Det är, konstigt när personer som säger sig vara anhängare av en fri och öppen marknadsekonomi agiterar emot euron med motiveringen att den skulle leda till mindre marknadsekonomi och mer regleringar. Deras huvudargument för att kronan skall behållas är nämligen att en egen valuta ger möjlighet att skydda Sverige mot utländsk konkurrens.
Det finns inte mycket marknadsekonomisk övertygelse i den agitationen mot euron. Däremot är det ett försvar för en politik som under en period av 30 år omvandlat Sverige från ett av världens rikaste länder till det fattigaste i Norden och på plats nummer 17 i världen.
Nationella valutor innebär ett skydd mot konkurrens. När konkurrensen blir för hård kan man fälla ner ett staket i form av ändrade valutakurser som försvårar import och underlättar export. Men i en marknadsekonomi bör inte staten reglera löneläge genom att låta valutan sjunka i värde för att den vägen hjälpa förlorande företag som inte klarar konkurrensen. Det är precis som ett statsbidrag. Det är mycket bättre att företag och näringsliv omstrukturerar, förändrar och utvecklas mot ökad konkurrenskraft. Men de marknadsekonomiska skeptikerna mot euron vill de facto att kronkursen skall kunna användas för att ge dåliga verksamheter statligt stöd. Så marknadsekonomiskt är det inte.
Konsekvensen av att man stöder de svaga företagen leder till att man konserverar dem på de nya företagens bekostnad. Etablerade företag och branscher som har en vikande konkurrenskraft får lättare att betala högre löner och rekrytera fler, eftersom vi alla får betala deras prissänkningar samtidigt som nya företagen får betala i form av högre räntor och av att de måste bjuda över de etablerade företagen i löner. Det blir färre nya företag och fler gamla som bara kan upprätthålla sin konkurrenskraft genom att värdet på våra löner sänks. Det är så Sverige har blivit fattigare.
Det är inte bara så att man med en sådan politik skyddar den nationella marknaden från utländska konkurrenter. Man försvårar för en i mer klassisk bemärkelse gränslös marknadsekonomi att växa fram där samtliga varor och tjänster på marknaden är direkt jämförbara med varandra. Det leder till att Europa fortfarande har för små och för skyddade marknader. Och det leder till att vi släpar efter den amerikanska ekonomin.
I en marknadsekonomi är stabila institutionella förutsättningar avgörande för att ekonomins aktörer kan lite på att de villkor som gäller är långsiktiga. Både för väljare och aktörer i ekonomin är det bra med stabila institutioner. Då får politiken relatera sig till valutan så att vi alla blir rikare istället för att valutan relaterar sig till politiken genom att vi alla blir fattigare.
En gemensam valuta skapar en gemensam nämnare för ekonomisk utveckling över hela den inre marknaden. Den leder därför till mindre behov av överstatliga regleringar än om medlemsländer kan konkurrera med varandra med hjälp av skilda valutor utan hänsyn till att den egna ekonomin i grunden har dålig konkurrenskraft.
Men detta innebär inte att euron i sig själv tvingar fram mer marknadsekonomi och konkurrens. Den är bara en förutsättning för politikens förande. Euron ger bättre förutsättningar för marknadsekonomi och konkurrens än skilda valutor. Och euron ställer inte krav på vare sig större överskott, buffertfonder eller en särskild stabiliseringspolitik. Skilda valutor begränsar däremot både marknadsekonomi och konkurrens. Ett nej till euron innebär sämre förutsättningar för marknadsekonomi och fri konkurrens. Det är vad vi fått se konsekvenserna av under de senaste 30 åren. Den som ser värdet av markandsekonomin har all anledning att rösta ja den 14 september.