Blogg

Ett bättre Europa

Kategorier: Blogg

I dagens DN Debatt skriver jag om vikten av att förnyelsen av EU utgår från att det är en union det handlar om, inte som en del drömmer om en nationalstat. Debatten om hur vi förnyar EU måste framförallt handla om de politiska utmaningar vi har, och de beslut de kräver, snarare än en ständig institutionell förnyelse för att förverkliga federalistiska drömmar om en nationalstat. Det finns alltid dem som tror man är mer Europavän för att man vill att EU ska göra mer och Europas länder mindre, att EU ska reglera mer i vår vardag och människorna mindre.

De senare tror sig vara mer för Europa för att de vill centralisera mer beslut till Bryssel, som om Bryssel är mer Europa än mångfalden av nationer och nivåer av politiskt beslutsfattande, och medborgarna själva.

I min artikel säger jag bland annat nej till EU-skatt, en finanspolitik överordnad medlemsstaterna eftersom den både underminerar stabilitetspakten och nationellt ansvar för budgetpolitiken, och en EU-armé. Jag vill hellre fokusera på de politiska utmaningar som vi gemensamt står inför och som vi gemensamt måste möta. Och jag bejakar en utveckling av den maktbalans som har fått samarbetet och integrationen att fungera. De viktiga politiska vägvalen kan vi och bör vi göra redan i dag.

Precis som en gång under löntagarfondsdebatten har mitt nej till nya institutioner och centraliserad makt fått några att reagera i föreställningen att om man är för Europa måste man säga ja och inte nej. Det är ett ytligt sätt att förhålla sig till frågan hur vi utvecklar och reformerar Europa och vår gemensamma förmåga att möta en mer utmanande och farlig omvärld än vi har ett på decennier.

Utvecklingen av beslutskraft måste, anser jag, utgå från den konstitutionella struktur som gjort EU till en framgångsrik union av lagar. EU är nämligen till skillnad mot FN eller Nordiska Rådet en legal union. Land ska med lag byggas. Det gäller även EU. All offentlig makt utgår från folket och utövas under lagarna, som det heter i svensk grundlag.

Det är detta sammantaget som lett till att EU bidragit till den mirakulösa förändring som återförenat Europa, gjort krig mellan dess stater otänkbart och etablerat världens största ekonomi och en gemenskap där vi alla har lika och samma rättigheter. Den fria rörligheten, för jobb, för studier, för forskning, investeringar eller allt vad som bygger ett samhälle är en framgång som vi måste värna mot dem som vill bygga nya murar.

En inre marknad, med finansiell marknad, energimarknad och telekom som viktiga sektorer vid sidan om produkter och tjänster. Utvidgningspolitiken som har utvidgat rättsstatens och demokratins gränser, inte utan bakslag men likväl. Grannskapspolitiken som erbjuder fredligt samarbete och demokratisk utveckling istället för underordning till Moskva. Fiskepolitiken med sina fel men också framgångar. Jordbrukspolitiken som måste fasas ur sina bidrag. Miljö- och klimat som tillsammans med en gemensam energipolitik gör Europa mer framstående än varje annan del i världen. Ett samarbete kring infrastruktur som binder Europa samman, och som lett till ett transportsystem över gränserna, konkurrens och ökat utbud. Forskningspolitiken och Erasmus som integrerar den euroepiska akademiska världen och ger nya centers för excellens. Brottsbekämpning. En inre rörlighet som fungerar väl men en illa fungerande flyktingpolitik som behöver reformeras.

Denna utveckling har kunnat ske inom ramen för en konstitutionell maktstruktur som bygger på maktfördelningens principer, som ger checks and balances, och som skyddar små stater mot stora staters dominans och som lika viktigt skyddar dem som är få. Det som ibland kallas Montesquieus maktlära präglar EU och det finns anledning att slå vakt om den innan man rusar mot en mer centralistisk form för europeisk regering där majoritet ständigt slår fåtal.

Därför är jag tveksam till den debatt som nu utgår från att vi med institutionella förändringar och centralisering av makt till Bryssel tror oss lösa politiska problem som om dagens politiska motsättningar då försvinner. Politiska problem kräver nämligen politiska lösningar oavsett vilken institutionell struktur och maktfördelning man har. Det finns få frågor som vi inte redan i dag genom politiska beslut kan ta itu med.

En förnyelse av Europeiska Unionens beslutskraft måste bygga på det som EU behöver göra, inte på det som är partipolitisk symbolpolitik eller den ständiga tron på att mer makt till de gemensamma institutionerna löser politiska konflikter eller gör Europa mer europeiskt.

Det är uppenbart att Europa och EU står inför fundamentala utmaningar, som i grunden motsvarar det som EU en gång bildades för, som handlar om säkerhet, fred och välstånd. EU-kommissionens olika vitböcker om bankunion, om tydligare ekonomisk styrning och koordinering och om en starkare gemensam försvars- och säkerhetspolitik handlar om viktiga utmaningar men har alla den svagheten att de definierar alla politiska problem som en brist på institutionell förnyelse, där problemet är att makten på EU-nivå inte är tillräckligt stark.

Det är en felaktig utgångspunkt. Europa blir inte mer europeiskt för att vi centraliserar fler beslut till Bryssel och EU blir inte mer populärt bland medborgarna för att man styr en större del av deras vardag. Den större delen av de politiska utmaningar vi har präglas av politiska konflikter och kräver mod och förmåga att göra de politiska vägval som de kräver, inte beslut som fattas ovanför medlemsstaternas och medborgarnas huvuden.

Och oavsett var beslut fattas så krävs modet att stå för en politisk förnyelse som fördjupar den inre marknaden, som lägger en grund för att EU ska kunna vara ledande i den digitala agendan och som en kunskapsekonomi, som stärker internationell konkurrenskraft och som innebär att vi kan värna vår säkerhet gentemot rysk aggression, terrorhot och i en allt mer osäker värld där USA står för en del av osäkerheten. Vi behöver stärka oss globalt genom att gå i täten för frihandel där USA säger upp avtal, vara en partner för demokrati och mänskliga rättigheter där Trump hyllar auktoritära ledare och ledande när det gäller klimatpolitiken, både vad gäller kraven och vad gäller industriell förnyelse. Flyktingpolitiken som måste lösas i samförstånd om man inte ska skapa nya konflikter, stimulera extremister och underminera sammanhållningen.

En stor del av de beslut som detta kräver kan fattas redan i dag men det kräver att man övervinner motstånd mot fri handel, att man samlar hela Unionen till att relationerna med Ryssland kan återgå till det normala först när Ryssland återgår till att vara en normal partner, att man vågar avreglera och kräva ett genomförande av den inre marknaden fullt ut och att energipolitiken öppnar upp för en energiunion värd namnet. De politiska beslut detta kräver förutsätter politiskt vilja som övervinner motstånd, inte institutionella reformer som fortfarande kräver samma politiska vilja men som riskerar att skapa nya motsättningar när besluten fattas i Bryssel i stället för genom sammanhållning och kompromisser.

De institutionella reformer vi behöver, och den utveckling av vår beslutsförmåga som krävs, kan till stor del ske inom ramen för dagens fördrag. Men de måste utgå från vad vi har uppnått tillsammans, vad vi är i dag och vad vi behöver göra på gemensam nivå just för att de förutsätter gemensamma beslut.

För det första måste vi mer respektera och uppskatta de framsteg som har gjorts i europeisk integration. Det är inte ett svagt och misslyckat Europa vi ser idag utan en fredlig kontinent med de bästa förutsättningarna till fred och välstånd som någon tidigare generation har haft. Möjligheterna är många även om de inte alltid tagits i bruk, bristerna och felen många liksom i varje annat politiskt system men sammantaget är återföreningen av Europa, inkluderingen av alla nya medlemsstater i en ny säkerhet, den inre marknaden som är världens största, den snabba ekonomiska utvecklingen av länderna i östra Europa och den stabilitet som nu återvinns efter den ekonomiska krisen en betydande europeisk framgång.

Det ger också EU en möjlighet att agera i den globala politiken, när det gäller frihandel, kraven på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, stöd till vårt grannskap, möjligheten till medlemskap för nya stabila demokratier och en sammanhållning som i sig bidrar till säkerhet. Vi underutnyttjar i dag allt detta, ibland i den falska förhoppningen att nya institutionella reformer plötsligt ska lösa upp de politiska motsättningarna, ibland i politisk vilsenhet om vår gemensamma uppgift.

För det andra måste institutionella reformer utgå från vad EU är, inte från den nationalstat som en del drömmer om att unionen ska bli. Begreppet ”demokratiskt underskott” har blivit en politisk faktoid så ofta upprepad att många tror att den är sann bara för det. Verkligheten är att begreppet underskott måste utgå från en tänkt optimal situation för människors inflytande. Och en sådan finns inte någonstans, vare sig i kommunalpolitiken, i regioner och landsting eller i Sveriges riksdag, vare sig före eller efter Decemberöverenskommelsen.

Underskott finns i varje demokrati, det må vara i USA, Storbritannien, det franska systemet eller det tyska. Inget system kan vara fullständigt proportionellt till medborgarnas uppfattningar – delvis på grund av att våra uppfattningar är så många, ibland motstridiga samtidigt som de ständigt förändras – men till skillnad från demokratins motsatser anpassas en demokrati ständig till medborgarnas vilja och förändrade uppfattningar. Till skillnad från varje annat system finns det en möjlighet för medborgarna att ständigt åter och åter hantera ”underskottet” och rätta till det. Kanske är det så att det är underskotten som ständigt driver demokratiers förändring.

Europeiska Unionen är inte en centralistisk struktur där kommissionen ger direktiv över huvudet på medborgare och medlemsstater. Det är istället en konstitutionell struktur som bygger på maktdelning mellan institutioner, något som passar unioner av olika slag. I Tyskland som är en federation finns ett tvåkammarsystem. Motsvarande gäller i Italien. Även i centralstaten Frankrike finns ett tvåkammar system förenad med en stark presidentmakt.

Det är som sagt maktdelningsläran som präglar det amerikanska systemet och det präglar i sin form Europeiska unionens. En tydlig uppdelning av lagstiftande makt (som är Europaparlamentet och ministerråden), den verkställande makten ( som är EU-kommissionen) och en dömande makt( EU-domstolen). Det ger medborgarna inflytande genom två olika kanaler, dels genom medlemsländernas nationella parlament och regeringar, dels genom det direktvalda Europaparlamentet. Inget förslag som kommer från kommissionen kommer ut på samma sätt som det kom in. Domstolen ger medborgarna en säkerhet i att de beslut som fattas håller sig inom de ramar och mandat vi har gett EU.

Denna maktdelning och balans är något man måste slå vakt om, inte underminera genom att försöka föra över nationalstatens parlamentariska struktur som obevekligen leder till mer centraliserade beslut och ett maktcentrum. Den institutionella förnyelse som EU behöver måste innebära att man stärker gemensam makt inom ramen för denna maktdelning.

Därför bör man omgående från svensk och från andra länders sida avvisa förslagen om att ordföranden för EU-kommissionen också ska vara ordförande för rådet. Det urholkar balansen och inflytandet genom medlemsstaterna. Därför bör man också bestämt avvisa förslagen om en transnationell lista för val till Europaparlamentet, där kandidaterna bestäms på europeisk nivå istället för i valkretsarna. Just nu har jag förhoppningen om att Sverige ska kunna få ytterligare ett mandat med argumentet att de mellanstora staterna är avgörande för den demokratiska dynamiken och antalet alternativa majoriteter. En transnationell lista skulle urholka de mellanstora staternas representation till förmån för Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien.

Vi måste svara nej på dessa förslag just för att kunna fokusera på de politiska reformer och den maktbalans EU behöver. Att säga nej till de förslag som underminerar maktbalansen är att säga ja till ett EU som kan hålla samman genom beslut som har förankring.

Därför bör utvecklingen av en bankunion bygga på den gemensamma lagstiftningen om finansiella marknader och det faktum att eurozonens länder behöver på basis av sin valuta gemensamma institutioner för övervakning och krishantering. Den dag Sverige går med i eurozonen blir vi självklara medlemmar, men så länge vi inte är med bör vi hålla dörrar öppna för samarbete som kan bidra till gemensam krishantering men av våra större banker men på våra egna villkor. Det kan synas vara en cirkelns kvadratur, men så har EU faktiskt utvecklats. Eurozonens ekonomiska styrning bör i första hand stärkas genom bättre uppföljning av medlemsstaternas åtaganden och de regler som gäller för de offentliga finanserna och den makroekonomiska utvecklingen, inte genom tron på att en europeisk finansminister kan bidra till reformeringen av den franska eller italienska ekonomin.

De sociala frågorna måste förbli nationella. De är inte EU-kompetens och EU har heller inte förmågan att genom kompromisser besluta om de olika välfärdssystem som vare sig behöver vara gemensamma eller likformade.

Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet måste utgå ifrån att Nato är den allians som försvarar Europa, inte underminera detta. Vi behöver mer av gemensam förmåga, en högre förmåga med 2 % av BNP, gemensamma förband och gemensam ledningsförmåga, gemensam forskning och utveckling av försvarsmateriel, gemensamma insatser mot desinformation, cyberkrig och andra hybridformer av krig. Men inte en EU-armé som står ovan medlemsstaternas suveränitet.

En flyktingpolitik som syftar till att gemensamt hantera asylärenden och genom ett flyktingmottagande baserat på kvoter där de som är i störst nöd kommer först.

En handelspolitik som sträcker sig längre för att därmed ge EU en central plats i den globala ekonomin, där Europa kan vara centrum för fler globalt ledande företag och där vi formar allianser med andra kring internationell rätt och lag. Ett avtal med britterna som ger en vänlig Brexit förutsatt att den brittiska politiken gör detta möjligt.

När Stefan Löfven talade i Uppsala i dag markerade han äntligen mot centraliseringen av de institutionella frågorna men han förmådde inte ge prov på hur vi kan utvidga och stärka samarbetet för att möta de stora gemensamma utmaningarna, till exempel inom försvar – och säkerhet eller när det gäller fördjupningen av den inre marknaden. Snarare öppnade han för ett EU som diskuterar sociala frågor och arbetsmarknad samtidigt som han var emot den lagstiftning som följer av en sådan prioritering.

Ska Sverige kunna samla fler länder bakom en reformstrategi för EU måste vi ha tydliga mål och prioriteringar. Utan Storbritannien blir vårt ansvar större samtidigt som ett EU utan britterna måste kunna möta de problem som hela Europa står inför. Vi måste säga nej till övertron på de institutionella förändringarna för att kunna fokusera på de reformer som Europa behöver.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *