Efter INF står vi i en riskfylld verklighet som kräver ny utrikes- och säkerhetspolitik och en ny utrikesminister

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Rysslands beslut att lämna INF-avtalet ritar om kartan för europeisk säkerhet. Den amerikanska administrationens beslut att lämna INF-avtalet grundades på att Ryssland under det senaste decenniet upprepade gånger brutit mot avtalet genom utplacering och testning av robotsystem som definitivt är av medeldistanstyp. Man har också utplacerat kortdistansmissiler som Iskander, bland annat i Kaliningradområdet, som kan modifieras till längre distanser. Istället för att ställa krav på att Ryssland ska följa avtalets regler valde USA i går slutgiltigt att lämna avtalet.

Det ledde som väntat till att Ryssland nu förklarat att man lämnar det. Det innebär att den återhållande effekt som regelsystemet och kontrollmekanismer ändå har haft inte längre finns på plats. Det är nu avtalsmässigt fritt fram för Ryssland att återgå till den politik som präglade Sovjetunionen på 1980-talet, det vill säga en omfattande utplacering av medeldistansmissilen SS-20. Strävan då var att med medeldistansmissiler som inte hade räckvidd att hota USA avkoppla det amerikanska fastlandet från hoten om ryska kärnvapen och därmed minska intresset för USA att försvara Europa mot ryska kärnvapenhot.

Det var i en tid då amerikanska presidenter, just då Ronald Reagan, präglades av en stark lojalitet med Europa, Nato och det transatlantiska försvaret. Nu har vi en amerikansk president som upprepade gånger utpekat EU som en motståndare eller fiende och som ifrågasatt Nato och underminerat den gemensamma trovärdigheten.

Kanske är USA´s utträde ur INF-avtalet ett uttryck för en minskad vilja att stå vid Europas sida. Sannolikt är det snarare ett uttryck för den hastiga reaktionspolitik som präglar Trump och hans administration. Tveklöst har den utveckling vi nu ser öppnat upp för ökade ryska hot mot Europa med växande frågetecken kring USA och dess vilja att stå fast vid sina allierade.

Det är mot denna bakgrund som Margot Wallströms och den svenska regeringens linje att verka för ett internationellt avtal, eller en så kallad lag, som förbjuder kärnvapen varit aningslös och i direkt strid med svenska och europeiska intressen. Det skulle lämna fältet fritt för de regimer, som den ryska, den iranska eller nordkoreanska, som hänsynslöst och utan demokratisk opposition bryter mot internationella avtal och sätta demokratier i underläge. Det är en sådan utveckling vi nu ser. Rysslands brott mot INF-avtalet har nu lett till att det förlorat sin betydelse genom att USA dragit sig ur.

Istället för att arbeta utifrån en drömvärlds logik hade det varit viktigare och strategiskt avgörande att gå i täten för att ställa krav på att parterna uppfyllde avtalets regelverk. Det borde ha varit självklart att agera för att Europa tillsammans med USA skulle reagera mot ryska brott mot avtalet.

Det hade också varit på sin plats, inte minst för svensk del och med våra europeiska vänner, att till exempel reagera mot utplaceringen av fartygsbaserade kärnvapenbärande robotar i Östersjön och Iskander i Kaliningradområdet. Även om den formellt inte klassas som medeldistansmissil utgör den ändå ett hot av motsvarande slag, inte minst eftersom den lätt kan modifieras till medeldistans, som inte bör lämnas opåtalt.

Men Wallström valde att föra en politik som i praktiken riktade sig mot våra allierade och vänner. Det gav inget. Det var så fel. Den utredning regeringen Löfven själv till slut tillsatte understryker detta. Det är osäkert om detta kommer att ha någon påverkan.

Den regering vi fick genom Januariöverenskommelsen har upprepade gånger visat sig vara oförmögen ta till sig grundläggande analys och fakta för  att hävda svensk säkerhet och för att se vår roll i det gemensamma europeiska perspektivet.

Nu står vi inför nya säkerhetspolitiska hot i Europa. Det understryker för svensk del vikten av ett medlemskap i Nato, annars är vi helt prisgivna den som hotar oss eller våra grannar. Det understryker vikten av att vi bidrar till en starkare sammanhållning kring den gemensamma europeiska Säkerhets- och försvarspolitiken och det understryker att vi stärker det svenska försvaret. Det gäller inte minst vårt luftrum och på Östersjön men i grunden hela vår samlade förmåga. Årtionden av försummelser ställer nu krav på realism och beslutsförmåga.

Det gäller nationellt men också i vår roll som en del av ett europeiskt säkerhetssystem som är avgörande för vår egen säkerhet. Nu måste en svensk utrikes- och säkerhetspolitisk linje läggas fast i Sveriges riksdag, som för oss närmare gemensamt europeiskt och transatlantiskt arbete för säkerhet och fred. Ett första steg bör vara att kräva en ny utrikesminister som förstår denna verklighet.

 

 

 

 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.