En union av lagar som stiftas av lagstiftare

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Så blev då Ursula von der Leyen vald av Europaparlamentet, efter förslag från Europeiska rådet utifrån det politiska resultatet i Europavalet. Någon spetskandidat fanns inte som kunde säga sig ha fått väljarnas stöd och väljarna röstade heller inte på någon spetskandidat utan på de parlamentariker som nu godkände von der Leyen.

Många av kommentarerna handlar om att hon är kvinna, färre av dem om att hon varit en av Tysklands ledande politiker under lång tid. Hennes insatser som försvarsminister är diskuterade men det är ingen tvekan om att hon är en kompetent person med erfarenheter som ger henne stora möjligheter att lyckas. Självfallet är det ett viktigt steg att kommissionen nu får en kvinnlig ordförande men det är en kompetent person med ett brett stöd; från Europas regeringar och från en tydlig majoritet i parlamentet. Hon är inte som en EU-reporter lät ana Europaparlamentets kommissionsordförande utan hon är ordförande i kommissionen för Europeiska Unionens. Det är den verkställande institutionen som har att lämna förslag till lagstiftning samt verkställa beslut och se till att medlemsstaterna följer den gemensamma lagstiftningen.

Hennes val i går innebär också att EU-maskineriet kan fortsätta att förnyas. Nu ska en ny kommission sättas samman, med nomineringar från de enskilda medlemsstaterna och med godkännande av Europaparlamentet efter utfrågningar som kommer att vara tuffa och svåra, både vad gäller kunskaper och kompetens men också vad gäller politisk förmåga och lyhördhet. En annan viktig sak som kan sägas om von der Leyen är att hon är den första tyska företrädaren på denna post sedan EU bildades på 1950-talet, då Walter Hallstein var kommissionsordförande i något som var något helt annat.

Von der Leyen har lovat mycket i olika politiska riktningar men det handlar om den riktning hon vill att kommissionen ska arbeta, inte om vilka lagar som ska stiftas. Det är de bara Europaparlamentet och ministerrådet som beslutar om, efter förslag från kommissionen.  Och varje sådant förslag utsätts för kritisk granskning, tilläggsförslag som helt kan förändra inriktningen och till slut omröstningar i utskott och i parlamentet  i sin helhet.

Det är inte som en tidigare minister trodde i en artikel för en tid sedan att det är ministerrådet och kommissionen som styr eller fungerar som regering. Kommissionen är en slags ämbetsmannaregering ansvarig inför både parlament och ministerråd, och inför helheten. Kommissionen är fördragets väktare och ansvarig för att lagarna respekteras och att man själv utövar sin makt utifrån den lagstiftning som ministerråd och parlament har beslutat om. Ministerrådet är inte en regering eller en del i en regering utan en av två likvärdiga delar i den lagstiftande processen.

Det är heller inte som en mångårig korrespondent trodde att det är medlemsstaterna som stiftar lagarna, ibland efter förhandling med Europaparlamentet som det stod. Medlemsstaterna företräds genom ministerrådet och dess ordförandeskap som roterar mellan medlemsstaterna och är en del av en lagstiftningsprocess som man delar med Europaparlamentet. Europaparlamentet och ministerrådet beslutar som sina förslag till lagstiftning och förhandlar därefter med varandra om ett gemensamt beslut.

På det viset förenas medlemsstaternas intressen och deras regeringars politiska inriktning med Europaparlamentets. Majoriteten i ministerrådet formar ministerrådets gemensamma uppfattning och så görs i parlamentet.

EU är en legal union. Den fungerar och utvecklas genom lagstiftning, inte genom tyckande eller debatter utan genom lagar som gäller lika för var och en i Europeiska unionen. De gäller för varje medlemsstat och de gäller  för alla de företag eller personer som befinner sig inom EU. Det är de gemensamma lagarna som skapar den gemensamma marknaden, eller egentlige de gemensamma marknaderna, den inre marknaden med varor och tjänster, energimarknad, telekommarknad, finansmarknad, transportmarknad och kommunikationer. Det är de gemensamma lagarna som ger de gemensamma marknaderna och som ersätter natioell lagstiftning. Alternativet hade vari 32 olika nationella lagstiftningar, fragmenterade marknader och en djungel av byråkrati.

Det är lagstiftningen som är den avgörande processen i denna union. Inte tyckande eller resolutioner som några av våra chefredaktörer trodde inför Europavalet.

Ett skäl till varför det mediala intresset för Europaparlamentet och EU, är så förhållandevis lågt, i dessa dagar har uppmärksamheten på de amerikanska primärvalen varit långt större, är att det alltför många som borde veta bättre, och tror sig veta bättre, vet förvånansvärt lite om den politiska process som är en del av svensk politik och som svensk politik är en del av. Den handlar om lagstiftning och inte tyckande, om långsiktigt lagstiftningsarbete som bygger på att man kan vinna majoriteter för de förändringar man vill genomföra, av kommissionens förslag och av de förslag som läggs på bordet i parlamentets process. En del av de lagarna är stora och omfattande med stor betydelse för finansiell stabilitet, miljö, digitalisering eller klimat. Stora grupper och deras företrädare har i den processens självfallet ett mycket större genomslag och betydelse än mindre grupper.

De rapporter som parlamentets arbete kretsar kring kan ibland vara initiativrapporter, det vill säga utrycker en mening om vad som bör komma som lagstiftningsförslag, och de påverkas självfallet mest av de stora gruppernas företrädare, oavsett om de är rapportörer eller skuggrapportörer. Besluten fattas nämligen genom omröstning och votering, inte på basis av någon enskilds tyckande.

Viktigare är de tunga lagstiftningsrapporterna där artiklar och paragrafer formas av parlamentet utifrån kommissionens förslag och där parlamentets resultat förhandlas med ministerrådet. Tron att det handlar om att vara skuggrapportör så mycket som möjligt, vilket man är mer om man företräder en liten grupp, bygger på att man inte vet hur lagstiftningsarbetet fungerar i form och praktik. Det är konstigt eftersom det inte är särskilt krångligt men annorlunda än i Sveriges riksdags parlamentariska system. Men ej heller där är det antalet signerade motioner som räknas.

Så von der Leyen har fått en av de viktigaste uppdragen i EU. Men besluten fattas likväl av parlament och ministerråd. Parallellt som två olika kammare.

Processen fram till EU-kommissionär liksom processen med lagstiftning är viktig och förtjänar ett intresse som åtminstone motsvarar ett demokratiskt primärval i Delaware. Denna senare mening ska för säkerhets skull etiketteras som ironisk.

 

 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.