Iran är en brutal diktatur med islamistisk extremism som förevändning för det förtryck man utöver mot medborgarna. Man är det land som avrättar flest av sina medborgare varje år, förmodligen efter Kina som inte har samma makabra redovisning och förtrycket riktar sig mot kvinnor, homosexuella, oliktänkande, dissidenter, opposition, utlänningar som gör minsta misstag, människor av annan tro och än mer konvertiter. Det finns inget annat land i Mellanöstern som så öppet och strategiskt stöder terrorism och bidrar till regionens instabilitet som Iran. Utvecklingen av missiler sker i nära samarbete med Nordkorea med vilket man också har haft, och har, ett nära samarbete när det gäller utvecklingen av kärnvapen. Iran bidrar till det Nordkoreanska programmet för missiler och kärnvapen. Iran vill utplåna staten Israel.
Det är mot denna bakgrund förvånande hur passiva den svenska regeringens kommentarer har varit rent allmänt och nu under demonstrationerna i synnerhet. Margot Wallström har sagt att mötesfrihet är viktig, som om den överhuvudtaget existerar i landet, och att våld bör undvikas, som om detta inte är något som regimen själv håller i sina händer. Istället för att fördöma regimens brutala reaktioner mot demonstranter väljer Wallström att vädja till lugn och återhållsamhet med förhoppningen att våld ska kunna undvikas, som om det ytterst kan vara nödvändigt och legitimt med våld. Det är häpnadsväckande.
Diktaturen Iran lider som alla andra diktaturer av betydande ekonomiska problem. Ekonomiska reformer ställer krav på större frihet och större öppenhet och det är i båda fallen oförenligt med den styrande religiösa elitens krav på lydnad. En diktatur som den iranska fullföljer den merkantilistiska politik som bygger på export av olja, gas och nötter. Det ger en stagnerad ekonomi som förenas med ett totalitärt grepp över samhället med Revolutionsgardet i spetsen, som försvarar både sin korrupta ekonomi med alla sina företag och regimens kontroll över människorna.
Det vore rimligt att kräva frihet och demokratiska val. Att fördöma förtrycket, de summariska avrättningarna, det dödliga våldet, föraktet för kvinnor och för alla dem som avviker från den religiösa ledningens inskränkta syn på människor och normalitet. Att fördöma diktaturen istället för att vädja till den att upprätthålla en mötesfrihet som inte finns, att fördöma våldet istället för att hoppas att det ska kunna undvikas.
Europeiska Unionen har fördömt det dödliga våldet och krävt att regimen respekterar grundläggande respekt för medborgarnas säkerhet. Även det är förvånansvärt passivt men flerfaldigt tydligare än den svenska regeringens ljumma reaktioner på en regim som använder dödligt våld för att värna sin makt.
Svenska medias reaktioner är ett uttryck för att det inte finns någon insikt i att detta är en regim av totalitärt slag med en aggressiv agenda mot omvärlden. Den ena tidningen menar utan att veta något att det inte är en folkligt förankrad revolt, eftersom man har talat med en person i Sverige. Och i samma tidning konstaterar den utrikespolitiske experten att det är långt till ett maktskifte, som experter alltid gör när de granskar totalitära regimer, oavsett om de sedan faller eller ej. Den andra tidningen använder sig däremot av källor i landet men ser ingen större anledning för regimen att hysa oro.
Men vi bör alla hysa oro för en regim som föraktar människovärdet och som låter hatet vara politikens drivkraft. Och vi bör reagera mot förtryck och våld. Vi bör stödja dem som vill frihet och demokrati i varje diktatur. Även i denna.