppmärksamhet. Kamelcentret säger något om offentlig sektor men ger inte en heltäckande eller rättvis bild av den. Den säger än mindre om Göteborg och västra Götaland. Utvecklingen av Volvos biltillverkning säger väsentligt mer, liksom väldigt mycket annat. Det innebär i sin tur inte att normaliteten inom äldreomsorg eller skolor inte kan förbättras och det gäller även Volvos biltillverkning.

Stockholms genderbaserade snöskottningsstrategi är ett utslag för hur politisk maktutövning tappar kontakt med den verklighet män och kvinnor lever i.

Men ansvaret för dessa och femtioelva tusen andra exempel bör läggas på dem som har fattat besluten, inte på Göteborg och Stockholm stad som sådana.

Samma gäller när jag studerar underligheter i EU:s gemensamma jordbrukspolitik, för att ta ett exempel. Liksom många andra mänskliga verksamheter består den av uppseendeväckande fel eller misstag, men i det stora hela är problemet snarare att den är en dålig form av reglering av en del av vår ekonomi. Men det vore i sin tur likväl inte bättre om alla länderna hade sin egen jordbrukspolitik, för det hade lett till en tävling med bidrag och regleringar. Och detta säger i sin tur inte så mycket om hur Europa i sin helhet och unionen med alla dess medlemsstater och ekonomier fungerar.

Så om vi tittar på dagens Europa hur ser det ut? Det allra viktigaste är att existensen av EU har skapat ett antal grundläggande förutsättningar för fred, säkerhet, frihet och rättsstat. Det tänker vi inte på så ofta men motsatsen hade vi tvingats tänka på ständigt.

Ett enat Europa. Fred och säkerhet. En gemensam marknad som ger välstånd och vare sig den grekiska krisen eller den italienska förändrar det faktum att våra ekonomier är mer stabila och välståndsskapande än utan EU. Grekland hade säkerligen kunnat devalvera ner sig till att bli ett annat land på Balkan, med konsekvenser för europeisk ekonomin och säkerhet. Men tillsammans med Portugal, Spanien och alla de nya länderna för Central-och Östeuropa har vi fått en stabil utveckling mot demokrati och rättsstat och det är den förhoppningen som nu gör att Serbien hellre väljer den europeiska vägen än den ryska.

En gemensam marknad. Forskning. Miljö och energi. Telekom och transporter. Vår fria rörlighet som människor, löntagare, studenter och företagare. Globalt pådrivande i klimatfrågan. En stark kraft för att öppna upp samhällsutvecklingen i länder i vårt grannskap. En aktör för frihandel i en tid då många agerar mot fri handel.

Allt detta är inte så dåligt för en utveckling på bara 60 år. Det är vad EU är. Ett Europa som är bättre än någonsin, trots alla problem och utmaningar. Detta, det vi är, är kanske det viktigaste att se när vi diskuterar vad vi vill med EU. Utan EU hade andra varit starkare och våra egna samhällsvärden svagare. Och trots alla ekonomiska kriser växer nu den europeiska ekonomin. Inte så fort som jag tror den hade gjort om jag fått igenom mer av min vilja men ändå.

Och jämför vi med Ryssland som vare sig hanterar flyktingfrågor eller bryr sig om mänskliga fri- och rättigheter, som har en fallande ekonomi präglad av korruption och allt mer ökat oljeberoende är det inte så dålig utveckling.

Eller om vi ser på USA som inte löser någon flyktingfråga, och som nu är på väg in i en period där presidenten hellre vill vara vän med Putin än med sina vänner.

Så när många dömer ut det europeiska samarbetet som misslyckat måste frågan ställas mot vad?

Vi har inte löst flyktingfrågan, men vem har gjort det och vem kan göra det? Vi får göra så gott det går och som man kan enas kring. Det är sant att vi har inte gjort Ryssland till ett fredligare land men det hänger på Putin. Vi kan bara göra vårt bästa för att stå emot hoten och den vägen lära regimen att krig och hot är ingen framgångsväg. Mellanöstern faller sönder och terrorism sprider sig. Men det beror inte på EU, men vi kan däremot göra mer för att möta terrorismens hot. Klimatfrågan blir svårare med en amerikansk president som tror kol är framtiden men det gör inte vårt ansvar mindre.

På vilket sätt är det misslyckat att medlemmarna i EU utvecklats mot stabila demokratier, öppna marknadsekonomier och med öppna gränser som gör Europa enat? Att vi kan föra gemensam klimatpolitik, telekompolitik, energipolitik och se till att transporter, flyg och företag i största allmänhet kan konkurrera och att vi alla kan röra oss fritt. En frihandelspolitik som ger oss avtal med Japan och Mexiko liksom med Kanada och gärna med USA. Visst kan vi göra mer och bättre men det vi är, är inte så dåligt. Det är bra.

Sedan finns det mycket som vi måste gå vidare med och som präglas av olika politiska uppfattningar.

Nyligen fick jag som rapportör parlamentets stöd för att kommissionen inte ska få något utrymme att tillämpa stabilitetspakten mer flexibelt än dess regler ger möjlighet till.

Just nu arbetar jag intensivt med uppföljningen av det gemensamma forskningsprogrammet som har höjt den europeiska forskningens förmåga. Jag är rapportör för Bankstrukturreformen, där jag har stått emot och vunnit gentemot dem som ville splittra banker, och därmed försvaga investment och finansieringsverksamhet.

Jag kommer i nästa vecka lägga ett antal olika förslag för att se till att telekompolitiken lägger en grund för europeiskt ledarskap, i linje med vad jag gjort som EPP-gruppens rapportör för att fördela det så kallade 700MHz bandet till mobila bredbandslösningar.

Under kommande veckor kommer jag som rapportör för tre olika rapporter om banklagstiftning söka göra de europeiska bankerna mer robusta mot finansiella kriser och instabilitet.

I det stora energipaketet som vi nu arbetar med är jag EPP-gruppens rapportör för styrningen av de gemensamma energimarknaderna.

Se till att energieffektivitet kan växa fram på marknadsvillkor, att den svenska skogen inte drabbas av någon reglering. Att nya energiformer kan få en större marknad som ger dem lönsamhet och utveckling. Att svenskar som reser utomlands kan använda sina telefoner som hemma och att svenskar kan bidra till att utveckla den digitala ekonomin på världens största marknader.

Det är konkreta frågor, konkreta problem och konkreta utmaningar. De kommer att bidra till bättre förutsättningar för småföretagande, för banker och för europeisk industri. Det handlar inte om lösa idéer uppe i luften utan om europeisk vardag och verklighet. Där beslut i Sveriges riksdag inte skulle nå fram men där det självfallet inte finns någon garanti att besluten blir bra. Det beror ju på mig och på dem som väljer mig.

En svensk europadebatt borde handla om den politiska agenda vi vill sätta och om hur vi ska kunna driva den så framgångsrikt som möjligt. Den måste präglas av insikten av hur viktigt det är att vi håller samman och att vi utnyttjar sammanhållningen till att försvara det vi uppnått och utveckla våra samhällen till stabil säkerhet, ökad frihet och dynamisk utveckling. Därför att vi lever i Europa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *