Blogg

En försvagning är en försvagning, inte en förstärkning

Kategorier: Blogg

Förutom det självklara att en miljard är mer än en miljard mindre innebär den så kallade försvarsöverenskommelsen en fortsatt försvagning av svenskt försvar. Det är inte acceptabelt att kalla ett antal miljarder som minskar den pågående minskningen av försvarsförmåga för en förstärkning av försvaret. Det är att föra väljarna bakom ljuset i en av de mest allvarliga frågor som vi alla måste ta ställning till.

Så länge som ett försvar som har byggts upp med en finansiering kring två procent av BNP ska anpassa sig till en finansiering med en procent av BNP, eller mindre, så blir det av rent ekonomiska skäl en försvagning. Antingen blir volymen mindre eller så blir kvaliteten och förmågan i olika vapensystem lägre. Avdelar man mindre av vårt samhälles resurser till försvar blir försvaret mindre eftersom det är en del av vårt samhälle med löner och materiell som följer, eller i själva verket överstiger, annan kostnadsutveckling.

Ett antal försvarspolitiker talar nu om försvaret som om dess styrka är beroende av de årliga anslagen. Så är det inte. Försvaret är finansierat genom anslag som under säg 20 år leder till investeringar i stridsflygplan, ubåtar, stridsvagnar och andra avancerade system för ledning, spaning och strid. Dagens flygvapen, marin och armé är finansierade genom årliga anslag som under en lång tid har lett till dagens förmågor. Om de årliga anslagen är hälften av vad de var för 20 år sedan tvingas försvaret steg för steg fasa ut förmågor.

Denna ekonomiska och matematiska självklarhet leder till de ständigt återkommande svarta hålen i försvaret. Vidmakthållandet av gamla förmågor kostar ständigt mer än vad krympta anslag orkar finansiera samtidigt som nya försvarsbeslut hellre fokuserar på nya förmågor, som i sin tur ständigt måste anpassas till en lägre volym. Det är på grund av detta som frågan om försvarsanslagens andel av BNP inte är en sifferexercis utan spelar en så avgörande roll. Halverar man andelen av BNP som går till försvaret går man in i en långsiktig process där denna halvering år för år tvingar fram en minskning av försvarets förmåga.

Den lilla ökningen av försvarsanslagen som nu görs påverkar inte nämnvärt denna logik. Det nuvarande försvarsbeslutet är fortsatt underfinansierat samtidigt som det i sig innebar en anpassning till minskade anslag och därmed minskad förmåga. De ökade anslagen från föregående år innebär att lastbilar kan köpas in, kängor finansieras men påverkar inte den avgörande frågan om försvarets förmågor vad gäller brigader, antalet stridsflygplan i luften eller antalet avancerade fartyg och vapensystem kring våra kuster. Långsiktigt minskade anslag leder till långsiktigt vikande försvarsförmåga även om man gör minskningen mindre. Det är inte hederligt kalla detta en förstärkning av försvaret.

Ett första och självklart steg i den situation vi nu lever i vore självfallet att se till att nuvarande försvarsbeslut finansieras fullt ut. Det borde regeringen själv utan förhandlingar ha tagit initiativ till. Det är ofattbart att försvarsministern vänder sig mot dem som vill att ett försvarsbeslut som han själv ansvarar för ska finansieras helt och hållet.

Ett andra steg, lika självklart, vore att nu genomföra en återhämtning av förlorad försvarsförmåga under de senaste 20 åren. Den nedrustningen har skett på en felaktig grund i tron att Ryssland demokratiserades och vände sig till Europa och ökat samarbete. Med en engångsfinansiering om 40 miljarder skulle man kunna hantera den förlorade förnyelse och tillförsel av materiell som skett under denna tid och upphäva den minskning av volym som gör försvaret sårbart.

Ett exempel är att den huvudlösa operationen att avveckla nära 100 Gripenplan av C och D modell för att använda vissa delar till att bygga 60 Gripenplan E skulle kunna stoppas. Vi skulle kunna säkra deras modernisering och beväpning med Meteor och samtidigt bygga de nya stridsflygplan vi behöver för modern luftstrid. Ett rimligt ansats vore att sträva mot minst 80 Gripen E samtidigt som man behåller tidigare fullt moderna versioner.

En större organisation inom armé, flygvapen och marin måste finansieras genom en ökning av de årliga anslagen som innebär att en större del av våra gemensamma resurser används till att försvara vårt samhälle, vår frihet och suveränitet.

Då stärker vi försvaret. Så länge vi inte gör det, så länge vi låter ett försvarsbeslut som innebär minskad förmåga vara i sin tur underfinansierat är det viktigt att tala klarspråk. Trots den omvärld vi lever i, trots växande hot i ett brett spektrum, för Sverige nu en försvarspolitik som innebär minskad förmåga att försvara vårt land mot de hot som vi ser runt omkring oss. Det är ett ansvar som i första hand faller på regeringen men som oppositionen har ett ansvar för att åtgärda. Det bör göras genom en gemensam alliansbudget med en gemensam politik för ett starkare försvar. Det görs inte genom att kalla en fortsatt försvagning en förstärkning.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *