Ed istället för David leder till vänster

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Med Ed Milliband och inte hands bror David blev det fackföreningarnas Labour som steg fram ur krisen efter Gordon Browns nederlag. Det innebär ett Labourparti som går till vänster snarare än att försöka utveckla förnyelsen. Allra mest omedelbart kommer denna vänsterlutning till uttryck i synenbudgetunderskottet. Med det nya nya Labour kommer budgetunderskottet ses som en stimulans snarare än en belastning.

Det kommer att skapa skarpare konflikter i Storbritannien men bidrar också till ett nytt mönster i europeisk politik där socialdemokratin definierar sig kring sin syn på att möta krisen med bibehållna budgetunderskott snarare än andra reformer. Det kommer skapa en konfliktlinje både nationellt och på europeisk nivå som riskerar att dölja Europas behov av reformer som ger rörligare arbetsmarknader och mer av konkurrens och innovationer.

Något kommer detta säkerligen också påverka den svenska socialdemokratins prövningar och omprövningar. Det är lätt att i skenet av valnederlaget konstatera att det var förlusten som sådan som man ska bedöma partiledningen efter. Men viktigare än så för socialdemokratin är förlusten av den omprövning som Mona Sahlin borde ha lett men inte kunde. Ett val kan förloras av många olika skäl, men den omprövning och nyinriktning som socialdemokratin nu behöver har hon redan misslyckats med en gång tidigare.

Med den förebild som New Labour ändå har varit för Europas socialdemokrater är det lätt att stanna vid det gamla när den nya Labourledningen nu förklarar att New Labour är en epok som är över. Det talar för att det blir socialdemokratins vänsterkrafter och trycket från fackföreningsrörelsen som nu än en gång får bestämma över framtiden för S.

Så var det när partivänstern och fackföreningsrörelsen tvingade fram ett samarbete med Vänsterpartiet. Det kom som vi har sett att lyfta fram de sämre sidorna och de mer vänsterinriktade krafterna inom socialdemokratin. När socialdemokratins bästa strategi, som vore bra även för Sverige, vore att bli ett ansvarstagande och i bästa mening grått socialdemokratiskt parti som kritiskt granskar välfärden och jobbpolitiken är nu risken stor för att man fortsätter med att värna den gamla tidens offentliga maktstrukturer.

Offentlig verksamhet snarare än valfrihet för den enskilde. Stora offentliga projekt snarare än sänkta skatter. I förlusten tar lätt aktivisterna över. Det hände med Labour ända fram till Tony Blair. Nu när aktivisterna har stärkt sig in Labour blir det lättare för den svenska socialdemokratin att följa med, om inte annat för att det inte verkar finnas någon annan idé. Så ur den svenska socialdemokratin är det sannolikt att det blir en lite rödare syster till den Mona Sahlin vi nu sett som träder fram. Ännu mer traditionell än den Sahlin vi såg före partiledarskapet, mindre förnyelse men starkare ställning för facket. Det är inte bra för socialdemokratin men heller inte bra för Sverige även om mycket tyder på att det leder till nya valförluster.

Kategorier: Blogg

3 kommentarer

Sven-Erland · 26 september 2010 kl. 18:38

Vi inom Partiet har stöttat Labour och bröderna Miliband under hela processen. Läs mer på http://svenerland.wordpress.com/category/de-langa-knivarnas-natt/

Tony Green · 27 september 2010 kl. 15:20

Det skall vara Miliband med ett ”l”. Många journalister och bloggare gör samma fel. Inte hela världen kanske, men vi kommer att se namnet många gånger ett bra tag framöver så det vore bäst att få det rätt…

Sven-Erland · 04 oktober 2010 kl. 8:26

Tony, Att högern inte är informerade om Europa-politik överraskar inte: en samling obildade borgarbrackor som har gått på Lundsberg och fått lära sig korrekt bordsskick, men inte så mycket mer.

Läs Sveriges mest progressiva blogg om du vill bli uppdaterad om Europa och världen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.