Påsken 2020 är liksom i andra länder en dyster och svår tid. I Sverige svårare än i andra. Vi har en utveckling av dödstal som är högre än i de flesta jämförbara länder. När Stefan Löfven i dag på påskafton säger att Sverige var dåligt förberett för krisen talar han som om det inte handlar om honom. Han lägger ansvaret på det land som han har tagit ansvaret för att leda, inte på det ledarskap han själv har försummat.
Stefan Löfven är som statsminister sedan 2014 ansvarig för Sveriges krisberedskap, vår förmåga att möta kriser och hur landets ledning ska fungera. Istället för att ta det ansvaret har han upprepade gånger underlåtit att agera, väntat eller skyllt på andra.
Det gäller att regeringens krishanteringsgrupp flyttades från statsministerns kansli – statsrådsberedningen – direkt efter regeringsskiftet 2014 till inrikesministern. Det gäller hur säkerhetsbrotten vid Transportstyrelsen hanterades. Det gäller senfärdigheten i samband med de stora skogsbränderna och frånvaron av vidtagna åtgärder efter det. Det gäller senfärdigheten och oförmågan att ta till sig ny information när det gällde migrationskrisen 2015. Det gäller inte minst hur frågan om försvaret har hanterats, i ett ständigt tillstånd av beslut som ligger i väntan på framtiden.
Upprepade utredningar har understrukit vikten av att staten tar ansvar för beredskap och för lagerhållning av viktig materiell och mediciner. Så sent som 2014 överlämnades en utredning som syftade till att klargöra hur regeringen och staten ska ta ansvar för att möta nationella kriser. Regeringen har inte vidtagit någon åtgärd förutom att tillsätta nya utredningar.
För bara tre år sedan 2017 deklarerade regeringen genom sin inrikesminister Anders Ygeman inför den årliga Folk och Försvarskonferensen 2017 att det inte tillhör vår tid att ha beredskapslager med skyddsmasker och sådan utrustning. Nu den 2 april överlämnade en utredning om på nytt de förslag om statens ansvar som kunde och borde ha varit genomförda efter tidigare utredningar och självklara förslag.
De beredskapslager som Sverige hade från det kalla kriget avvecklades mellan 1996 och 2004. Regeringen har inte gjort något för att återställa eller säkra beredskap mot pandemier, varit senfärdig och ofullkomlig när det gäller samröre med terroristorganisationer och hanteringen av terrorister i det svenska samhället och man har fortsatt försummat försvaret. Den bristande beredskap vi nu ser mot pandemin gäller i än högre grad vår beredskap mot väpnade hot och militära angrepp.
Nedrustningen av det svenska försvaret är ett delat ansvar men sedan 2014 och Rysslands invasion i Ukraina finns det inte längre någon som tror vi lever i den eviga fred som felaktigt blev en plattform för svensk säkerhetspolitik från 2003. Sedan 2014 är det regeringen som har ansvaret för att skillt ut sig från andras krav på ett starkare försvar och en bättre svensk beredskap.
Utredning på utredning har ställt krav på ökad beredskap mot bland annat pandemier. Säkerhetspolitiska analyser har visat på den framväxande risken med nya pandemier. Regeringen Löfven har stått passiv och valhänt, upptagen med att hålla samman en koalition med Miljöpartiet som systematiskt förnekar den typ av hot som vi behöver beredskap mot.
När pandemin började sprida sig lär regeringen myndigheter styra utvecklingen. Istället för att ta ansvar för de politiska prioriteringar och avvägningar som krävs i en framväxande kris valde Stefan Löfven att låta myndigheter med sitt begränsade ansvar och begränsade mandat att styra utvecklingen. Därför förlorade Sverige åtminstone tre veckor då vi kunde ha hindrat smittspridning genom karantän för hemvändande från Italien och Österrike, tydliga besked hur familjer skulle göra och klara regler för inresande från Iran och Italien. Regeringen lät myndigheter utan helhetsansvar styra istället för att använda myndigheters råd för att styra riket.
Regeringen försummade också att se till att tydliga regler fanns för hur personal och besökande på äldreboenden skulle tillåtas. Viktiga frågor om hur uppsnabbade inköp av materiel skulle kunna ske, genom import och inhemsk produktion har regeringen låtit fastna i myndigheternas byråkrati.
Frågan om testning i stor skala har regeringen försummat att driva fram med den förmåga och resurser en regering har. Fortfarande saknas klara och omfattande stödpaket för ekonomi och näringsliv som i Norge och Danmark. Hafsiga lagförslag som underminerar grundlagen och som mitt i krisen skapar onödiga politiska konflikter. Ständigt passiviteten, ständighet eftersläpningen och ständigt frånvaron av det egna ansvaret.
Sverige har i dag jämfört med många andra jämförbara länder högre dödstal per antal invånare. Det återstår att se hur statistik ska jämföras, hur länder som stängt ner totalt klarat sig jämfört med den mer balanserade form som vi har i Sverige. Men det som står helt klart är att regeringen Löfven har hanterat denna kris på samma sätt som vid tidigare kriser. Oförberedd, med fel ledningsstruktur, en frånvarande statsminister och med passivitet. Det är inte Sverige som varit oförberett. Det är regeringen som varit oförberedd och oförmögen att ta ansvar. Det är Stefan Löfven som bär det ansvaret.