Statsråd får inte vara osäkra på demokratins gränser

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Frågan om Mehmet Kaplans middagsätande har fått många turer. Det gäller inte minst bortförklaringarna. Ingen av dem har gjort det bättre. Samtliga har pekat på ett större problem än den enskilde gästen vid ett möte.

Förutom de mer farsartade angreppen på media på temat att även kungen äter middagar har Miljöpartiets företrädare senare i mer ordnad form underkänt det egna statsrådets omdöme genom att säga att man måste ha bättre rutiner för att säkra att Kaplan inte äter middagar eller är på möten med fel element i vårt samhälle. Det är att underkänna ett ansvarigt statsråds omdöme när det gäller i vilket sällskap han umgås och vilka idémässiga och politiska riktningar han möter.

Ett statsråd bör inte umgås i kretsar där man riskerar att möta företrädare för våldsbejakande extremister. Det ska inte behöva vara så att medarbetare ska behöva gå igenom vilka personer som kan tänkas dyka upp vid hos dem som statsrådet gästar. Ett statsråd i Sverige bör idémässigt och politiskt stå så klar att han inte deltar i möten och middagar där terrorns företrädare dyker upp som några av många gäster.

Vare sig jag eller någon annan kan garantera vilka som dyker upp på offentliga möten. Men ingen ansvarig politiker bör tacka ja till offentliga möten eller informella sammankomster som är av den arten att nazister, kända brottslingar, kommunistiska revolutionärer, flaggbrännande hatpredikanter, islamister eller extremister som ser våld och hat som en del av det politiska arbetet. Det handlar inte om att gå igenom gästlistor för att hitta ökända namn utan om att välja sitt sällskap.

Men det är här Kaplan har ett problem. Han har en värderingsförskjutning som relativiserar skillnader och gränser som inte får relativiseras. Jämför man Israel med nazister träder man över två olika gränser. Då förmår man inte se vad som skiljer en demokrati från en diktatur. Dels förstår man inte vad nazismen var. Åsa Romson hade samma problem när hon inte förstod vad Auschwitz innebar och var uttryck för.

Med en sådan värderingsförskjutning kan man komma att jämföra ISIS-krigare som sprider hat och grymhet med de frivilliga som vågade sina liv för att försvara Finland mot Sovjetunionen.

Självfallet vet Kaplan vilka som är gäster kring samma bord på en informell middag. Det skulle vara utomordentligt underligt om han med sin turkiska bakgrund inte kände till en av de mer extrema organisationerna i Turkiet och andra aktörer i den turkiska gruppen i Sverige. Självfallet såg han vilka som var på middagen. Han har ju i sina aktiviteter mot Israel och till förmån för den Hamasledda regimen på Gaza deltagit i Ship to Gaza som har Grå vargarna som en av de ledande organisatörerna.

Den sammantagna bilden som vi ser är allvarlig och tråkig. Det handlar inte om enskilda händelser utan om ett mönster av oförmåga att se gränser och avgörande skiljelinjer.

I Malmö har vi socialdemokrater och miljöpartister som har relativiserat islamistisk våldsideologi och som har medverkat till att ursäkta eller visa förståelse för de antisemitiska stämningar som nu gör denna stad känd i världen. Socialdemokratiska riksdagsledamöter som deltagit vid demonstrationer med hat- och våldsbudskap.

Regeringens särskilde utredare Ilmar Reepalu som under sin tid som kommunalråd menade att judar i Malmö själva fick ta ansvar för hatet.

Åsa Romson med sitt uttalande om Auschwitz.

Margot Wallström med sina återkommande fördömanden och misstänkliggöranden av Israel i ivern att göra arabvärldens regimer till sympatisörer i kampanjen till Säkerhetsrådet. Ständigt Israel som ansvarigt och aldrig kritik mot en korrupt och förtryckande regim på Västbanken eller den krigshetsande och islamistiska terrorn på Gaza.

Fridolin som före sin statsrådstid varit delaktig i palestinsk aktivism mot Israel.

Kaplan som inte förmår dra gränsen mot extremism vare sig när han äter middag, åker båt, talar om Israel eller funderar på Finlandsfrivilliga.

I en tid då förmågan att värna demokratin är avgörande, då kampen mot islamistisk extremism och terror är en viktig del i försvaret av det öppna samhället och då antisemitism visar sitt ansikte bör Sverige inte framstå som ett land som är tillåtande mot det som aldrig får accepteras. Det vore en skam som drabbar oss alla.

Stefan Löfven har ett stort problem. I Kaplans fall är det enkelt att lösa.

 

 

Kategorier: Blogg

2 kommentarer

Alexandru-Vasile Salamon-Stoica · 17 april 2016 kl. 17:54

Det nya Sverige är på väg att radikaliserats totalt och demokratin blir politiskt lekplatsvakuums inflytande av infiltrationer om radikala idéernas spridning.

Gunnar Hökmark mer oroad för Israels väl och ve än för svenska folkets. | Peter Harold – Skrivarens blogg · 17 april 2016 kl. 21:45

[…] för att ingen skall tro att jag plockat russinen ur kakan så ber jag att få länka till Hökmarks blogg där hela texten finns publicerad. Men jag har återgivit alla punkter som han tar upp i sin […]

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *