En passiv regering som låter andra styra

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Det är obegripligt att Sverige ligger långt efter andra länder vad gäller tester och spårning av coronaviruset. Under lång tid har kraven på testning förts fram, under lång tid har privata aktörer visat att man kan bidra och under lång tid har regeringen sagt att man ska se på saken. Stefan Löfven har inte det grepp om regeringen som en kris kräver. Vi ser i denna fråga liksom i en lång rad andra frågor handlingsförlamning och passivitet, baserat på en förhoppning om att myndigheter ska besluta det som en regering bör göra. 

Myndigheter har att agera inom sitt mandat och sin kompetens och de kan ge råd. Men i en tid av osäkerhet, och där det mesta är osäkert på grund av att vi saknar fullständig kunskap, är det en regerings ansvar att inte bara styra riket utan också att göra de prioriteringar och avvägningar som en kris kräver. En myndighet kan inte avgöra prioriteringar mellan samhällsekonomi och smittskydd, den kan heller inte avgöra vad som är rimligt när det gäller att besluta när det gäller barns skolgång och åtgärder mot smittspridning. Det är mot den bakgrunden befängt att Stefan Löfven har låtit Folkhälsomyndighetens företrädare bära ansvaret för hur Sverige hanterar krisen. Det är en abdikation. 

Osäkerheten om smittspridningen och dess omfattning blev till en politik i sig istället för att ligga till grund för politiska prioriteringar i kampen mot smittspridning. 

Regeringen tittade under lång tid på utan att det fanns tydliga regler och beslut vad gällde dem som kom hem från riskområden eller som var inresande från högriskländer. Först i slutet av vecka 9, natten till måndagen, kom myndigheters valhänta rekommendationer om vilka som skulle få stanna hemma från skolan och vilka som borde vara i karantän. 

Regeringens krishantering är sedan tidigare, i strid med alla rekommendationer från tidigare krishantering, bortflyttad från statsministern. Statsministern svarar inte på frågor i media utan agerar enbart genom inspelade sändningar eller genom utvalda journalister. 

Regeringen har låtit kompetensstrid och byråkrati inom olika myndigheter stå i vägen för ett snabbt agerande när det gäller upphandling och produktion av sjukvårdsmateriel och istället låtit enskilda företags initiativ och innovationsförmåga vara avgörande. 

Stefan Löfvens regering har så sent som 2017 aktivt tagit ställning mot beredskapslager av det slag som regeringen Persson avvecklade i slutet på 1990-talet. Istället för att agera har man i strid med en serie av offentliga utredningars rekommendationer hävdat att det är regionerna som har ansvaret för den nationella krisberedskapen. 

Regeringen har tillåtit att frågan om tester har hamnat i ett byråkratiskt haveri där olika myndigheter motarbetar varandras förslag. Regeringen till och med motarbetar att enskilda företag utför tester. Sverige ligger i dag långt efter testverksamhet jämfört med alla andra jämförbara länder trots att vi har större förutsättningar än många av dessa att snabbt ta fram testkapacitet. Det är en obegriplig handlingsförlamning. 

Regeringen har vad gäller hanteringen av den ekonomiska kris som följer i pandemins spår fastnat i gamla socialdemokratiska reflexer mot företag och inte insett att det nu gäller att rädda ett näringsliv som är förutsättningen för framtida skatter och offentliga utgifter. Vid varje tillfälle har man varit steget efter, föreslagit byråkratiska lösningar som inte kommer till nytta och talat som om man det handlar om att hjälpa enskilda företag istället för att rädda ett helt näringsliv.

Mitt i detta resonerar man nu om att skattepengar, som ursprungligen kommer från de företag och jobb som nu måste räddas, ska leda till utökat statlig ägande av svenskt näringsliv. Mitt i krisen försöker man utnyttja en minoritetsställning som regering till att genomföra gammal dålig socialdemokratisk politik. 

Samtidigt har man heller inte förmått ge regionerna en finansiell säkerhet att mitt i krisen också kunna hantera all annan sjukvård som krävs för att rädda människors liv. 

Inte ens när man skulle föreslå ett bemyndigande från riksdagen till regeringen kunde man förbereda detta förslag med respekt för svensk grundlag och för riksdagen utan hastade fram något utan att veta varför det måste ske i hast. 

Den ekonomiska krisen som följer av pandemin riskerar att leda till en ekonomisk utveckling som hotar både människors trygghet och liv. Den kan skapa social instabilitet och motsättningar. Den kräver ett europeiskt agerande och ett Sverige som agerar för Europa. Europa riskerar att lämnas med stora skador och i ett underläge till regimer som ser demokrati som ett hinder eller som en fiende. Det är förbluffande att regeringen i sitt bildspråk bara lutar sig mot det nationella. 

Den stora frågan handlar inte om vilken balans man ska ha i nedstängning. Ser vi ut över Europa eller inom Sverige ser vi hur olika resultat följer av varje inriktning. En balans av det slag vi nu praktiserar, som inte helt stryper ekonomin utan som ger uthållighet, är sannolikt klok. Men det förutsätter ett beslutsfattande kring andra åtgärder som gör denna inriktning framgångsrik. 

Det är anmärkningsvärt att regeringen Löfven har sluppit normal kritisk mediegranskning av sin oförmåga i denna kris. Det är befängt att det för svenska folket framstår som att det är företrädare för Folkhälsomyndigheten som styr i krisen. Försent, för tveksamt, för passivt och utan ledarskap. 

Kategorier: Blogg

1 kommentar

Escargency · 15 maj 2020 kl. 9:00

ESCARGENCY

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.