Blogg

En nationaldag värd att fira

Kategorier: Blogg

En stor del av samhällsanalys och debatt presenteras för att kunna publiceras och för att uppmärksammas. Krönikörer som lever på sina krönikor måste presentera något nytt för att vara intressanta. Behovet av att vara annorlunda är därför stort. Politiska journalister som vill bli lästa måste finna något spännande i form av politisk kris, drama eller oförenliga uppfattningar som kommer att explodera nästa vecka, under valkampanjen eller i regeringsförhandlingarna, eller som kanske rent av är på väg att spräcka vårt samhälle. Det är därför tidningarna nu är överfyllda av hur svårt det kommer att bli att bilda regering trots att ingen egentligen vet något om det, annat än att det inte blir lika enkelt som att bilda en majoritetsregering.

Det är i grunden inget nytt. All nyhetsrapportering bygger just på nyheter. Om man inte rapporterar så mycket om vad som händer i världen – där rapporterna normalt handlar om kris, krig eller konflikt, eftersom det annars inte finns så mycket att rapportera om – så måste man finna något nytt i det man ändå rapporterar om. Det innebär att konflikter och motsättningar är mer spännande att skriva om än att glädja sig över gemenskap, samhörighet och harmoni. Det är också lätt att finna konflikter och motsättningar, antingen faktiska eller sådana som man kan ana sig till, eller tolka när man spekulerar.

Likväl är Sverige inte ett land fyllt av konflikter och motsättningar. Det kan till och med sägas att de konflikter och motsättningar vi har tolkar vi utifrån den gemenskap som är det normala och formar vårt samhälle. Vi störs över dem eftersom de bryter mot det vi ser som det normala. Och det är mycket mer spännande att skriva om dem än att skriva att lugnet råder. Samtidigt är motsättningar och konflikter grunder för de förändringar som i sin tur skapar samförstånd och harmoni. Demokratin är ett exempel på detta. Den är djupt förankrad i vårt samhälle, men den bottnar ju i politiska motsättningar och konflikter, som vi löser inom demokratins ram.

Det är naturligt att nyheter fokuserar på det avvikande och det som är nytt, men det ger konsekvensen att vår bild av omvärlden, eller vårt eget samhälle, riskerar att präglas av det avvikande och det onormala snarare än av det vanliga och det normala. Det normala framstår ibland inte som det normal, utan snarare tenderar det onormala att ta det normalas plats i vår bild av samhälle och utveckling. Det är vanligtvis inte så stort problem eftersom vi normalt känner vårt samhälle. Om vi bor i Ystad, inne i Stockholm eller i Tensta vet vi hur vardagen är och kan ställa denna mot nyhetsrapporteringen och annat som vi läser.

Vi vet därför att det inte begås mord i Ystad i den omfattning som beskrivs i Henning Mankells böcker om Wallander. Vi vet också att om Ystad Allehanda har rapporterat om ett våldsdåd så är det inte det som är det vardagliga och allehanda. Det samma gäller i Stockholms innerstad eller i Tensta. Bor man i Tensta kan man känna oro för butiksinbrott och kanske också för våldsamheter, men man upplever inte att det är en stadsdel som är präglad av detta utan att det självfallet även här råder en vardag, om än med lite mer av brott och hot om våld än i till exempel Ystad. Det är ingen tvekan om att Tensta, Ystad och Stockholm city är annorlunda från varandra, men det innebär inte att livet där inte  präglas av en normalitet.

Saken blir annorlunda om den som bor i Ystad känner att det just i Tensta är annorlunda, och i enlighet med den bild som sätts av nyhetsförmedlingen. Eftersom Tensta är annorlunda än Ystad är risken stor för att det upplevs som att allt där är annorlunda och att bilderna i media avspeglar normaliteten. Det är så här Trumps världsbild sätts.

En nyhet om något, eller någon som påstår något om något, blir till en generaliserad verklighetsbild. Dels för att man gärna vill tro det, dels eftersom man inte hör så mycket om hur lugnt det är på torget i Ystad eller i Tensta, där vardagen trots allt i båda fallen dominerar. Det ger också en bild av att problemen vi ser och talar om är givna och inte mycket att göra något åt. Det är fel. Även om det begås fler brott i Tensta är det inte fler än att vi med polisens resurser och rättsstatens regler skulle kunna bekämpa dem så att butiksägarna, liksom de som lever där, skulle kunna känna sig lika trygga där som man gör i Ystad.

Generaliseringarna av det som avviker gör att vi tror att det avvikande är så normalt att vi måste lära oss leva med det. Det bara är så och inget att göra åt, är det lätt att tro. Det är en farlig utveckling.

Den här tendensen stärks än mer om traditionella media inte skriver om det som avviker från det normala i Kista i rädslan att det ska leda till fel debatt. Då sätts nämligen bilden, utan proportionalitet via andra media, att det som händer i form av brottslighet, våld och kriminalitet är en normalitet man inte skriver om.

Det vill säga, genom att inte skriva om det som är avvikande i form av brottslighet, och klargöra att det är en brottslighet som är avvikande och som kan och måste åtgärdas, bidrar man till en bildsättning av att det ständigt pågår något som media inte rapporterar om, eftersom det hör vardagen till. Ungefär som om vi skulle tro att Wallanders Ystad ger den rätta bilden av Ystad vad gäller mord och brott. Ju mindre vi vet om ett samhälle desto mer tenderar vi att generalisera kring det lilla vi vet, även om det lilla bara är det lilla.

Ju mindre vi vet om ett samhälle desto mer låter vi bilden av det avvikande sätta en bild av något som är avvikande i sin helhet. Istället för att vi lär oss det lite tråkiga – att det mesta är som det brukar men att det är mer brottslighet i vissa delar av vårt land än i andra, mer bland vissa grupper än bland andra, att vissa är mer drabbade av denna brottslighet än andra och att det är fenomen som vi bör göra något åt – tror vi att det är överväldigande och ofrånkomligt.

Nu har vi kommit in lite på den tråkigare men mer konstruktiva vägen. Flera tidningar har rapporterat om kostnader för invandring och flyktingar liksom det blivit vanligt att rapportera om dödsskjutningar med beskrivning av vad det har handlat om. Det gör paradoxalt nog att generaliseringens krafter verkar något mindre. Men samtidigt ökar på något sätt trycket att framställa våra olika uppfattningar om invandring och flyktingar som om den vore präglad av en djup inre konflikt. Den som skriver krönikor och uppskattas för att ha många läsare vill gärna beskriva frågan om invandring som en fråga som djupt splittrar det svenska samhället.

I den debatt som nu råder om flyktingar och invandringens problem har behovet av att generalisera olika uppfattningar vuxit i grad med omfattningen av debatten. Om de som är skeptiska till för stor omfattning av invandring är så många att de inte kan avfärdas som avvikande måste man klara av generaliseringen på något annat sätt.

Det har lett till tanken att det finns två grupper av människor. De världsvana och de som är lokala och bara känner sin egen vardag. Anywheres och somewheres, som indelningen benämns på engelska, där anywheres är tänkt som en träffande beskrivning av dem som sett världen, lever i den och förstår den och somewheres är lite mer inskränkta och bara förstår sin egen vardag.

Problemet är att detta är en artificiell indelning, som är gjord för att passa till ett spännande och nytt resonemang med syftet att finna något nytt bara genom att formulera ett nytt begrepp. Men det är inget nytt, bara ett nytt begrepp. För det första är det svenska samhället inte djupt polariserat kring synen på flyktingar och invandring. De flesta anser att människor som kommit från andra länder förtjänar respekt och tolerans, att de som flyr från krig och tortyr bör finna en fristad och att folk kan få vara annorlunda både till utseende, kultur och tro.

Det finns dem som är rasister och som ogillar människor från andra länder, som bestämt hävdar att muslimer är fanatiker som förstör vårt samhälle med mera.

Och sedan finns det de som menar att det inte finns någon gräns för hur många vi kan ta emot. Vårt land är stort och det finns, menar de, heller inga problem att tala om, bara möjligheter och nya tillgångar.

Hatets krafter är alltid mer spännande att beskriva än godmodets eller lugnets. De som imponeras av sin egen godhet och upphöjdhet brukar också finna energi i att skriva om andras uppfattningar som avvikande från det goda. Och det blir en ypperlig konflikt att beskriva, där den andra uppfattningen definieras som det onda och den egna det goda.

Spegelbilden finns där också, där den andra uppfattningen sägs stå för den totala naiviteten och till och med svekfullheten mot vårt land, medan den egna är den enda som står för realism och nykterhet mot det som bara är hotfullt, skadligt och aldrig förenat med moraliskt ansvar eller möjligheter.

Båda dessa uppfattningar är sina motsatser men de splittrar inte vårt samhälle, för vårt samhälle är större än så. De allra flesta i vårt samhälle känner nämligen att vi bör kunna ha två tankar i huvudet samtidigt, två känslor i kroppen och två olika hänsyn att ta.

Man kan, för att ta ett litet exempel,  vara emot böneutrop utan att vare sig vara islamofob eller rasist. Man kan helt enkelt tycka att böneutrop får vara privata och att religionen ska utövas i det enskilda, inte som ett krav på samhället.

Man behöver inte övertrumfa varandra i att vilja ha böneutrop för att visa att man inte är rasist eller islamofob, för att visa att man är den mest tolerante. Man kan ju vara tolerant både mot den som störs av böneutrop och den som vill idka sin bön istället för att säga att denna fråga symboliserar en polarisering av vårt samhälle.

Man behöver inte ta i och säga att om vi har haft klockringningar i tusen år i det svenska samhället så måste vi nu också ha böneutrop. Klockringningen har sina rötter i det svenska samhälle som formades ur kristendom, men står knappast i motsats till det sekulära som idag formar vårt samhälle, om man inte ska dra det till sin spets och säga att ytterst är klockringningen en signal om att gå till bön, vilket den kanske delvis en gång var men faktiskt inte är.

