En försiktighetsprincip utan försiktighet är farlig

Publicerat av Gunnar Hökmark den

En pandemi som åtminstone av allt att döma kommer påverka oss under mer än två års tid. Den kommer i praktiken sätta överlevnaden av våra samhällen på prov. Ekonomier i fria fall mot en global depression som världen inte tidigare har skådat hotar grundläggande förutsättningar för människors liv. Ett fall av världens produktion med kanske 10% och kanske än mer får drakoniska effekter inom en lång rad områden. Nya geopolitiska mönster där auktoritära regimer grabbar åt sig mer makt och diktaturer utövar sin påverkanspolitik mot andra hotar demokratin som övergripande värde. Framväxande fattigdom med hundratals miljoner som går mot hunger, svält och död är en tragedi med siffror långt större än pandemins offer. 

I Europa ett mönster av nya motsättningar samtidigt som ekonomierna undergrävs för mycket lång tid framöver, med de risker för social instabilitet det innebär. Extremisternas enkla förklaringar mot försöken med nyanser och hanteringen av många olika problem samtidigt. 

En försiktighetsprincip som inte ser hur mycket vi måste vara försiktiga med är inte mycket till försiktighet. Är man av uppfattningen att vi bara hotas av en risk, pandemins smitta, finns självfallet bara ett problem. Men då blundar man för alla de stora och övergripande hot som världen just nu står inför i pandemins spår. Det är en försiktighetsprincip som inte har med försiktighet att göra. Det är milt talat oförståndigt och kan bara förklaras med att vi tar vår välfärd, sociala stabilitet och säkerhet för självklar. 

För några dagar sedan skrev några forskare att det övergripande målet måste vara att hålla människor vid liv. Det är så sant så att det är självklart och det är detta som har lett till att den svenska sjukvården har mobiliserats till att mångdubbla intensivvårdsplatser, kraftigt utökade platser för coronasjukvård och intensiva insatser för medicinsk utrustning. Det har lett till att man har kunnat ligga ett eller två steg före viruset. Det är för att hålla människor vid liv, och rädda dem som allt detta görs, liksom omfattande social distansering, nya regler som avvecklade karensdagar för att alla ska kunna stanna hemma om man känner sig dålig tillsammans med en rad andra förändringar. 

Detta är också skälet till att särskilda insatser gjorts för att skydda äldre, oavsett de tragiska misslyckanden som vi ändå fått se. Det är mot denna bakgrund som kraven på testning är så självklara, trots att regeringen inte på tio veckor kunnat få i gång storskalig testning. Kravet på att vi ska rädda liv är så självklart att det innebär en desinformation när det ställs som om det är unikt eller radikalt. Inför en sjukdom som vi vet alltför lite om är det självklart med en väl tilltagen försiktighetsprincip men den kan inte bara gälla mot ett enda hot utan måste balanseras alla andra hot som möter det mänskliga samhället. 

Den absolutistiska fokuseringen på ett hot döljer en långt svårare situation, nämligen hur vi tillämpar försiktighetsprincipen gentemot alla de många risker vi nu står inför. I det stora perspektivet ser vi hur den globala ekonomins nedstängning håller på att driva miljontals människor ut i fattigdom, svält och död. Samhällen som befunnit sig i utveckling rasar nu tillbaka till fattigdom och elände som drabbar sjukvård, katastrofberedskap, skola och sysselsättning på bred front. En värld som drabbas av global depression kostar enormt mycket i form av mänskligt lidande och död. Fattigdom, motsättningar, hat, konflikter och krig kräver också sin försiktighetsprincip. 

Det gäller lika mycket i det svenska och europeiska perspektivet. De som menar att en fullständig nedstängning av samhället skulle stoppa smittan har med all sannolikhet fel. Den finns där, beredd att som tidigare epidemier slå till i nya vågor. Det väcker frågor om den mer absolutistiska nedstängningsdoktrinen och hur länge den kan pågå. Hur länge kan ett samhälle låta sig upphöra som samhälle utan att det får långtgående konsekvenser för alla andra sjuka, för välstånd, för arbete och sysselsättning, för existens av företag, för barns framtid och för att människor ska kunna leva?

Det låter sig sägas att en nedstängning ska förenas med undantag för allt som inte nedstängs, det vill säga sjukvård, polis och brandkår, liksom social förvaltning och mycket annat. Så inte ens i det absolutistiska perspektivet har vi en total nedstängning. 

Det är bara det att för varje dag som går blir fler och fler verksamheter nödvändiga. Dag 1 är sjukvården självklart samhällsviktig liksom polis, brandkår och kollektivtrafik för åtminstone dessa, liksom barnomsorg som gör det möjligt för dem att arbeta. 

Men dag 2 blir det uppenbart att transportsektorn måste fungera. Vi måste få in varor och inte minst nödvändiga sjukvårdsprodukter. För att transportsektorn ska fungera nästa dag måste drivmedel med mera finnas i funktion liksom reparationer. Dag efter dag sträcks dessa ringar sig allt längre ut i samhället och vi inser att vi alla är samhällsnyttiga, att den akuta samhällsnyttan sprider sig från yrke till yrke till alla nivåer av beslutsfattande. 

Insatsvaror, maskiner som ska repareras eller bytas ut, och allt från skor som behövs inför vintern till livsmedel som behövs varje dag. Och transporteras varje dag. Och säljas varje dag, och betalas varje dag. Hur länge kan ett samhälle vara nedstängt innan det går under? 

Och hur många självmord, depressioner, mentala hälsoproblem, familjevåld och hur många företagskonkurser och hur stor arbetslöshet är vi beredda att riskera? Ska hela generationer av elever berövas sin utbildning, sina examina och sin möjlighet att börja söka jobb som dessutom inte finns? 

Ekonomer har tävlat med varandra om att beskriva de problem som vi står inför i de tangenters riktning de tycker är mest fascinerande eller skrämmande men den enkla sanningen är att under ytan för frågor som utbud, efterfrågan och stimulanser ligger det triviala faktum att vi producerar mindre när färre arbetar, när fler företag försvinner, när fler lägger ner och fler slutar investera. Det tycks i den svenska samhällsdebatten finnas en Marie Antoinette-attityd till att om varor saknas kan man bara gå till affären, en tro som är lika naiv som tron på att kriser och pandemier inte kan drabba oss och inget vi behöver vara förberedda inför. 

När produktionen minskar, och den minskar i skov, så finns det plötsligt färre varor att fördela. Så enkelt är det. 

Färre konservburkar, eftersom konserver kräver sin plåt, mindre soppa att hälla i burkarna eftersom produktionen eller importen av livsmedel krymper och dessutom blir mindre om vi inte kan så eller skörda i den omfattning som krävs. Bristen på varor gäller inte Gucci-väskor -de kommer säkert finnas – utan mat, bilar, kläder, barnvagnar, byggnadsmaterial och än mer förmågan att betala för den produktion som finns. Vi kan nämligen en viss tid lånefinansiera statliga bidrag till konsumtion eller till företag men vi kan inte finansiera bort växande varubrist. Då får vi den efterlängtade inflationen som många slentrianmässigt trott var något att längta efter. Nu kommer den på ett sätt som kommer slå hårt mot vårt samhälles instabilitet. 

Och så har vi Kina, Ryssland, Mellanöstern och ett USA som går sin egen väg. Ett Europa som drivs in i motsättningar ju längre våra ekonomier hålls stängda. Det handlar både om geopolitikens förutsättningar att värna demokrati och frihet men också om att upprätthålla social stabilitet och motverka de motsättningar som växer fram mellan  människor i nöd och desperation. 

Försiktighetsprincipen måste ha en vidare betydelse än att bara rikta in sig på att motverka smittan. Vi måste motverka att vårt samhälle går under. Vi måste värna fria samhällen och våra ekonomiers förmåga att hålla samman dem. Vi måste vara försiktiga med demokratin och friheten. Vi måste vara försiktiga med de hot som vi ser från Kina och Ryssland liksom växande protektionism. Det låter sig sägas att om brandlarmet går så ska man lämna huset men det är viktigt att man inte gör det i panik och kastar sig ut på gatan. När en pandemi drabbar ett samhälle måste vi inte bara motverka och begränsa smittan och vårda de sjuka utan också värna om hela vårt samhälle. En försiktighetsprincip utan försiktighet är oförsiktig. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.