En svåröverskådlig analys som beror på en svåröverskådlig process om EU-positionerna

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Det är uppenbart att det så kallade spetskandidatsystemet är ett hinder för en balanserad demokratisk process för att utse de viktiga positionerna EU- kommissionen och Europeiska rådet. Ett skäl är att det handlar om en artificiell demokrati; i Europavalet röstade medborgarna på de kandidater de skulle välja till Europaparlamentet, inte på någon spetskandidat. Ett annat är att systemet binder processen till ett fåtal kandidater som var beredda att ställa upp för en process som nu liksom förra valet mer blir på låtsas. Ett tredje är att det inte finns någon partigrupp som har den storleken att man kan hävda att man har fått väljarnas stöd att nominera en ordförande till kommissionen. Ett fjärde är att spetskandidatsystemet står i konflikt både med fördraget – som säger att en kandidat till posten som ordförande i EU-kommissionen ska nomineras av Europeiska rådet, alltså inte av partiorganisationerna, att detta ska ske med utgångspunkt i hur Europavalet utföll och de politiska förhållanden som gäller samt att det därefter är upp till Europaparlamentet att godkänna/ välja beroende på den majoritet som där då kan finnas i parlamentet.

Nu är läget att det av uppenbara skäl, så var det nämligen redan innan valet, inte finns någon partigrupp som kan hävda att man har ett så brett stöd att man därmed har väljarnas stöd för sin kandidat. EPP har drygt 180 ledamöter av 751, socialisterna än mycket mindre med 154 och egentligen än mindre eftersom Labourledamöterna i gruppen är där på lånad tid. Så en kandidat måste ha ett bredare stöd i parlamentet än att vara nominerad av den egna partiorganisationen. Det gäller inte minst eftersom kommissionen är lika ansvarig inför Europeiska rådet och ministerrådet som inför parlamentet. Och i medlemsstaterna är det parlamentariska läget än mer komplicerat.

Där har socialisterna fler statsministrar än EPP samtidigt som betydande många av dessa vilar på en bräcklig grund, utan stort parlamentariskt underlag. Motsvarande gäller den tyska regeringen med Merkel i spetsen. Där är EPP i koalition med S. Och så har vi regeringar som präglas av mer eller mindre ansvarslöshet och bristande förmåga att leva upp till grundläggande krav som rättsstaten ställer. Det handlar om socialistiska Rumänien, Malta, Slovakien och Slovenien, medan samma tyvärr kan sägas om Ungern, Polen och Bulgarien. Så ser Europa ut i det stora förändringsmönstret och det är trots allt ett uttryck för att utvecklingen långsiktigt går i rätt riktning även om den kortsiktigt gått tillbaka i ett antal länder, framförallt Ungern och det land som svensk vänster och svenska media alltid bortser ifrån, nämligen Rumänien.

Konsekvensen av detta är inte konstigare än att de kandidater som föreslås måste ha ett stöd både i Europeiska rådet och i Europaparlamentet. Och då räcker det inte med stolta partigruppsdeklarationer. Demokratin ställer större och bredare krav.

Det är uppenbart att det inte finns ett stöd för Manfred Weber. Motståndet i Europeiska rådet är starkt och hans stöd är främst en funktion av formell lojalitet till spetskandidatsystemet. Timmermans som har en bredare kompetens och erfarenhet har uppenbarligen ett bredare stöd men dras ner av sin roll som socialistisk spetskandidat.

Utan den rollen hade Timmermans varit mindre partipolitiskt belastad, han hade också belastat sig själv mindre och då hade det kunnat finnas en lösning på plats nu. Det motstånd mot honom som finns i vissa länder har inte så mycket att göra med hans politiska inriktning som att han har varit tydlig i rättsstatsfrågor och i kritiken mot regeringar som inte har förmått respektera reglerna. Möjligtvis hade han kunnat vara mer konsekvent i den långsiktiga kritiken mot även Rumänien men rätt ska vara rätt. Han har talat och agerat betydligt starkare när det gäller Rumänien än svenska socialdemokrater och svenska media som snarare varit smygande i sin rapportering för att inte underminera Januariöverenskommelsen logik om att hoten mot demokratin kommer från socialdemokraternas motståndare.

Ett problem nu är att Weber agerar som sin egen företrädare som ordförande i EPP-gruppen i Parlamentet. Det innebär att han låser parlamentets process till sin egen kandidatur. Det är mindre bra, enkelt uttryckt. Det riskerar inte bara att fördröja och försvaga process en och dess legitimitet utan också leda till att EPP förlorar politiskt inflytande, i ivern att försvara en spetskandidatprocess som är artificiell och en kandidat som inte har stöd. Det driver fram risken att en ordförande blir antingen en socialdemokrat eller företrädare för Förnya Europa, vilket mer handlar om att ständigt förnya fördraget. Det kan som i Timmermans fall likväl bli en kompetent person men svarar i sanningens namn mindre mot valutslaget om man fortfarande håller fast vid att det är spetskandidatsystemets logik som ska gälla.

Nu finns det många av regeringarna som är direkt emot honom, liksom mot Weber. Då skulle kanske Alexander Stubb eller Michel Barnier vara ett lämpligt sätt att lösa en situation som innebär att EPP är största grupp, att man behöver ett bredare stöd än det som spetskandidatsystemet felaktigt säger att man har. Men eftersom Barnier är fransman och Frankrike bestämt har sagt nej till en tysk kan det bli svårt. Då vore självfallet Stubb en möjlighet. Han kommer dock att möta samma motstånd från Polen, Ungern och även Rumänien som Timmermans mött från några.

Så då får majoriteten i Europeiska rådet driva igenom ett förslag och sedan får parlamentet etablera en majoritet. Det är bara möjligt om parlamentet på onsdag inte väljer en företrädare för EPP som talman, som till exempel Weber. Sker det så har man i praktiken förlorat ett kort i läggspelet.

Och då förlorar man ett politiskt inflytande för att istället honorera personlig prestige. Den risken är emellertid betydande och om det inträffar har spetskandidatsystemet lett till att de som valde EPP i Europavalet förlorar inflytande på grund av de begränsningar det skapar. Så en sak som kan sägas, det är dags att skrota spetskandidatsystemet och nu nominera en annan EPP-kandidat.

Eller, vill jag gärna säga, någon annan -EPP eller inte – som kan driva kommissionen mot en stärkt inre marknad, ökad energi i frihandelsförhandlingar, effektivitet i klimatpolitiken, stark linje mot Ryssland och en förmåga att fokusera på reformer som gör Europa starkt. Det kan vara en Timmermans som förklarar sin självständighet från socialistgruppen och som nomineras inte som spetskandidat utan av en bred gruppering inom rådet och parlamentet som företrädare för kompetens och oväld. De politiska besluten och lagstiftningen kommer nämligen i vilket fall som helst att ligga i parlamentet och i rådet. Inte i kommissionen.

På tisdag möts Europeiska rådet på nytt. Sannolikheten för att man då till sist kommer med ett förslag är betydande. Weber blir det inte. Sannolikt inte Timmermans. Ej heller Vestager. Kanske Barnier om Tyskland får någon eftergift av betydelse från Frankrike. Kanske i fråga om ECB. Och kanske om S får en utrikesministerpost. Och kanske Stubb om konflikten mellan Frankrike och Tyskland sitter så djupt att Barnier förblir omöjlig. Den som tycker denna analys är svåröverskådlig bör inse att så är demokratin när den söker sina majoriteter.

Kategorier: Blogg

1 kommentar

Bengt-Göran Karlsson · 02 juli 2019 kl. 14:59

Det är kanske önskvärt ifrån flera håll att man väljer en kvinna till ordförande?
Hur är Merkels intresse till att ta över ordförandeskapet, sedan hon lämnat CDU´s ledning?(hon har ju i praktiken styrt EU-kommissionen under de senaste åren? Hon har både kunskap, erfarenhet och pondus till att leda Eu.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.