Man kan vara för att vi tar emot flyktingar och välkomnar invandrare utan att man därmed tycker att vi ska ha full öppenhet utan begränsningar. Man kan vara för krav mot dem som kommit till vårt land utan att vara emot dem. Man kan vara för att straffa dem som begår brott, och utvisa dem som inte har rätt att vara här, utan att vara emot dem som flytt, kanske till och med för att spara dem från det som de har flytt ifrån.

Vi ska kunna ta emot dem som är på flykt men vi kan inte ta emot alla som flyr undan hot och fattigdom. Vi bör söka hjälpa så många som möjligt men vi kan inte klara allt. Många som är på flykt kan vara det utan att ha flyktingskäl.

De som avviker är dem som inte kan se denna blandade bild av verkligheten. De som vill se antingen eller. De som indelar alla i goda eller onda. Eller i intellektuella och öppna eller inskränkta och lokala.

Saken är nämligen att vi är alla mer eller mindre lokala. Och vi är alla mer eller mindre öppna för världen kring oss.

Vi vill alla vara lite somewhere och lite anywhere. Borta bra men hemma bäst. Den som har gjort en resa har något att berätta. När jag i veckorna kommer tillbaka från Bryssel eller Strasbourg, eller om jag varit någon annanstans, så tycker jag det är skönt att komma hem. Jag känner igen mig, han i ICA-affären känner igen mig, gatorna är bekanta och språket mitt. Min familj och min trygghet.

När jag springer längs stränderna på Sandhammaren upplever jag naturen som jag vill ha den eftersom den har mig i sitt grepp. När jag spelar tennis med gamla vänner kan jag skämta om det som vi skämtade om för något år sedan, eller snarare för trettio år sedan. I min familj kan jag vara mig själv och möter dem jag älskar.

Till jul, midsommar och Valborg gör vi som man ska. Andra gör helt annorlunda. Konstigt nog. Och konstigt nog anser de att de är de som gör som man ska. Det är fascinerande att se hur olika samhällen och kulturer är. Varje gång jag är utomlands förstår jag Sverige lite bättre och lär mig något om att man i andra länder är som vi, fast man gör saker annorlunda.

Sverige är fantastiskt. Vackert och öppet. Ett samhällsklimat som är öppet och jämlikt på dess bästa sätt. Vi är öppna för andra, för andras värderingar liksom för andras produkter och tjänster. Vi känner med dem i deras tragedier och har respekt för deras kunskaper, även om vi rätt ofta ändå tycker vi har förstått lite bättre. Vi har en rationalitet som vi kan hålla fast vid ända tills vi vill tävla om vår egen godhet med andra. Vi har i århundraden bejakat män och kvinnors rätt mer än andra, hur ofullkomliga vi än är i dag. Och en ann är så god som en ann.

För mig är den svenska flaggan en symbol för frihet och öppenhet men också för förnuft och balans. En styrka som gett oss fornstora dagar men dagar som också består. Vi försöker vara korrekta, till den grad att det ibland blir för mycket, så att vår tolerans blir till intolerans till dem som vi inte tycker är lika toleranta. Men vi vill likväl vara korrekta mot den andre och det är en god sak som präglar ett bra samhälle.

Inför nationaldagen i dag noterar jag hur många som vill ursäkta sig för att de vill fira den, som om de måste tala om att de inte alls är så lokala och framför allt inte nationalistiska utan väldigt internationella och öppna, även om de gillar sill och midsommar.

Själv tycker jag det är fantastiskt att vara svensk. Att få leva i ett fredligt land och ett öppet samhälle. Där omvärlden och världen bortom är en del av vårt liv. Där flickor och pojkar ges de bästa möjligheter, där vi ibland tar i för mycket för att visa vår godhet men likväl vill göra det för att vi vill göra väl, där yttrandefrihet och tryckfrihet är självklara, där friheten är så självklar att vi ibland glömmer att vi måste stå upp för den, där pressfriheten är så fundamental att vi glömmer att det inte är den enskilda tidningen som har rätt utan vi alla som har rätt att säga vår mening. Vi är inte rädda för det nya, vi utvecklar det gamla och förnyar oss ständigt. Vi är mentalt födda i vår natur och tänker på dess balans. Vår natur, vår industri, våra företag, vår forskning, alla som jobbar och sliter och vår framtidstro. Det är mycket som vi måste värna om. Härhemma.

Det gäller också vår öppenhet mot omvärlden. Förståelsen för tragedierna, motviljan mot förtrycket, viljan att lära, resa, handla och forska. Överallt.

Det är detta vi är. Öppna mot vår omvärld. Fria gentemot varandra. Och vi lever lite här och lite där. Ibland vill vi vara everywhere och ibland nowhere men alltid lite anywhere och somewhere. En del mer och andra mindre. Vi är inte ett delat land, men det finns många som vill mena att just deras åsikter delar oss. De har fel. Vi har ett förnuft och en syn på den enskilde som håller oss samman och som vi ska värna om.

Vaja stolt mot blågul himmel!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *