Efter en vecka och inför en annan

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Med budgetpropositionen och den överenskommelse till försvarsbeslut som Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet har kommit överens om lägger man fast att den eniga försvarsberedningens inriktning inte ska uppfyllas. Och vad som är än mer allvarligt är att man nu fjärmar sig från målet att nå försvarsanslag på nivån 2,0%. 

Istället kommer vi om fem år 2025 ligga på samma nivå som vi 2005 låg på, en nivå som de flesta i efterhand var allt för låg med tanke på den utrustning som då präglade Ryssland och de krigsinsatser Putin senare beslutade om. Kriget i Georgien, den fortsatta ockupationen av delar av landet samt invasionen av Ukraina och det krig som där pågår i detta nu i dagens Europa var båda, liksom det ökade trycket på bland annat de baltiska staterna, ett uttryck för den mer aggressiva hållning som Putin redan från starten av sitt presidentskap stod för och som han presenterade som mest uttryckligt på den årliga säkerhetskonferensen i München 2007. Det finns få som i dag anser att den nedrustning som Sverige genomförde med 2004 års försvarsbeslut var ansvarsfull. Likväl är det enbart till 2005 års nivå som målet nu är. Högre än så ställs inte målen. 

Nyhetsredaktionen Rapport förkunnade häromdagen att detta var en historisk upprustning. Det är tyvärr en avskrift av regeringens och försvarsminister Peter Hultqvists påståenden. Sanningen är att vi nu stärker försvaret från en historiskt unikt låg nivå till en historiskt låg nivå. 

Budgetpropositionen i övrigt innebär att polis, åklagarmyndigheter och domstolar får noll i ökade anslag medan regeringen med sina samarbetspartier låter utgifter och budgetunderskott växa utan budgetprioritering och utgiftsprövning. Varje parti har fått sina miljarder som om det vore ett sällskapsspel där alla ska hållas på gott humör. Och därmed biter sig regeringen fast i de stora strukturproblem som är Sveriges problem. Så kallade gröna investeringar får i stort sett så mycket Mp har krävt utan någon prövning av hur gröna de är och om de ger de resultat som krävs. Det är mer en symbolpolitik för subventioner än en hållbar och i andra länder efterföljansvärd utveckling det handlar om. Som det är med Preem prioriterar man den nationella scenen men tar inte ansvar för att ett nej till raffinaderiet i Lysekil leder till större utsläpp i andra delar av världen. Större ansvar för den globala klimatfrågan än så tar man inte. 

Det är självklart att vi nu har gått igenom en tid som krävt extraordinära statliga insatser för konstgjord andning av företag och jobb. Men att nu på längre sikt bygga sig fast i utgiftssystem som leder till mer bidragslinje än jobblinje, som innehåller tillfälliga skattesänkningar som mer är subventioner till en marginell del av arbetsmarknaden än stärkt konkurrenskraft och fler jobb är inte ansvarsfullt. 

Förra veckan blev uppstarten till det nya arbetsåret i EU samtidigt som vi mycket konkret nu ser hoten mot europeisk säkerhet, bland annat i form av det som sker när Ryssland gradvis vill ta mer kontroll i Belarus. Kina, Ryssland, Mellanöstern, globaliseringen och klimatfrågan är bara några exempel på frågor som är avgörande för svenskt välstånd och svensk säkerhet och som förutsätter ett europeiskt perspektiv. I takt med att Storbritannien nu går mot ett avtalslöst utträde och USA mot ett presidentval som skapar sina osäkerheter om den amerikanska rollen i världen blir frågorna om hur Europa allt viktigare. I Svensk Tidskrift skrev jag om detta http://hokmark.eu/eu-ar-sverige-sverige-ar-eu-artikel-i-svensk-tidskrift/

Debatten om Europa och Europeiska Unionens utveckling brådskar och är avgörande för svenska intressen i världen liksom för det svenska samhället. Likväl förs den ofta som om EU är närmast något extraterrestriellt. Tillsammans med Fredrik Erixon skrev jag om detta i Dagens Industri http://hokmark.eu/europas-styrka-ar-var-artikel-i-dagens-industri/

Verkligheten är att i samtliga stora utmaningar som gäller fred, säkerhet, våra ekonomiers integritet och det öppna samhällets förmåga att stå starkt är europeiskt samarbete avgörande inför hot från Ryssland, Kina och islamistisk extremism som alla på olika sätt kräver efterrättelse eller underordning. När det gäller Kinas påtryckningspolitik skrev jag tillsammans med Patrik Oksanen som är senior fellow på Frivärld i DN http://hokmark.eu/den-kinesiska-ambassaden-forsoker-skramma-till-tystnad-artikel-i-dn/

Det handlar, framförallt när det gäller Ryssland, om militära hot och det våldskapital Putin med betydande kraft byggt upp men än mer om en krigföring som sker i gråzonen mellan rättsstat och stater som ser det som sin rätt att bryta mot internationell lag och andra samhällens rättssystem. När det gäller dessa hot liksom klimatfrågan och ansträngningarna för att upprätthålla och utveckla ett system av fri global handel och en internationell rättsordning är det Europeiska Unionen som är vår möjlighet och som är avgörande för svenskt välstånd och svensk säkerhet. Det är desto mer uppenbart genom att USA under Donald Trump har abdikerat från rollen som en ledare för den fria världen. Trump ser snarare despoter runt om i världen som mäktiga personer han vill utveckla goda relationer med på personlig basis. 

Nu ser vi hur EU står inför flera stora utmaningar när det gäller säkerhets- och utrikespolitik. I östra Medelhavet kräver en aggressiv och provokativ Erdogan att turkiska intressen ska gå före internationell rätt gentemot grekiska intressen. Decennier och sekel av konflikt mellan Turkiet och Grekland gör att risken för att konflikten eskaleras är betydande. 

När det gäller utvecklingen i Belarus ser vi ytterligare ett hotfullt mönster. Putin ser demokratisk utveckling som ett hot mot den egna makten och mot kontrollen över ett grannland. Det är sannolikt inte så att hans första impuls är att invadera utan snarare att infiltrera och intrigera. Med ryska säkerhetsstyrkor backar man upp Lukashenko och med ryska medie-experter tar man över kontrollen över de medier som inte går maktens ärenden. 

Genom att ta ytterligare steg mot en Unionsstat mellan Ryssland och Belarus tänker sig Putin kunna ta makten över landet utan ett stort maktövertagande men genom en långsam fusion. I Foreign Affairs finns denna analys https://www.foreignaffairs.com/articles/europe/2020-09-08/what-russia-really-has-mind-belarus?utm_medium=newsletters&utm_source=fabackstory&utm_content=20200920&utm_campaign=FA_BACKSTORY_092020_Russia’s%20Plans%20for%20Belarus&utm_term=fa-backstory-2019 . 

Det ska likväl inte uteslutas att Putin använder sig av rakt militärt våld. Han har redan gjort det så många gånger. Han ser en stor risk med att demokratirörelser får agera utan att slås ner och han anser att Belarus är för viktigt, och en del av hans Ryssland, för att låta utvecklingen löpa vidare av sig själv. 

För Europa gäller det att stödja demokratirörelsen, se till att den blir en del av nationell dialog och att priset för en intervention är omfattande sanktioner mot ryska företrädare liksom mot belarusier ansvariga för valfusk, tortyr och våld. 

Det är ett problem att Cypern på grund av den konflikten om vattnen mellan Turkiet och Grekland och Cyperns egna del i detta förefaller blockera Europeiska Unionens beslut om sanktioner. Det som är värt att notera är att det motståndet sannolikt inte bara handlar om att man vill få EU-stöd för den egna hållningen i den konflikten utan att man från Cyperns sida inte vill irritera Ryssland. För min del ser jag här ett klart argument för att EU måste ha någon form av kvalificerat majoritetsförfarande när det gäller utrikespolitikens reaktioner, uttalanden och sanktioner. 

I förra veckan höll kommissionens ordförande Ursula von der Leyen det anförande som kallas State of the Union. Det är inte lika glammigt som motsvarande amerikanska företeelse men har likväl kommit att få en roll som ett viktigt linjetal om kommissionens föresatser. 

Både vad gäller klimatfrågan och frågan om den ekonomiska återhämtningen led det av mer symbolpolitik och nya mål än förmågan att genomföra de strukturella åtgärder som krävs för att nå målen. Det är lättare att sätta högre mål än att genomföra en politik som leder till att man når eller övertrumfar målen. 

Det så kallade åtgärdspaketet innebär omfattande bidrag men ger rätt lite vad gäller konkurrenskraft och tillväxtkraft. Höjda skatter bidrar inte till tillväxt. Ovillkorliga lån till medlemsstater som under årtionden har använt bidrag till att konservera gamla strukturer kan ge konstgjord andning, vilket behövs, men ger inte tillväxt och återhämtning. Likväl är det just tillväxt, innovationer och konkurrenskraft som Europeiska Unionen behöver. Det kräver lägre skatter, prioriterade offentliga utgifter och strukturreformer snarare än förhoppningar och politiska deklarationer. 

Samma gäller klimatfrågan. Målet måste rimligtvis vara att minska utsläppen av CO2 med 100 procent globalt. Det ställer mer krav på reformer, tillväxt och handel som bidrar till utveckling av nya teknologier – elektriska flygplan, elektrifierade bilar och transporter, elektrifierad produktion av stål med mera – vilket ställer krav på tillväxt, spridning av välstånd genom handel och finansiella marknader som ger investeringar över hela världen.

Det är något helt annat än att prioritera målsättande i tron att det i sig ger förändringar. Frågan om Preem i Lysekil belyser att det nationella eller regionala perspektivet med sina mål inte räcker. Preem kommer att falla inom ramen för Europeiska Unionens kvotsystem, vilket leder till att utsläpp i Lysekil kommer att leda till mindre utsläpp i andra delar av EU. Men viktigare är att utan utbyggnaden i Lysekil kommer produktionen ske någon annanstans med sämre teknologi och lägre krav och utan ett kvotsystem. De som nu kampanjar mot Preem kampanjar för lägre utsläpp mätt på Sverige men högre globala än vad som varit fallet med en utbyggnad i Lysekil. Europa kan bara vara ledande i frågan om klimatpolitiken om vi ser till att det är en global utmaning där det gäller att fossila bränslen ska stanna i marken, inte en tävling mellan olika länder. 

När det gäller frågan om Europas utveckling samt om hoten mot europeisk säkerhet skrev jag på några olika ställen i förra veckan. 

Tillsammans med Fredrik Erixon skrev jag som sagt i DI om vikten av att Sverige har en agenda istället för att säga nej til andras agendor, att behovet av ekonomiska reformer är avgörande för att EU ska kunna leva upp till alla andra viktiga mål. I Svensk Tidskrift skrev jag om hur vi måste börja se på EU-samarbetet, som något vi är en del av och inte en betraktare till. Med Patrik Oksanen skrev jag i DN om det påverkanshot som Kina i dag utgör mot Sverige och över hela världen. Kräver ett europeiskt agerande som vi kommer utveckla tankarna kring. Artiklarna finns att läsa via min hemsida http://hokmark.eu .Där finns också två texter publicerade i Expressen om identitetspolitikens hot mot det fria samhället.

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.