En socialdemokrati som vill samarbeta med kommunister är vilsen

Publicerat av Staben den

Europa jagas av sina gamla spöken samtidigt som vi står inför en ny tids hot. Det kräver omedelbar politisk handlingskraft – populismen bekämpas genom att bekämpa populismens orsaker, extremismen bekämpas genom att manifestera demokratins ideal och förmåga – och en förmåga att sortera extremism från det demokratiska samhällets politiska motsättningar.

Det finns i sammanhanget en fara när begreppen kring kommunism, fascism och nazism förlorar sin betydelse, eftersom de då förlorar sin extrema och totalitära betydelse. Så många människor har dött på grund av dessa ideologier, så mycken mänsklig värdighet har gått förlorad och så mycket av vår civilisation förstördes på grund av de hänsynslösa krafter som lät politisk dogmatik och hat gå före mänsklig tolerans och individers rätt.

När vi i Sverige på ledarsidor, och inte bara på sociala mediers trollkonton, har fått en normalitet där politiska motståndare eller alternativa regeringsbildningar beskrivs som vägen till fascism och Naziinfluerad politik är det ett hån mot dem som mördades. Men det är också en nedrustning av demokratins försvar mot den totalitära extremismen. Om nazismen och fascismen finns överallt, bland dem som vill diskutera migration, lägre skatter, rättsstatens krav på att brottslingar utvisas eller kamp mot hederskultur, finns inte längre något ord för att särskilja de totalitäras förakt för frihet, människors liv och individers rätt.

När Sveriges statsminister menar att varje alternativ till hans egen minoritetsregering är att öppna dörren för fascism och nazistiska krafter sätter han bilden av ett Sverige på gränsen till fascism. Det är inte bara en oerhörd anklagelse och nedsvärtning av en av världens mest stabila demokratier, det är också att låta den faktiska fascismen och nazismen få leva i skydd av andras normalitet. Sätter man likatecken mellan de politiska rörelser som sätter individens frihet och rätt främst och dem som sätter nationens eller statens överhet främst, suddar man ut den för demokratin fundamentala skillnaden mellan dem som sätter rätten över makten och dem som vill låta makten styra rätten.

Därmed döljs det öppna samhällets fiender bland regeringens motståndare. Det har varit en teknik i många regimer. Oppositionella har avfärdats som fascister, eller som statens eller demokratins fiender, på bekostnad av både stat och demokrati. Stefan Löfven har som person ett ansvar för att på så vis ha öppnat vägen för totalitära krafter, genom att låta dem vara som en kraft bland andra oppositionella, utan den artskillnad som är avgörande, nämligen synen på individen och rätten.

Det har också lett socialdemokratin vilse i sin iver att värna sin egen makt. Avtalen med organisationer som är närstående det Muslimska brödraskapet är ett uttryck för hur man har låtit respekten för individens rätt bli en andrahandsfråga bland partitaktikens många andra frågor. Blindheten inför antisemitismen inom det egna partiet, som liknar blindheten i det brittiska Labour, har blivit till en dyster verklighet eftersom man ser fascism överallt, annars än bland dem som ringaktar individers rätt.

Socialdemokraterna är det enda partiet som har haft företrädare – som har fått nya uppdrag snarare än mött kritik av partiet – som offentligt förklarat att antisemitism beror på judarna själva och det enda partiet som har sett en stor del av den egna organisationen – i Malmö och i Skåne – präglas av antisemitism och homofobi. Inte för att partiet på något sätt delar dessa värderingar utan för att man inte ser att gränsen alltid måste gå mellan dem som respekterar individers rätt och dem som sätter kollektiven över individen. Om man suddar ut begreppens betydelse förstår man till slut inte den fascism och den antisemitism som uppträder på den egna bakgården.

Relativiseringen av demokratins begrepp och det öppna samhällets fiender slår nu igenom i ett område där den moderna socialdemokratin alltid har varit en självklar allierad för demokratins vänner. Socialdemokraterna definierades en gång genom sitt avståndstagande till den totalitära socialismen. Socialdemokratin är ett begrepp som formades ur detta vägval, ur ett nej till socialism som inte tillät någon frihet utöver den som staten gav och ur ett kompromisslöst försvar för demokratin oavsett om den ledde till socialism eller ej.

Inför Första Maj blir denna fråga så fundamental. Halva Europa led i fyra årtionden under socialismens förtryck. Första Maj var diktaturernas segerdag med marscher under röda fanor. Det var svårt att förstå hur socialdemokrater kunde köpa denna symbolik så lätt, trots att den för miljoner européer symboliserade förtryck, våld och avrättningar, deportationer, murar och järnridåer, planekonomi och ofrihet.

Jag glömmer aldrig hur en av den lettiska frihetsrörelsens ledare frågade mig varför ensemblen till Les Miserables i Stockholm, som 1991 på Cirkus gav en föreställning till förmån för den baltiska frihetsrörelsen, använde sig av röda flaggor för att symbolisera Pariskommunens kamp. För min lettiske vän var det obegripligt. Pariskommunen använde sig av en trikolor med vitt, blått och rött, inte av röda fanor. Den röda fanan var en symbol för det förtryck han kämpade emot.

Hela Europas frihet står i motsatsställning till den röda fanans symbolik. Under lång tid var denna skiljelinje självklar för socialdemokrater i Sverige. Men redan under 1980-talet började den svenska socialdemokratin att tala om samarbete med de kommunistiska regimerna för en gemensam europeisk säkerhetsordning, i strid med arbetet på demokrati och fria val. Krav på fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa avfärdades som återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet. Stödet till socialismens enpartistater och diktaturer – från Etiopien till Kuba – signalerade en politik där demokratin fick ge efter för socialismen.

Nu signalerar socialdemokraterna åter att man vill samarbeta med den totalitära vänstern. Först genom att under förra mandatperioden ha formaliserat samarbetet med Vänsterpartiet, ett parti som ända in i vår tid har hyllat förtrycket och som fortsatt består av betydande grupper som tror på revolutionens våld, nu under begreppet autonomt våld.

Därefter att partiets ledande kandidat Helene Fritzon har sagt sig vilja samarbeta med Vänsterpartiets vänner i Europaparlamentet för att undvika att samarbeta med Europaparlamentets största demokratiska grupp. Hellre samarbeta med diktaturens arvtagare än att samarbeta med de partier som har format och garanterat Europas demokratier under det kalla kriget och som var ledande i återföreningen av Europa. Det är ett hån mot dem som lidit under kommunisternas förtryck, men det är framförallt ett uttryck för att socialdemokraterna i europeisk politik åter en gång inte sätter demokratin främst.

Hur ska man kunna värna demokratin mot dess fiender om man allierar sig med diktaturens arvtagare? Vad säger Stefan Löfven som börjat använda sig av samma uttrycksformer om sina motståndare som de socialistiska regimerna en gång gjorde, att varje motståndare var fascist?

Och framförallt; hur kan C och L försvara att man överlåter makt till ett parti som i svensk politik suddar ut innehållet i fascism och nazism och som i europeisk politik ser sina vänner bland demokratins fiender? Det är en fråga värd att besvara inför Första Maj. De röda fanorna påminner nämligen miljoner och åter miljoner av européer om en tid då socialismen krossade friheten och eliminerade demokratin. Man bör inte samarbeta med dem som bar det personliga ansvaret att hylla dessa regimer och det politiska ansvaret för att vilja föra samma politik. När statsministern talar på Första Maj bör han klargöra sin syn på detta.

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.