Det är avgörande viktigt att de två förhandlingspartnerna EU och Storbritannien kunnat slå fast att man nått tillräckliga framsteg (sufficient progress) i förhandlingarna om Brexit för att nu kunna påbörja förhandlingar om framtida relationer.
Hur den mjuka gränsen mellan Irländska republiken och Nordirland slutligen ska ses ut kommer behöva ytterligare förhandlingar men det är viktigt nog att man har en principiell överenskommelse, liksom om medborgares rättigheter och hur den så kallade notan ska delas.
Det vore en omfattande skada för både EU, inte minst Sverige, om ett avtal om framtiden inte kan börja förhandlas med sikte på att efter Storbritanniens utträde snarast möjligt kunna träda i kraft. Av allt att döma kommer det kräva en betydande övergångstid innan de nya avtalen kan finnas på plats. De förhandlingar som nu måste påbörjas är väsentligt mer komplicerade än de som nu har varit svåra. Den brittiska regeringens trängda position både parlamentariskt och politiskt gör det än viktigare att EU ser till det bästa för Europa i en vidare bemärkelse.
Britterna kommer nu steg för steg möta svårigheterna och kostnaderna att stå utanför inflytande och delaktighet i den inre marknaden. Det kommer att vara en omvälvande process där man tvingas ställa sig åt sidan i gemensamma frågor som gäller stora frågor som den inre marknaden, energipolitik, finansiella sektorn, den digitala agendan med en gemensam telekomsektor, kärnkraftsamarbete, medicinalgodkännande, flygtrafik till veterinärbestämmelser, livsmedelslagstiftning och oändligt många olika lagstiftningar.
Genom att vilja stå utanför både den inre marknaden och även tullunionen sätter man sig i en situation bortom Turkiets relationer. Det är orimligt och blir till en cirkelns kvadratur när man samtidigt vill vara en del av marknad och samarbete så mycket som möjligt. Dessa problem måste lösas för hela Europas bästa och de förhandlingar vi nu sett visar att EU-sidan måste ta desto större ansvar ju mer splittrat Storbritannien är.