Det var vänstern som gillade diktaturer, ingen annan,

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Det hör till den ryska desinformationens strategi att ständigt upprepa osanningar i olika form för att på det viset få dem till halvsanningar eller till och med ej bestyrkta sanningar. Upprepas en osanning många gånger så kan den gamla osanningen till och med bli till en källa och bevis för den nya osanningen. Det är ingen tillfällighet att den ryska desinformationens frivilliga plattform i det svenska medielandskapet, nämligen Aftonbladet Kultur, har utvecklat en renodlad förmåga i denna teknik. Aftonbladet Kultur gör de ryska propagandakanalerna RT och Sputnik onödiga i Sverige. Mycket riktigt lades Sputnik Sverige, som startades 2015, ner 2016.

Nu senast har Aftonbladet Kultur ägnat sig åt att sprida ryska misstankar om att en ledande person på Utrikespolitiska institutet, som granskat rysk politik, i själva verket bör ses som en brittisk agent. Expressens kulturchef gjorde i går  en avslöjande analys av eländet. Den som vill får söka sig till originalet. Det är inte första gången. Aftonbladet Kultur är en sida som bland annat ägnat sig åt att hylla Lenins insatser – en massmördare som i och för sig överträffades av Stalin men som la grunden för den terror som gjorde människor till slaktoffer i Sovjetunionen – och att det var Stalin som befriade Europa, ett påstående som är ett hån mot diktaturernas förtryckta liksom massmordens och Gulags miljontals offer.

Nu ser jag lite vänsteranhängare här och där som ogillar att påminnas om Vänsterpartiets arv, som i sociala media hittar på att moderaterna på 1980-talet hyllade Pinochet, stödde apartheid och mycket mer.

Det lustiga, och det för den ryska desinformationstekniken smickrande, är att de använder sig av Aftonbladet Kultur som källa för påståenden som de anser sig verifiera genom källan. Den första osanningen blir till slut en verifikation på nästa. Sådan är tanken med att upprepa en osanning. Bland annat påstås det att MUF stödde apartheid, något som Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur skrev för några år sedan. Apartheid-diktaturen var lika vedervärdig som andra diktaturer, på sitt sätt värre, och den som hade uttryckt stöd för den hade uteslutits ur MUF, både på min tid och under företrädares och efterträdares tid. Vi uteslöt personer för mindre uppenbara uppfattningar i strid med moderata värderingar.

Min och den moderata uppfattningen om apartheidregimen utvecklade jag i ett anförande i riksdagen 1987 där jag bland annat sa följande:

”Det som vi ser i Sydafrika är, mot denna bakgrund, inte enbart ett politiskt förtryck, där en minoritet förnekar en majoritet ekonomisk och politisk frihet. Det är inte som en mängd olika individer majoriteten förtrycks. Det är en grupp som förtrycks, där de enskilda människorna inte finns och inte räknas som individer, och avfärdas på grund av sin hudfärg.

Apartheidsystemet ifrågasätter och förnekar individernas människovärde. Därmed berör apartheid oss alla: om en människas människovärde kan ifrågasättas, kan alla människors människovärde ifrågasättas.

Människovärdet är på det viset odelbart. Det gäller alla. Varje inskränkning av människovärdet är ett hot mot oss alla.

Därför går apartheid djupare än det politiska förtrycket som sådant – eftersom det ifrågasätter något som ligger djupare i det västerländska samhället än t. o. m. den politiska friheten, nämligen den politiska frihetens och det västerländska samhällets grundval; respekten för alla människors lika värde.”

Anförandet i sin helhet kan läsas här

Lustigt nog, eller rättare sagt inte konstigt alls, följde det samma logik som i ett anförande jag året därpå höll om Sveriges relationer till de baltiska staterna: ”För det första bör Sverige söka medverka till att befästa varje framsteg för de mänskliga fri- och rättigheterna i Baltikum. Det gör vi genom ett ökat besöksutbyte, som engagerar människorna och inte i första hand regeringsor­ganen i Baltikum.

För det andra bör vi medverka till all institutionalisera kontakter som gör det svårt att vända utvecklingen ulan materiella och politiska uppoffringar, även utifrån Moskvas perspektiv. Vänortskontakter är ett exempel, student-utbyte och utbyte av gästprofessurer mellan svenska universitet och baltiska ett annat. Sverige bör erbjuda ekonomiskt och handelspolitiskt samarbete som kan utnyttjas inom ramen för en ökad ekonomisk självständighet för de baltiska ekonomierna och som kan bidra till alt göra denna självständighet framgångsrik.

För det tredje bör vi se till att medverka till så mycket insyn som möjligt. Svenska massmedia kan av uppenbara skäl göra mycket, men också frågan om generalkonsulat med handelskontor bör kunna ses i detta perspektiv.

För det fjärde bör vi söka etablera så många kommunikationsvägar som möjligt. Fasta flygförbindelser, reguljär färjetrafik och bättre teleförbindel­ser borde kunna få ett tillräckligt underlag med tanke på de många personband som redan finns och med tanke på att Sverige jämte Finland är det närmaste västeuropeiska landet.”

Ett genomgående drag i dessa två anföranden var att jag pekade på vikten av kontakter, handel och medias närvaro för att diktaturerna och förtrycket skulle hävas. Det jag sa om Sovjet sa jag om Sydafrika och vice versa. Och det var inte för att jag stödde den sovjetiska diktaturen.

Diskussionen handlade nämligen inte om apartheid var bra eller ej utan om hur man bäst skulle övervinna den. Där fanns en skiljelinje mellan oss och vänstern. Vi trodde liksom när det gällde Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer inte på isolering som skulle gynna förtryckarna utan på den öppenhet de fruktade.

Den andra skiljelinjen var att vi ansåg att man måste tala om förtrycket och diktaturerna i vårt grannskap också, inte bara om de som var långt borta. I den svenska debatten ansåg nämligen många att Europas sista diktatur föll med Franco-regimen. Vänstern ville då, som nu, inte gärna tala om de kommunistiska diktaturerna.

När vi några år tidigare hade krävt fria och demokratiska val i Östeuropa angrep Olof Palme det för ett återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet. När jag hade talat om vikten av att stödja balterna angreps jag av socialdemokratins ledning för att tillhöra den ”extrema tokhögern”, något som hade sin logiska fortsättning i att socialdemokratiska statsministrar och utrikesministrar ända in till Sovjetunionens fall förnekade att de baltiska staterna var ockuperade eller de ville ha sin frihet. Istället ville socialdemokraterna skapa en gemensam säkerhet med de kommunistiska diktaturerna, inspirerade av den så kallade eurokommunismen.

Så den viktiga skiljelinjen handlade inte om hur vi såg på apartheid utan på hur den skulle bekämpas och, principiellt än viktigare, hur man skulle se på de kommunistiska diktaturerna. Där andra hyllade dem stod vi fast vid att de var avskyvärda diktaturer. Socialdemokrater lovordade sovjetiska ledare, de röda Khmererna, Castro och andra diktatorer. Där var skillnaden.

Vänsterpartiet hyllade dessutom dessa samhällen som kommunismen format. Det var inte vi som tvekade om kampen mot diktaturer. Det är därför vänstern nu är upprörd, över sitt arv och det är därför de använder sig av den ryska desinformationsstrategin i förhoppningen att mängden osanningar till slut blir till en upplevd sanning.

 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.