En global kris kräver globalt samarbete och en regering som regerar

Publicerat av Gunnar Hökmark den

En global kris kan bara lösas genom globalt samarbete. De som tror att enskilda länder kan värna sig mot en global pandemi och en global ekonomisk kris inser inte hur nära vi är varandra. Det är inget nytt som hänger samman med de senaste trettio åren av globalisering utan har präglat mänskligheten från pesten till spanska sjukan, som båda slog långt hårdare mot människors liv därför att vi då utan globalisering saknade information, kunskap och en forskning som går på högvarv över hela världen. Donalds Trumps tro att man kunde förneka krisen eller bara bortse från den om man stängde sig mot världen har gjort USA till ett av de mer utsatta länderna men också försvagat den globala kraften mot pandemin och depressionen i dess fotspår. 

Den största ekonomiska krisen sedan den stora depressionen. Så beskriver Internationella Valutafonden kraften i den nedgång i världsekonomin som vi nu är på väg in i. https://blogs.imf.org/2020/04/14/the-great-lockdown-worst-economic-downturn-since-the-great-depression/ 

En förlust för världsekonomin som bara det kommande året kan komma att motsvara på engelska 9 triljoner dollar, vilket på svenska blir 90 miljoner miljoner kronor, eller 9 biljoner dollar.  Det motsvarar en förlust för hela världsekonomin motsvarande både den japanska och den tyska. Det betyder arbetslöshet, fattigdom, en ökad våg av sjukdomar som människor inte kan skydda sig emot, svält och social instabilitet. 

Allra hårdast kommer fallet i världsekonomin vara för de fattigaste länderna. Där motsvarar varje procent i förlorad tillväxt miljoner människor som döms till fattigdom och elände. Föreställningen att frågan om hur vi möter pandemin är en fråga om att välja mellan ekonomi och liv är fullkomligt desorienterad i en värld där välstånd är en förutsättning inte bara för människors goda liv utan för deras liv. Det gäller inte bara i de fattiga länderna. Depression, förlorade jobb och förlorad social trygghet omvandlas snabbt till frågan om liv och död även i rikare samhällen. 

Tron att vi möter pandemin bara genom att stänga ner allt så mycket som möjligt ska ställas mot denna verklighet liksom mot att en nedstängning av allt inte eliminerar pandemin. Det den svenska regeringen bör kritiseras för är inte att den valt en mer balanserad nedstängning än många andra utan för att man dröjt med beslut, att man överlåtit åt myndigheter att göra det som en regering aktivt ska göra nämligen styra landet. Därför tog det lång tid innan åtgärder sattes in, därför förlorades möjlighet att uppmana dem som kom från smitto-områden att sätta sig i karantän och därför förlorades tid för att starta testning och ökat skydd av vårdpersonal. 

Detsamma har vi nu mött i hur regeringen hanterar den ekonomiska nedgången. Detta är inte en finansiell kris, det är inte en kris när det gäller utbud och det är heller inte en kris i efterfrågan. Det är en kris som inte följer några ekonomiska modeller eftersom den i grunden inte är en ekonomisk kris utan en samhällelig. 

Därför måste man se till att vårt samhälle kan överleva. Vårt samhälle är inte bara löntagarna utan också alla de företag som ger löntagare lön och jobb. Det finns inga arbetstagare utan arbetsgivare. Den kris de tillsammans och vi alla befinner oss i beror på att vårt samhälle drabbats av en pandemi som kräver social distansering. Det kravet kan ingen företagare och inget företag skydda sig emot utan det kostar för oss alla. 

Därför är det allvarligt att regeringen även när det gäller stödåtgärder till företag och näringsliv fortfarande ser det som en konjunkturpolitisk utmaning eller som en stödpolitik för krisande företag. Det är inte konjunkturen det är problem med lika lite som det är företagen det är fel på. Det är samhället som är i kris av andra skäl. Det kräver aktivt ledarskap. På samma sätt som med bemyndigandelagstiftningen slafsar man istället fram sin politik i efterhand istället för att vara genomtänkt på förhand.

Det är ett samhälle i kris som måste hanteras genom krisåtgärder som gör att samhället överlever. Därför bör de två eller tre kommande månaderna användas för att lyfta oss alla över i en tid då pandemin inte slår lika hårt och då intensivvård lättare räcker till. Då räddar vi företag som i årtionden framåt är avgörande för svensk välfärd. Det handlar inte bara om de enskilda företagen utan om den ekomiljö av företag som skapar en konkurrenskraftig och avancerad ekonomi. Säkra företagens inkomster över den mest kritiska tiden, hantera kostnaderna så att de kan överleva och avstå från arbetsgivaravgifterna.

Se till att vi sätter det som ett mönster för andra europeiska länder, eller rättare se till att vi följer det mönster som Norge och Danmark har satt. Vi behöver ett Europa som reser sig ur den ekonomiska depressionen annars fastnar vi i den själva, vi behöver en global ekonomi som sätter fart och vi behöver en kamp mot pandemin som bygger på att vi skyddar dem som är mest utsatta, testar och vårdar dem som behöver, har social distans men låter vårt samhälle fungera så långt möjligt. 

Det är öppna ekonomier som världen nu behöver, inte stängda, det är marknadsekonomins dynamiska krafter som kan återhämta oss, inte de statligt styrda ekonomiernas styrning av företagen. Så som det alltid har varit. 

Om socialismen har misslyckats i fredstid, i kris och i tider av global utveckling, vad får socialister att nu tro att statligt ägande, planekonomi, statliga investeringar och politiserad konsumtion kan leda till något annat än de misslyckanden som präglar varje beprövad planekonomi. Staten kan däremot ta ansvar för att våra samhällen kan överleva och starta upp på nytt när det värsta i krisen är över.

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.