Nu på väg till Bryssel efter att under gårdagen ha varit i Stockholm för att delta i firande av 25 års återupprättad frihet för de baltiska staterna. Det var under dagarna i slutet av augusti och i början på september 1991 som de avgörande stegen togs för att de baltiska staterna skulle kunna återta sin självständighet. I januari samma år hade sovjetiska inrikestrupper försökt slå ner självständighetssträvandena i länderna, först genom att marschera in i Vilnius och sedan Riga och med Tallinn i samma mål. Men stridsvagnarna förlorade mot den stora mängden av människor som ville få ett slut på förtryck och ockupation. Många förlorade livet överkörda av stridsvagnar eller nedskjutna på broarna i Vilnius ut mot TV-tornen. Men modet vann över förtrycket.
I går var de tre baltiska utrikesministrarna i Stockholm och tillsammans med ett antal andra företrädare hade vi tillfälle att diskutera både detta och framtiden på en liten båttur i den inre skärgården. Det kom sig så att jag träffade Emanuelis Singeris, som i januari 1991 råkade komma till Stockholm samma dag som de sovjetiska trupperna den 13 januari marscherade in i hans hemstad Vilnius. Det blev några dramatiska dagar då ingen visste hur historien skulle utveckla sig. Genom Emanuelis stod vi och jag i direktkontakt med Vytautas Landsbergis som inne i det belägrade parlamentet stod för motståndet och där tillsammans med andra folkvalda stod emot hotet från stridsvagnar och vapen, med bara Vilnius civilbefolkning och dess barrikader emellan sig.
Jag glömmer aldrig när Emanuelis någon gång på den sena kvällen brister ut i gråt när Landsbergis sagt honom på den uppkopplade telefonlinjen att stridsvagnarna nu hade startat motorerna. Men till slut fanns ingen som vågade ta ansvaret att i strid med en hel världsopinion, som hade vuxit fram under dagen och kvällen, skjuta ner civila människor som försvarade sitt parlament. Och när kuppen i augusti senare samma år inträffade visste många att mod kunde stå emot gammal brutalitet. Och så blev historien.
De baltiska staterna är i dag en självklar del av EU och de har haft en ekonomisk utveckling där de blivit integrerade i den europeiska ekonomin och en politisk samhällsutveckling som gjort deras plats i Europa självklar. Det är ett bättre Europa och vi har i dag tack vara bland annat detta ett långt bättre EU än det vi gick med i 1995.
Det var aldrig självklart. Vi ser det i Ukraina, Vitryssland och vi kunde ha sett en motsvarande utveckling till det som skett i dessa länder även i Rumänien och Bulgarien, som kom med lite väl tidigt i sin anpassning till Europa men inte en minut för sent när det gäller att kunna utvecklas som fria stater i Europa.
Det finns här och var en naivitet om de villkor som gäller för länder i Europas utveckling där utanförskap EU skulle ge oss allt vi har men slippa någon som reglerar jordgubbar, som alltså inte är reglerade, eller som ger demokratiska beslut som vi ogillar, vilket även gäller i nationella parlament.
Denna lätta syn på utvecklingen i världen gäller inte minst i synen på de länder som en gång var en del av Sovjetunionen eller det sovjetiska imperiet. Jag vet personligen hur avgörande möjligheterna till ett medlemskap i EU, och medlemskapet, har varit för de baltiska staterna. Utan EU hade de drivits in i ett beroende till rysk ekonomi och ryskt styre som hade underminerat deras frihet men även vår säkerhet.
Nu är det ett annat Europa än det vi hade och det är ett annat Europa än det vi kunde ha fått. Det är bara att blicka tillbaka på det som under 1990-talet skedde på Balkan och det som är verklighet i länder som Ukraina, Vitryssland, Georgien, Armenien, Moldavien och Azerbajdzjan. Då ser vi att historien inte ger oss en lätt marsch mot demokrati och säkerhet.
Nu säger många efter den brittiska folkomröstningen att detta inte är det EU vi gick med i. Nej, det är helt sant. Det hade varit förödande om det vore så. Det är nämligen heller inte den värld och det Europa vi hade 1991. Det är en annan värld och en annan tid. Den är väldigt mycket bättre än den tid vi då hade. Men den är utsatt för sina utmaningar och sina problem och de är annorlunda än de var 1995.
När Sverige gick med i EU hade Internet som vi känner det precis börjat växa fram. Vi levde fortfarande i tiden efter Sovjetunionens fall och i förhoppningar om Rysslands fredliga utveckling. Radio- och TV- monopolen hade precis avskaffats i Sverige. Riksbanken blivit självständig. Men det var en reglerad ekonomi i Sverige och Europas ekonomi var reglerad. Sedan dess har mycket hänt, en del som påbörjades innan.
Men Sverige har blivit en del av en europeisk öppen marknad. Telefoni, flyg, banker, tjänster, varor, livsmedel, handel med andra delar av världen har öppnats upp. Digitaliseringen integrerar ekonomier i en takt som ingen politiker förmår samtidigt som avstånd löses upp i Megabits. En del av de beslut som tidigare fattades av svenska riksdagar fattar vi nu tillsammans med andra. De besluten blir ungefär som besluten hade blivit om vi fattat dem i Sverige.
Det kan handla om socker i livsmedel, färgmedel i läsk, krav på dammsugare, regler för bilars säkerhet och kemikaliers användning. Utan gemensamma beslut hade dessa frågor beslutats nationellt i dagens 28 olika medlemsländer. Den som tror det hade blivit mindre detaljreglerat och mindre byråkratiskt är välkommen på ett studiebesök i Socialdepartementet, Socialdemokraternas partikongress, Miljöpartiets högkvarter eller Liberalernas riksdagsgrupp. Man kan nog även titta in hos moderaterna. Eller varför inte kika förbi Livsmedelsverket, Trafikverket, Socialstyrelsen eller Finansinspektionen.
Om det är någon som tror att en rödgrön regering, eller för den delen en alliansregering, hade avvecklat all byråkrati har inte studerat Sveriges framgångar i de olympiska spelen i byråkrati. Besluten beror på politiska majoriteter men de är gemensamma och ger oss en gemensam bas för att möta framtiden.
Men de gemensamma reglerna har en fördel gentemot de nationella vi annars hade haft. Det innebär att vi i Europa har ett regelverk och inte en djungel av byråkrati. Och det innebär att vi kan ha en gemensam marknad där medicinsk utrustning, bilar, kemiska produkter, finansiella tjänster och el kan marknadsföras och distribueras utan hinder. Innan hade Sverige och Danmark olika regler för vilka tillsatser citronvand skulle ha, eller citronläsk som vi kallar det i Sverige. Jag känner inte att vi har förlorat suveränitet genom att vi nu påverkar läskedryckerna, och alla andra lagar och regler som styr den gemensamma marknaden även för danskar, spanjorer och alla de andra. Och vi gör det gemensamt med dem.
Precis som i Sverige och i kommuner har vi för mycket regleringar och detaljerade beslut. Det är för att motarbeta denna styrning av samhället som jag sitter i Europaparlamentet. Men detta mitt arbete skiljer sig inte från motsvarande i Sveriges riksdag. Regleringspartiet är stort både nationellt och europeiskt. Men man måste för det första skilja på stort och smått.
Det faktum att vi har olika uppfattningar om vad som är bra lagstiftning tar inte över att vi har en gemensam förmåga att fatta beslut. Att det regleras för mycket eller i detalj i Stockholm eller Bryssel står inte i proportion till att vi har en inre marknad, som är avreglerad och konkurrensutsatt, som binder Europas länder samman i fredligt samarbete. Politiska motsättningar som hör demokratin till är en helt annan sak än politiska motsättningar om demokratin.
Det faktum att vi fått en lagstiftning som på ett onödigt sätt reglerar plastkassar är ett betydligt mindre problem än Rysslands energipolitik. Lagstiftning om bilars utsläpp behövs och skulle liksom plastkassarna regleras nationellt om vi inte hade EU gemensamt. Den inre marknaden har gett oss betydligt långt fler friheter och avregleringar än de detaljer vi stör oss på, med rätt eller orätt.
De baltiska staterna liksom i stort sett hela Centraleuropa har blivit medlemmar i EU. Slovenien och Kroatien som när vi gick med var plågade av krigen på Balkan är med. I nästa vecka åker jag till Serbien för att där diskutera de vidare förhandlingarna om medlemskap för ett land som slits mellan rysk påverkan och en europeisk framtid. Det har en annan magnitud än plastkassar eller dumheter om kvotering av europeisk Tv-produktion. Och som sagt, den stora regleringen av TV har vi i Sverige genom tidigare monopolet och nu licensfinansierade SvT. Där kvoteras för övrigt för fullt.
Den inre marknaden omfattar i dag 500 miljoner människor och den är en av världens mer avreglerade och öppna ekonomier. Vi har konkurrens och etableringsfrihet inom de flesta områden, på ett sätt som har omvandlat Sverige i en öppnare inriktning.
Vi har en telekommarknad som har gav oss några våra ledande globala företag och ledarskap inom mobiltelefoni, vi har misslyckats med att vara i täten för de digitala tjänster som vuxit fram de senaste 10 åren och har nu möjlighet att vara ledande i den digitala agendan och 5G. Vi flyger i dag billigare och enklare. Varor och tjänster är billigare och fler. Små företag kan växa lättare. Det är lättare att resa och arbeta. Öresundsregionen har bundits samman allt mer. Studenter och forskare har ett öppet Europa. Vår gemensamma forskning ger både brittiska och svenska universitet större möjligheter. De nordiska och de baltiska länderna har integrerat sina ekonomier mer än någonsin genom Nordiska rådet och dess tafatta beslut.
Vi har visserligen inte vår egen bidragsinriktade regionalpolitik, som passiviserade Norrland, men vi har tyvärr den gemensamma som vi till stora delar kan vara utan. Jordbrukspolitiken är en subventionspolitik men alternativet hade varit att varje land konkurrenssubventionerat. Man får inte ge statsstöd för det snedvrider konkurrensen på den inre marknaden. Vi har gemensamma miljöregler för den gemensamma miljön. EU idag är annorlunda än EU för 20 år sedan. Det är också världen och Europa.
Vi har i dag ett Ryssland som är hotfullt och aggressivt och som bedriver krig, i Ukraina genom militära operationer och i Europa genom desinformation och cyberattacker liksom genom provokativa hot. Vi har en klimatpolitik som kräver gemensamt samarbete och en utvecklad gemensam marknad för el och gas.
Vi har ett Kina som med en ekonomisk kraft som man då bara kunde ana i kristallkulorna, med företag som utmanar de bästa av de europeiska men med en nära relation till stat och kommunistparti. Ett av Sveriges största företag är idag kinesiskt vad gäller ägande. Det var inte något någon kunde tro 1995.
Vi har en omvärld som i Mellersta Östern faller samman från de strukturer som formades efter första världskriget. Vi har en konkurrenspolitik som kan möta världens stora jättar, från Apple till Gazprom. Och vi har flyktingfrågorna och hoten från terrorism. En del kan tro att de baltiska staterna var och en för sig skulle kunna möta detta själva, andra att Sverige skulle kunna göra det och en del uppenbarligen att Storbritannien kan göra det. Men ingen har riktigt svarat på frågan hur Storbritannien står starkare mot Kina och Ryssland. Eller hur Sverige eller Estland skulle kunna göra det.
Utan Storbritannien i EU får vi ett svagare Europa, och Europa kan man inte lämna. Lika lite kan man lämna problemen och utmaningarna vare sig vad gäller ekonomisk utveckling, behovet av en inre marknad, behovet av ett utrymmet för små företag att här i Sverige och i Europa växa till globala giganter istället för att flytta till den amerikanska större marknaden, flyktingtragedierna, terrorismen, Rysslands påtryckningspolitik, Kinas ambitioner, klimatutmaningarna, energifrågan och behovet av att utveckla en digital ekonomi och finansiella marknader som ger investeringar och stabilitet. Inget av detta kan man lämna lika lite som man kan stoppa världen och hoppa av.
EU blir svagare men förblir likväl basen för gemensamma beslut i gemensamma frågor. Putin blir liksom Le Pen gladare eftersom det öppnar upp för deras agenda som är rätt lik. Den handlar om nationalstaten och nationella värderingar som exkluderar och fokuserar på det inskränkta och det reglerande. Det handlar också om ett ökat utrymme för främlingsfientlighet och för maktfullkomlighet mot andra länder. Så ser utvecklingen ut när agendan för Europa riskerar att förändras. Då kan vi få ett annat Europa och ett annat EU men knappast det vi vill ha.
Och Storbritannien har blivit så försvagat att man nu tvingas be om att få så stort tillträde till den gemensamma marknaden som möjligt. Man kommer på ett eller annat sätt få förhålla sig till den gemensamma lagstiftningen. Finanssektorn kommer att bli försvagad. Samtidigt finns det inget man nu kan göra för tillväxt och reformer som man inte har kunnat göra tidigare. De skattesänkningar som nu planeras i Storbritannien, för att kompensera för utanförskapet, hade man kunnat göra även innan. De regleringar som man toppat gemensamma regleringar med hade man aldrig behövt göra på grund av EU, vare sig i finanssektorn eller i det övriga samhället. Den brittiska byråkratin hade man kunnat minska liksom det brittiska budgetunderskott som växte fram under Blair och Brown.
Det är ständigt lite oklart vad drömmen om de egna besluten handlar om. Det är nämligen få EU-lagar som har hindrat brittisk tillväxt. Och den brittiska regeringen har inte kunnat visa vilka regleringar som man ville åternationalisera. Regleringen av de finansiella marknaderna har gått längre i detalj i Storbritannien än i EU. The Nanny state, ett index som bland annat Timbro tagit fram lyfter Storbritannien fram i ledningen i Europa tillsammans med Sverige och Finland.
Rätt mycket i EU- lagstiftning är onödigt men när vi fattar beslut i nationella parlament blir rätt mycket även där onödigt. Tron att det brittiska parlamentet inte detaljreglerar i de frågor man rår över är en naiv förhoppning som bortser från den politiska inriktning som nu Theresa May har eller som Labour kommer att ha, med eller utan Corbyn. Det finns i EU-debatten i England en ständig dröm om Camelot, där regnet faller på natten och solen lyser på dagen, som har lite att göra med brittisk verklighet och alla de strukturer som hindrar modernisering och öppenhet.
Ja, vi möter i dag tillsammans med andra länder andra utmaningar än de som gällde 1995. Och EU är annorlunda än då. Det är väl det. Det innebär inte att de beslut som fattas är de som jag vill eller andra vill men så är demokratin. Även i Storbritannien och i Sverige. Men just det är det stora, att vi kan hantera gemensamma frågor med gemensamma beslut. Det innebär ingen garanti för att de blir bra, lika lite som det finns en svensk eller brittisk garanti för beslut vi var och en gillar. Det beror nämligen på politiska uppfattningar och majoriteter med de motsättningar som hör demokratin till. De motsättningar som hör demokratin till ska vi glädjas åt till skillnad från dem som hotar den.
Dagens EU är annorlunda än 1995. Det har återförenat Europa, gett oss gemensamma marknader och en starkare konkurrens, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, en klimat och miljöpolitik värd namnet, en gemensam reglering av finanssektorn som motverkar framtida kriser och en energipolitik som kan ge oss en större trygghet. Men unionen är inte perfekt och kommer aldrig att bli. Den kommer att vara annorlunda om både 10 och 20 år av det skälet att den utvecklas genom demokratiska beslut och i relation till en värld som är under en snabbare, och mer osäker, utveckling än vi någonsin sett.
Om vi gör tremånaders testet, utvecklat i mitt eget statsvetenskapliga forskningslaboratorium, kan vi se att redan den 1 december kan världen i kring oss se helt annorlunda ut än i dag. Italiensk ekonomi, brittisk tillväxtnedgång, ökad finansiell oro, ett allt aggressivare Ryssland som utnyttjar europeisk svaghet, en Trump som vänder sig mot den världsordning som gett stabilitet och som vill bygga murar. Och sedan alla de krafter som detta skulle öppna för.
I den värld vi lever i behöver vi europeiskt samarbete och en stark union även om inte alla beslut blir som vi vill. Det blir de inte någon annanstans heller. Risken är däremot att världen och det Europa vi lever i inte alls blir som vi vill oavsett politiska uppfattningar. De gemensamma institutionerna för demokrati, frihet och rättsstat är viktiga för att värna dem.
Det är dags att vi tar ansvar för verkligheten med dess motsättningar och problem istället för att tro att det är EU och ännu mer beslut i Bryssel som är lösningen på allt eller att det är mindre EU och färre beslut som löser allt. Allvarliga frågor kräver att vi tar dem på allvar. De som tror att ett svagare Europa är lösningen kommer finna att Europa blir just svagare medan andra blir starkare. Vi bör sträva efter ett starkt EU som bidrar till att reformera Europa till en modern och öppen ekonomi där människors möjligheter växer i en ram av säkerhet och trygghet.