Regeringens vårbudget orkar liksom tidigare inte möta de utmaningar som verkligheten innebär utan är som en politik i en värld utan världen omkring oss, där problemen formas av medias rapportering snarare än hoten mot vårt välstånd och säkerhet. Så noterade också Göran Persson häromdagen att Sverige som det ser ut nu är på väg in i en djupare ekonomisk kris. Det är en förgörande kritik av regeringens ekonomiska politik.
I grunden är mönstren allt för lika utvecklingen under 1980-talet, då den socialdemokratiska regeringen triumferande utnyttjade högkonjunkturen till att låta kostnadsutvecklingen vara okontrollerad samtidigt som den lanserade ständigt nya utgiftssystem av det slag som konstant lägger de offentliga utgifterna på en högre nivå där utvecklingen bestäms av problemen i ekonomin snarare än av beslut i riksdagen. Ingvar Carlssons regering fick avgå på grund av sina inre motsättningar och oviljan att ta ansvar för ekonomin den 15 februari för att återuppstå dagen efter, utan Kjell- Olof Feldt men med krav på lönestopp, strejkstopp och okontrollerade besparingar, som inte kunde påverka förlorad konkurrenskraft och ett rusande underskott. Den svenska 1990-talskrisen föddes under 1980-talet i en motsvarande skatte- och utgiftspolitik som vi ser i dag.
I sina prioriteringar är det mest slående hur oförmögen man är att ta till sig de utmaningar mot vår säkerhet vi i dag möter. Utgiftslöften för flyktingmottagning är långt större än små anslag till polisen och den minimala förändringen av försvarsanslagen. När det gäller försvarsanslagen är oförmågan att hantera verkligheten den mest slående.
Rysslands omfattande upprustning, den allt mer dokumenterade viljan att använda militära medel, liksom förbjudna vapen, samt demonstrativa övningar i Östersjön möts med ett ökat anslag till försvaret på drygt 100 miljoner kronor. Det är i grunden en förnedring av försvarsminister Peter Hultqvist men samtidigt ett uttryck för att när det är budgeten i sin helhet så är det V och Mp som styr även om S skulle vilja ta ansvar.
Det är ett förhållningssätt som påminner om regeringens hantering av Transportstyrelsen. Alltför allvarliga hot och risker mot rikets säkerhet tar man inte till sig eftersom de är för stora och inte följer den spelplan av demonstrativa utspel i uppblommande frågor i media.
Regeringens budgetpolitik innebär att försvarets kontinuerliga försvagning kommer att fortsätta. Med anslag kring eller under 1% av BNP kan man inte återfinansiera den försvarsmakt som byggts upp kring 3% eller fram till 2000-talets början 2%. Ny utrustning, ny materiel, nya vapensystem och avancerad utveckling har en snabbare kostnadsutveckling än samhällsekonomin i övrigt.
Tre viktiga konsekvenser följer av detta. För det första återhämtar Sverige inte det som försummats under tiden från 2004 till 2016, då vi till slut fick en gemensam insikt att vår egen omvärld blivit mer hotfull, inte mer fredlig som doktrinen sa. Vårt medvetande har uppdaterats till situationen som den är nu, men försvarspolitiken i sig är kvar i 2004 års tankar om att väpnade angrepp mot Sverige kan avfärdas som osannolika under överskådlig tid framöver. Försvaret har gjort sina prioriteringar med bland annat ett förband på Gotland men i det stora hela fortsätter försvagningen av svensk försvarsförmåga.
För det andra innebär oviljan att dels finansiera tidigare fattade försvarsbeslut och att ta sikte på hur hotbilden inte bara har växt till sig utan fortsätter att bli allt allvarligare att vår förmåga att upprätthålla kontroll över vårt territorium, till land, havs och till luften, minskar. Och därmed ökar utrymmet för andra.
För det tredje är signalen att vi som enda land kring Östersjön fortsätter att nedprioritera försvarsförmågan. Utan allians, utan en realistisk försvarspolitik och utan en förmåga att se verkligheten som den är gör det oss än mer utsatta. Transportstyrelsen är den mindre skandalen. Och den visade redan den på en dysfunktionell regering.